Intermezzo I: ”Allt & Inget”

(I väntan på en summering av det pågående experimentet…)

Visst är det ljuvligt med fraser som ”alla X är…” eller ”inga Y är…”? Eller varför inte: ”allt från landet A är…” alternativt ”inget från landet B är…” Är det helt enkelt inte underbart och befriande med begrepp som så enkelt kan sammanfatta hur det faktiskt är; som inte komplicerar våra intryck och försvårar vår förståelse av tillvaron?

Jaherrejäv… om vi annars inte hade tvingat oss själva att uppfinna Allt och Inget. Vad vore livet utan generaliseringarnas förenklande välsignelse? För inte kan vi ju tillåta vår omgivning vara en företeelse som (i regel) oavbrutet sicksackar på en gråskala?

BRÖST, SEX & VÅLD, samt MODE & KÄNDISSKVALLER

Obs...

TEST!

Medgångsoptimism och svartsyn...

Har för mig att jag redan berört temat ifråga, men jag är helt enkelt för slö för att orka leta upp det bland gamla inlägg.

Hursomhaver... med gårdagens regn kom ederna och förbannelserna...

En väldans intressant notering kopplat till detta är att en ögonbrynsstegrande mängd bland dem som betraktar sig som optimister med ens genomgår en fullständig metarmofos. Det positiva tänkandet har blivit gnäll och svartsynstirader.

Sol & medvind - JA! Regn & motvind - ÖRK! Tala om medgångsoptimism...

Alltså... är det inte i motgång karaktären ställs på prov? Är det inte i "motgång" som den äkta otpimisten ska se möjligheterna? Är det inte i sådana sammanhang det ska låta:

- Regn - TJOHO! Nu får jag anledning att testa mina nya stövlar och det nya regnstället!

- Motvind - GÖTT! Nu får jag inte håret i ögonen!

Alternativt:

- Regn - FINT! Nu får jag anledning att äntligen läsa den där boken!

- Motvind - UNDERBART! Fläktar och svalkar fint nu på cykeln, då muskulaturen får sig en genomkörare!

Eller??

(Med indirekt koppling till den lavinartade trenden av flåsigt "positivt tänkande" och "tänk-inte-negativt-coaching")

Ännu en gång om individualism

Jupp, är mäkta förtjust i att ta upp detta tema. Fattas bara... som hemmahörande i det kulturella sammanhang, där individualismen påstås vara ett så grundläggande och kännetecknande fenomen, går det inte att komma ifrån ständiga exempel som ifrågasätter denna "sanning"...

Därför är citatet nedan ganska mycket mitt i prick. Dock får väl tilläggas att det sannolikt är fruktbart att det är just så (som uttrycks). I en värld bestående av enbart riktiga och konsekventa individualister vore ingen särskilt originell, och därmed torde det vara lika illa som om alla tänkte lika. Å tredje sidan hade det inte gjort ont om fler av oss lite oftare tänkte utanför ramarna...

Bland människor finns det långt fler kopior än original.

(Pablo Picasso 1881-1973)

Kärlek II...

Skulle ju återkomma under söndagen... och det löftet sprack som en överspänd såpbubbla. Ursäkter? Näääh... ...ger man sig "in i leken", får man tamigsjuttsingen också tåla den. Kan dock konstatera att jag fortsättningsvis ska se till att jag har en extra fridag efter en tuff arbetsperiod och innan själva avresan till ett kärt emotsett evenemang som SRF!

Tjahapps... smälter fortfarande intrycken från mitt senaste besök på festivalen. En del nya upptäckter, en del bekräftelser (på att de gamla är äldst) och en del besvikelser (för att de gamla är äldst). Mycket go´ musik och tillika underhållning. Kul folk, några nya bekantskaper och ett bevis på att världen (åtminstone de hårrda råkkarnas) är ytterst liten...

...den sistnämnda händelsen är kanske mest värd att återge - då den är direkt kopplad till kärlek. Kärlek till musik, vill säga - till hårrd råkk, för att vara mer specifik! Skrev i ett av inläggen, från råkkfestivalen förra året, om ett trevligt och intressant möte. Jag stötte då ihop med tre syskon från Sao Paulo i Brasilien - vilka hade rest till festivalen enkom för ett bands skull (och för att på köpet få uppleva Skandinavien).

Under fredagens första spelning (med ett av de absoluta favoritgängen - Iced Earth) stod jag längst fram likt mig själv i tonåren. Under det att jag och alla bröder och systrar inväntade bandets entré, ställde sig två unga damer och en lika ung herre bredvid. Mitt halvt frånvarande tillstånd landade på jorden i det ögonblick ett bekant språk nådde trumhinnorna. I ett och samma andetag ursäktade jag min framfusighet och frågade om de möjligtvis var från aktuella land.

Följande dialog följde (hyfsat nära det framställda):

- Yes, we are from Brazil, svarade en av töserna. How did you know?

- I actually didn´t. I just took a chanse.

(Skratt från alla tre)

- So, from which city are you?

- (Samma tös jublande) Sao Paulo!

- No kidding!? I met three of your countrymen last year - at the Anvil-gig! They were also from Sao Paulo. And they told me they travelled all the way to, first and foremost, see Anvil.

- (Den unge mannen ler brett) Were they sibblings? Two guys and a girl? One very fat and the other tall and slim? And the sister a beauty?

- Yeah!You know them?

- (Båda töserna fnittrar unisont) We are from the same part of Sao Paulo...

Mycket längre kom tyvärr inte vår konversation. Bandet presenterades och satte igång en av festivalens bästa spelningar. Under denna trängde sig ett gäng överentusiastiska medbesökare emellan och jag kom ifrån de tre brasilianska diggarna av hårrd råkk. Synd. Det hade varit kul att få önska att de framförde en hälsning till syskonen jag träffade året innan.

