Subjektivitetens logik – Akt 6

Prolog:

När är det egentligen meningen att vår ”upplysta” kontinent inte bara i teorin, utan också i praktiken ska bli ”enad”? Fortfarande kan jag få höra (eller läsa) utsagor som direkt tyder på att det än idag existerar en Hjärnridå – drygt tjugo år efter murens fall…


Scen I:

En bil med en turistande familj och med registreringsskyltar från ett skandinaviskt land rullar med maklig fart genom den solstekta landsorten. På båda sidor om genomfartsleden står gamla stenhus eller hus byggda av tegel, men med en gång putsade fasader. Stenhusen är i diverse grå nyanser medan de övriga har smutsgula eller smutsvita väggar, med sprickor här och där i fasadernas yttre skikt. Generellt ser byggnaderna något eftersatta ut.

Lösa hundar står eller ligger i gathörnen. Frigående höns syns i vissa trädgårdar. Tvätt hänger och torkar på linor spända mellan fönster i samma hus. Få invånare syns ute i hettan – oftast är det gamla kvinnor eller män med fårade och rynkiga ansikten, klädda i svart eller mörka kläder, som antingen står krumryggade i någon dörröppning eller med viss möda skyndar in i skyddande skuggor. I bilen yttras bland annat följande…

– Herregud, så läckert med dessa gamla hus, säger mamman och suckar på gränsen till lyckligt.
– Ja, instämmer pappan, de lyckas verkligen värna sin historia.
– Charmigt, pittoreskt och kultiverat! fyller barnen i baksätet i med entusiasm (vilka, under den hittillsvarande vistelsen, via föräldrarna redan lärt sig vissa begrepp som tycks synonyma med det besökta landet).
– Ja, nickar pappan leende. Och människorna ser så nyfikna och godmodiga ut.
– För att inte säga gulliga och trevliga, skrattar mamman lätt…

… då bilen slutligen rullar ut ur den italienska byn.


Scen II:

En bil med en turistande familj och med registreringsskyltar från ett skandinaviskt land rullar med maklig fart genom den solstekta landsorten. På båda sidor om genomfartsleden står gamla stenhus eller hus byggda av tegel, men med en gång putsade fasader. Stenhusen är i diverse grå nyanser medan de övriga har smutsgula eller smutsvita väggar, med sprickor här och där i fasadernas yttre skikt. Generellt ser byggnaderna något eftersatta ut.

Lösa hundar står eller ligger i gathörnen. Frigående höns syns i vissa trädgårdar. Tvätt hänger och torkar på linor spända mellan fönster i samma hus. Få invånare syns ute i hettan – oftast är det gamla kvinnor eller män med fårade och rynkiga ansikten, klädda i svart eller mörka kläder, som antingen står krumryggade i någon dörröppning eller med viss möda skyndar in i skyddande skuggor. I bilen yttras bland annat följande…

– Så nedslitna och förfallna hus de har, suckar mamman buttert.
– Ja, instämmer pappan med en svag fnysning. Varför kan de inte riva och bygga någonting nytt?
– Okultiverat, eftersatt och rustikt! fyller barnen i baksätet i med entusiasm (vilka, under den hittillsvarande vistelsen, via föräldrarna redan lärt sig vissa begrepp som tycks synonyma med det besökta landet).
– Ja, nickar pappan och snörper på munnen. Och människorna ser så misstänksamma och sura ut.
– För att inte säga sluga och otrevliga, muttrar mamman med lätt obehag i rösten. Varför ville du resa till de här länderna, Lars? Jag hoppas verkligen vi inte får problem med bilen…

…och pappan trycker ner gaspedalen för att kvickt lämna den slovakiska (eller var det slovenska?) byn bakom sig…

Med hälsning till egoismen...

Att förvänta sig någonting för ingenting, är den mest populära formen av hopp.

(Arnold H. Glasgow)

Brasklapp: denne ”Arnold H. Glasgow” tycks av allt att döma vara en fiktiv person. "Han" framställs antingen som en amerikansk humorist, författare och/eller psykolog enligt diverse källor på nätet… Hursomhelst är det en relativt insiktsfull och kreativ källa till visdomsord.

Bernadöttrar & Son AB!

Kort och gott: har redan framställt vad jag tycker och tänker om monarkin som institution, men det är värt att upprepas. Den är skattebefriad, den lever på "allmogens" skatter och på köpet har det visat sig att den inte behöver redovisa för hur den gör av med en stor del av skatteuppbörden. Hur absurt som helst i ett så kallat modernt samhälle!

Tycker följaktligen att man kunde ge två flugor på skallen med en smäll: befria alla, som inte vill svansa för denna relik, från att föda och göda den, och ge alla som vill fortsätta svansa för densamma en möjlighet att göra sig en slant på föremålen för sin dyrkan. Gör ett aktiebolag av kungahuset - dess nytta tycks ju ändå alltid främst förknippas med finans- och företagsvärlden i vårt kära land! Det borde ju kunna visa på hur stor nytta eller hur stort värde denna fossila inrättning egentligen gör respektive har...

Första filmtipset!

Anser att man i möjligaste mån ska undvika att pracka på folk diverse ting och företeelser... men inser i samma ögonblick att det är just det jag gör - ömsom direkt, ömsom indirekt - enbart genom att skriva vissa inlägg (jupp, erkännes, lite förlägen är jag). Är av åsikten att var och en ska få kunna välja eller upptäcka själv, eftersom jag själv inte är det minsta förtjust i det fenomen som i ytterlighetsfallen representeras av diverse religiösa missionärer eller telefonförsäljare (som på något baskat vis lyckats passera NIX).

Hursomhelst är jag så fylld av entusiasm över tre rullar jag haft ynnesten att bevittna under den snart gångna våren, att jag förmodligen skulle börja spela golf eller samla Wunderbaumare i ren frustration över att inte få deklarera just orsakerna bakom nämnda entusiasm. Följande tre alster tillhör således det bästa jag sett på bra länge:

- London River http://www.youtube.com/watch?v=sRsZ23K2rUA

- Lebanon http://www.youtube.com/watch?v=D-_kE5QD_W4

- Skrönor från de gyllene åren http://www.youtube.com/watch?v=Dq366VCmS2c

Om eventuellt intresse väckts... önskar jag bara en kort och angenäm resa i filmernas lilla "verklighetsflykt"...

Sköna syskon: passiviteten, bekvämligheten, konformismen… NOT!

Världen är inte farlig på grund av dem som gör skada, utan på grund av dem som ser det utan att ingripa.

(Albert Einstein 1879-1955)

Kände för att vrida om den där taggen som sitter i var och en av oss, och som vi kan känna av då media åter råkar påminna oss om att allt inte står rätt till på kära gamla moder Jord – men, vilket vi oftast och reflexmässigt undviker att tänka på eller engagera oss i genom att kvickt bläddra förbi, eller skifta kanal via fjärrkontrollen.

Undrar hur ofta vi egentligen reflekterar över när vi senast gjorde någonting osjälviskt? Exempelvis ingrep i en bevittnad oförrätt av något slag, skänkte en slant till något välgörande, eller rent av plockade upp picknickskräpet efter barnrumporna som inte hade vett att ta det med sig…

Oj, förlåt! Jag glömde i min själviskhet att solidarisera mig med den där underliggande oron för att batteriet i fjärrkontrollen plötsligt ska ta slut. För att inte nämna den blodtryckshöjande känslan av att upptäcka frånvaron av chips- eller godispåsar i skafferiet…

Etiketter in absurdum

Det kan emellanåt bli ganska tröttande med alla etiketter vi så gärna häftar på oss själva, men kanske i synnerhet på andra omkring oss. Ska det vara så svårt att orka reflektera en ynka sekund över det faktum att vi tänker och talar olika beroende på företeelse och sammanhang? Att vi inte är färdigmejslade monument över eller strukturer av ”den” eller ”den” fullbordade och konstanta tankegången? Att vi faktiskt många gånger kan vara hyfsat ostrukturerade och motsägelsefulla – som då vi i ena stunden har en ytterst kritisk eller till och med fientlig inställning till en viss kategori eller grupp bland samhällsskikten, för att i nästa (då vi plötsligt har en värdering, hobby, livsstil eller ett fotbollslag gemensamt) kunna säga: ”här kan alla mötas, här är vi alla lika, fattiga som rika”?