Världen är bra liten (emellanåt). Kärleken är dock större - och gränslös!!

Nu är det bara att njuta av sommaren!

Kärlek till er alla! =o)

Det är kul att svära i sin egen kyrka - för tredje gången...

Jahapps, nu vankas det några dagars semester och festival med hårrd och metallisk råkk...

Vad kan då passa bättre än att än en gång häda en smula. Råkken som fenomen påstås ju vara rebellisk och då borde ju det självklara vara att driva med det heligaste i sammanhanget - företeelsen själv. Närmare bestämt tänkte jag det kunde vara kul att framställa det gäng som blev min egen ...f´låt... "rolling stone".

Snuttarna som komma skall visar Kiss med en av deras absolut största hits. Ironin i sammanhanget är att det knappast kan kallas orkesterns hårrdaste visa (som fjortonåring blev det plötsligt pinsamt att tillhöra beundrarskaran - de übersminkade grabbarna skulle ju vara tuffa ju)...

I vanlig ordning inleds framställningen med originalet, för att följas av... av... Ja, det får i alla fall mina fundament att skaka av glädjeljud...

Önskar en go´ resterande vecka och en ypperlig helg! Syns på söndag!!

Apropå Zlatte Blatte...

Tittade på en match idag... Blev glad - mycket glad! Fick underhållning och fick se ett omtyckt lag - vårt lag - öka på sina chanser till att avancera till ett visst slutspel kommande år...

Läste reportage, inlägg och kommentarer i några av de största blaskornas nätupplagor eftråt. Ömsom log, ömsom skakade på skallen. Sportens värld tillhör de mest svart-vita som existerar på detta gruskorn kring en liten ljusboll någonstans mitt ute i ett växande vakuum. Mestadels hyllningar eller gnäll... sällan något nyanserat...

Några av förståsigpåarna är i mina ögon bättre än andra. Skriver tilltalande... tänkvärt, roligt och träffande... Herr Birro i Knäpppress... f´låt... Expressen är en sådan. Dennes senaste blixtblogg var (och är liksom hans krönikor allt som oftast) kul läsning. Måste dock opponera mig i en bemärkelse. I texten figurerar meningen: "Tre mål av en spelare som massor av svenskar inte ens vill se spela från start."... I denna mening finns ett fel - ordet "svenskar"!

Zlatan är en av våra bästa (visst - medhålles å det fullständigaste - tidskontexten spelar betydelse) spelare någonsin. Att vissa somliga (som kallar sig "svenskar") inte vill att denne ska spela, innebär faktiskt ingenting annat än att de egentligen inte vill landets bästa (i herrfotbollssammanhang). De vill bara sin egen trångsynt låsta visions bästa.

Slutsats: vissa somliga borde egentligen inte få bära etiketten "svensk"... utan Egoist (av den destruktivaste sorten)...

Nu ger vi gödsel i detta och ser med förhoppningar fram emot ett nytt göttigt slutspel för våra grabbars räkning!

Tjoho!!!

En hyllning till en favorit i naturen...

Med inspiration från en av mina bästa vänner - fröken Rosenqvist...

Ända sedan jag i tredje klass gjorde ett specialarbete om tornfalken, har den varit min favorit bland rovfåglarna. Till en början var det bara färgerna - som främst kännetecknar hanen (rost i diverse nyanser tilltalar mig till max) och det faktum att det var den första av våra falkarter jag hade ynnesten att få se. Men, det för arten karaktäristiska ryttlandet ökade på mitt intresse (den hade ju ett ovanligt beteende jämfört med de flesta andra fåglar). Tycket växte dock ännu mer då jag också insåg hur hotad och ovanlig den hade blivit hos oss under 1970-talet (främst till följd av insektsbekämpningen inom jordbruket - bland annat DDT).

Idag har den någorlunda återhämtat sig och är en relativt vanlig syn över öppna marker. Men den kan också ses mitt inne i städer - som den kolonin jag fick se vid och kring slottet i Hradčany i Prag, samt de vid borgen i Ljubljana.  Hemma ser jag den med jämna mellanrum då jag vistas kring brofästet, vilket ibland kan ge intressanta upplevelser. Det är sannerligen en lisa för själen att bara sitta ner och följa förehavandet hos en av dessa representanter för falksläktet...

Önskar fortsatt trevlig helg!!!

(Bilden tillhör Andreas Trepte)





Vackert om tystnaden

Med tanke på hur det idag kan se ut i media, eller vad man kan uppleva i samtal eller diskussioner, känns följande budskap angelägnare än på mycket länge (kanske någonsin?). Att verkligen ta sig tid och tillåta sig själv bara vara...

Se hur naturen - träd, blommor och gräs - växer i tystnad; se stjärnorna, månen och solen, hur de rör sig i tystnad... vi behöver tystnad för att få möjlighet att röra själar.

(Moder Teresa 1910-1997)

Delad glädje...

Kroppen känns i skrivande stund som en väl nött skosula och käkmuskulaturen är febrilt verksam med att parera den återkommande syreinsugningsreflexen (efter ett ovanligt intensivt arbetspass på bron)... likväl en nöjd förnimmelse i både kropp och ande...

Denna sinnesstämningen avnjuts som bekant bäst i sällskap... så det blir till att bjuda på något som alltid får mitt matintag att sträcka på sig. Voila! Två snuttar - en mystrevlig och en... eh... en som bryter mot hastighetsbegränsningarna...

Håll till godo - och en fortsatt trevlig helg!