Som vanligt rör det sig om det subjektiva. Det är nästan alltid lättare att ställa krav på sin omgivning än på sig själv, och det är sannerligen lättare att döma och fördöma än att ha överseende och ”fria” de andra.

Etiketter är visserligen – som jag nämnt i ett tidigare inlägg – en ofrivillig nödvändighet i det att våra tankar och resonemang alltid har en utgångspunkt. Men etiketten kan gärna bli destruktiv om den betraktas som någonting permanent. Detta gäller för både ”etiketterare” och ”den etiketterade”.

Ett talande prov på detta är de låsningar som ofta förekommer i resonemang och meningsutbyten med kopplingar till vår syn på saker och ting inom ramen för vars och ens liv och leverne. Jag blir lika ofta påklistrad som tillfrågad huruvida jag är socialist, kommunist, eller åtminstone någon form av ”vänster” eller inte, eftersom jag anser mig stå för vars och ens lika rättigheter och skyldigheter; för jämställdhet; för solidaritet; för månandet och värnandet om de förfördelade eller svaga; för månandet och värnandet om naturen och miljön – som vi alla definitivt är en del av.

En gång för alla: vad har egentligen jämställdhet, solidaritet eller miljömedvetenhet med ”höger” och ”vänster” att göra? Är det inte snarare så att jämställdhet rätt och slätt är en fråga om sunt och normalt tänkande? Har inte solidaritet med att göra huruvida vi är mänskliga eller ej? Och är inte ett miljötänkande egentligen frågan om allas vårt väl och ve (vi har ju faktiskt inte en reservJord i vår omedelbara närhet)?

Om dessa tankar nu är "låsta till "vänster", betyder det att "höger" innebär ett absolut motsatsförhållande? Är det så enkelt? Kanske för vissa somliga, men jag undanber mig dessa förenklingar. Och, visst, det är upp till var och en att fortsätta med etiketteringar i enfaldens tecken…

Låt en vän veta att den är just det!

Den amerikanske författaren Francis Scott Fitzgerald (1896-1940) myntade i mina ögon någonting väldigt tänkvärt angående vänskap och vänner. Citatet lyder:

Låt oss lära oss att visa vänskap för en människa när denna är i livet och inte efter att denna har dött.

Rent metaforiskt anser jag att dessa ord också kan tolkas som att man bör visa sina vänner att de är just det, innan man eventuellt råkar "växa", flytta eller på något annat vis komma ifrån varandra. Ett sätt är att - för att göra en pastisch på John F. Kennedy - fråga sig själv vad man kan göra för sina vänner, istället för att fråga sig vad de kan göra för dig. Ett annat är att helt enkelt ge dem en kram!

Istället för visdomsord...

Aforismer, ordspråk och visdomsord är alltid en trevlig förkovring. Men lika många gånger kan en dikt eller en sångtext vara en fantastisk källa till inspiration, insikt eller bara ett enkelt nöje.

Då jag i tonåren på allvar snöade in på den metalliska banan, var texterna ofta lika viktiga som själva musiken. Visst skrålade man med i texter som ingick i "ös-till-fest", men det var alltid de något djupsinnigare alstrens innehåll som gav någonting. Det är i min värld lite som att titta på en mer kommersiellt inriktad rulle för den rena underhållningens skull, även om det är då jag får anstränga de grå som jag egentligen trivs som mest.

Listan kan göras lång på de konstellationer som inom den hårda rockens ram utmärker sig med någon form av samhällskritik, reflektioner kring vår natur och vår tillvaro, eller bara en fängslande berättelse. Ett gäng jag alltid har med i en relativt stabil topp fem, är kanadickerna i Rush. Särskilt deras tidiga era (från 1974 och årtiondet ut) omfattar - i mina öron - en mängd fantastiska nummer, vars texter är en fröjd att ta del av. Till de absoluta favoriterna hör genombrottsplattan "2112", på vilken första sidan utgör ett fiktivt och ytterst tilltalande framtidsepos. Verket i sig avslutas dock med låten "Something for nothing" - en riktig öronfröjd. Texten i denna låt har följt mig sedan trettonårsåldern och är än idag både en sporre och någonting tänkvärt i all sin banala poesi.

Som säkert framgått mellan raderna är det min avsikt att presentera både sång och text...

...mycket nöje!!!

Something For Nothing

Waiting for the winds of change
To sweep the clouds away
Waiting for the rainbow´s end
To cast its gold your way
Countless ways
You pass the days

Waiting for someone to call
And turn your world around
Looking for an answer to
The questions you have found
Looking for
An open door

You don´t get something for nothing
You can´t have freedom for free
You won´t get wise
With the sleep still in your eyes
No matter what your dream might be

What you own is your own kingdom
What you do is your own glory
What you love is your own power
What you live is your own story
In your head is the answer
Let it guide you along
Let your heart be the anchor
And the beat of your own song

You don´t get something for nothing...

http://www.youtube.com/watch?v=096LhjGNNCk

Subjektivitetens logik – Akt 5

Prolog:

Har vid det här laget hunnit med diverse olika anställningar, med diverse olika arbetsuppgifter, tjänster och uppgifter, inom diverse olika branscher. Nästan utan undantag har man, i samtal, diskussioner eller utbrott under arbetsdagarnas lopp, fått erfara den ständiga följeslagaren till vårt betraktande av tillvaron och människan: den ofta oreflekterade uppdelningen i ett ”vi och dem”, samt resultaten av detta fenomen. I min värld skulle alla tvingas att i ett halvår få praktisera hos ”dem”, för att få hjälp på traven med att vidga eller mångfaldiga sina respektive perspektiv.

Misstänker att detta känns igen…

Scen I:

Direktör Nilsson, alternativt tjänstemannen – med chefsbefattning – Johansson om sina anställda:

– De bara gnäller och ställer krav hela tiden… Aldrig är de nöjda… Men de fattar ju aldrig heller någonting… Om de bara visste hur min situation ser ut…


Scen II:

Tjänsteman Nilsson, alternativt svetsare Johansson om sina överordnade:

– De bara gnäller och ställer krav hela tiden… Aldrig är de nöjda… Men de fattar ju aldrig heller någonting… Om de bara visste hur min situation ser ut…

Vett och etikett i ”buschen”

För ett antal inlägg sedan utgöt jag min frustration över vissa somligas beteende i samband med fiske – i synnerhet under den intensiva horngäddesäsongen i maj. Jag framhöll då att detta fritidsnöje tyvärr omfattas av två otäcka företeelser, vilka enbart är kopplade till de sämsta sidorna i vår (mänskliga) natur. I samband med detta tog jag också upp det direkt vidriga vis på vilket många också försöker fånga nämnda fiskart. Sanningen att säga finns det tyvärr fler avarter än så – och inte endast förekommande under fisket efter horngädda.

Men, låt oss starta med just ryckfisket, som jag berörde mer i förbifarten i det nämnda inlägget. Denna fångstmetod tycks delvis bero på några myter kopplade till det aktuella fisket, vilka bygger på okunskap (som myter i princip alltid gör). Och delvis beror den, enligt mig, på att oerfarna tar efter vissa av de ”erfarna”, som i sitt ryckande kan fånga ansenliga mängder horngädda – och därmed triggas habegäret hos de förstnämnda av de senares girighet.

Hade jag fått bestämma, hade jag infört dryga böter för detta – rent ut sagt – svinaktiga uppförande. Jag undrar ofta vilka rubriker det hade blivit om massmedia exempelvis fått nys om att vissa somliga saftskallar hade försökt sig på att jaga vilt med kulspruta. Precisionen och konsekvenserna är nämligen inte särskilt olika. Jag har många gånger sett horngäddor - som suttit med en eller flera krokar i rygg, buk eller stjärt - falla av och simma iväg med gud vet vilka sår. Har också själv fångat ett antal fiskar som haft djupa eller stora rivsår efter att ha ”sluppit undan”, och likväl huggt igen. Värst hittills är ett par honor vars romsäckar stuckit ut som hjortron ur de uppslitna bukarna, samt fiskar vars ena öga varit en trasig massa. Jag undrar ofta också över hur detta ”fiske” hade bedrivits om horngäddan haft päls eller fjädrar – och gnytt eller pipit som en liten hundvalp. Ja, detta gäller alla fiskar för den delen…

Fast, det är klart… här är litet av ett omvänt strutsbeteende… Det som sker under vattenytorna går ju inte att se. Måste ju vara hur skönt och befriande som helst att slippa ha ytterligare en dimension att behöva rådbråka sitt samvete med…

Okej, då går vi till myterna…

Dels kan man få höra att horngäddan inte äter under lekperioden och därför inte hugger. Min erfarenhet är att de visserligen inte jagar under själva lekakten, men jag har i alldeles för många fall noterat både märlkräftor, som småfisk i dessa fiskars magsäckar för att vederlägga denna ”sanning”.

Dels hör man relativt ofta att horngäddorna ”slår till bytet med stjärten”, och att detta skulle vara orsaken till att de mer ”fastnar” på kroken än hugger på densamma. Det räcker att titta på denna fiskarts fysionomi för att förstå att de har en jaktmetod som påminner om spjut-, svärd- och segelfiskarnas. De jagar ifatt enstaka bytesfiskar. Men då de kommer på ett stim slår de med ”näbben”, bedövar ett antal av sina offer och kan därefter lugnt sluka ett antal i rad – och undviker på så vis att slösa energi på att jaga bytena en efter en. Vidare är horngäddan liksom de ovan nämnda arterna en snabbsimmare av rang, och hastigheten kan då bidra till att bytet ”missas” i ett utfall. Om man då står och rycker i sitt spö kommer fiskedraget att få en oregelbunden gång, som kan fastna var som helst på en horngäddas kropp. Detta sker så mycket troligare då horngäddan under maj månad är samlad i stim inför leken. Och även om man fiskar utan häcklor eller extrakrokar på – och med små trekrokar – kan denna långsträckta fisk emellanåt fastna eftersom man ofta vevar in draget snabbt, vilket i sin tur tvingar horngäddan att attackera med hög fart (med minskad precision som resultat).

Då jag började byta ut originalkroken till åtminstone hälften så stora trekrokar – och sänkte invevningshastigheten – visade sig bara ungefär var tionde horngädda jag fick vara felkrokad. Övriga har då fastnat i nacke eller någonstans i skallen. Med sänkt hastighet känner man för övrigt också ofta de frenetiska stötarna då horngäddan ”slår” med näbben.

Den sista myten är den om att fisken är oätlig, eller till och med giftig, till följd av de gröna benen. Färgen beror på ämnet vivianit och är helt ofarlig. Tvärtom är horngäddan en riktigt god fisk och har man en gång smakat på varmrökt, finns – enligt mina upplevelser – ingen ”återvändo”.

Så kan vi gå över till en avart som är kopplad till andra så kallade sportfiskmetoder…

Jag undrar vad som rör sig i skallen på dem som lämnar en mängd hoptrasslad fiskelina efter sig. (Jag är i och för sig hyfsat säker på att det inte kan röra sig särskilt mycket i en tom behållare.) Har alldeles för ofta hittat de sorgliga konsekvenserna av dessa dödsfällor. Ett par gånger har jag lyckats rädda en vettskrämd fågel ur dessa djävulska härvor. Men, jag har tyvärr oftare funnit en kvävd. Ska det vara så svårt att ta detta elände med sig hem? Alternativt (dock ej rekommendabelt) kan man skära det i småbitar, så det blir ofarligt. Hursomhelst ska man alltid ta med sig sitt skräp hem, eller hitta en tunna att förpassa dessa så kallade civilisationsrester till.

Här börjar det faktiskt kännas som om vår disciplin i detta fall blivit sämre det senaste årtiondet. Jag hittar tyvärr allt oftare allehanda mikrosoptippar ute i naturen. Vissa somligas omdöme sträcker sig uppenbarligen endast – eller gör det? – till boets fyra ytterväggar. Hade varit intressant att studera dessas reaktion om man dumpade innehållet i en förbrukad picknickkorg på deras matta i vardagsrummet…