fredag 23 september 2011

Något om föreställningars och uppfattningars bedrägliga "sanning"...


En fråga (bland många) som då och då poppar upp inuti skallen är den om hur vissa självbilder och -föreställningar har kommit till, oavsett om detta rör sig om enskilda individer, (allehanda) grupper av individer, eller – exempelvis – en hel nation. Många av dessa ”uppfattningar” stämmer ofta ganska väl med verkligheten. Men så finns det sådana föreställningar som kanske främst borde betraktas som myter. En av dessa är den om att ”svensken är så instängd, blyg och skygg”.

Då jag för inte så länge sedan satt med några vänner och diskuterade diverse saker och ting mellan mull och moln, var ”mobiltelefonens och de sociala mediernas revolution” ett bland en rad teman. Och det var i samband med detta om att vi alltmer tycks umgås på distans som tanken om vår ”instängda, blyga och skygga natur” fick sig en funderare. Främst tanken på om detta alltid hade varit så. Minnen från min barndoms sommarvistelser i Slovenien (ja, jag vet, det hette Jugoslavien ”på den tiden”…) bidrog till att ifrågasättarmekanismen aktiverades.

”På den tiden” stövlade man – för att inte säga: brakade – bara (främst på landsbygden, men även i tätorterna) sisådär in till grannen. Ja, hur skulle man annars ha gjort om man behövde kommunicera? Och vad skulle grannen ha gjort för att undvika just dig? Haft radaranläggningar eller dygnetruntanställda som förkunnade grannens eller främlingars antågande?

På landsbygden i Slovenien (kan tyvärr icke referera till de övriga delrepublikerna) blev telefonen ”var medborgares egendom” först i samband med att landet hade brutit sig ur federationen. I städerna hade detta skett under 80-talets lopp. Efter detta är man i Slovenien inte lika benägen att just ”bara sisådär ramla in”, utan man hör sig gärna för innan – precis, via telefon! Man kan gott säga att slovenerna gått och blivit något mer ”instängda, blyga och skygga” efter detta teknologiska och elektroniska samhällsutvecklarsteg.

Alltså, hur var det egentligen i vårt Svea rike innan detta kommunikationsmedel hade erövrat hemmen? Vi brukar ju säga att vi här i landet är glada för att organisera saker och ting; att exempelvis ”gärna bestämma något innan” – som en träff eller liknande. Hur gjorde då den ”instängde, blyge och skygge” svensken/svenskan förr i världen? Sände röksignaler? Trummade på tam-tam-trummorna?

Är det egentligen inte så att denna ”bild” vi och andra har om oss i mycket är en myt - att vi agerar och är som vi är mer är en följd av en viss samhällsutveckling än av något "etniskt genetiskt"? Eller hyrde vi in individer ”från kulturella och etniska grupper, som inte är lika blyga” som mellanhänder? Är det inte ganska mycket så att vi människor egentligen är hopplösa (eller fantastiska – beroende på sammanhang) på att minnas vissa företeelser i det förgångna särskilt väl?

Och är det inte värt att då och då placera självklara och för givet tagna bilder och föreställningar om oss själva och andra under lupp?

4 kommentarer:

  1. HA, ha! Så komiskt du beskriver och reflekterar över "den instängda, blyge och skygge svensken".

    Har haft den här diskussionen med några från det "äldre" gardet, alltså människor födda från 1940 och tidigare. De flesta av dem jag pratat med menar att det är tv:ns inträde som gjorde att sådana där spontanbesök blev alltmer sällan förekommande... Man kunde inte bara spontant släntra in när familjen (man tänkt besöka) bänkat sig för att se Hyland eller liknande...

    Så visst tror jag att det ligger mer i att det är den teknologiska och elektroniska samhällsutvecklingen som i större utsträckning präglar hur vi beter oss, än att ett visst folkslag skulle vara "födda" på ett visst sätt.

    Att använda lupp på olika ting & företeelser är aldrig fel! :-)

    HA det bäst!
    Fridens & kram

    SvaraRadera
  2. Absolut beror det till stor del på samhällsutvecklingen, men det är nog inte hela sanningen. Ingen rök utan eld heter det och jag tror att den svenska integriteten ofta misstolkas som blyghet, för det är en realitet att många andra folkslag är öppnare i relationer med andra människor, men om det är genetiskt betingat låter jag vara osagt. Sverige är ett stort land i förhållande till folkmängden och ju längre tillbaka i tiden vi går desto större var landet sett i proportion till folkmängden. Det innebar att vi inte umgicks så mycket med okända människor. Vi umgicks mest med våra närmaste grannar och släkt till skillnad mot små nationer med stor befolkning där man var tvungen att umgås på ett annat sätt med okända människor.
    Fram tills för bara några decennier sen var vi ett "granskogens folk" och det skulle vara konstigt om det inte satt sina spår i folksjälen.
    Folk blir inte födda på ett visst sätt, men folk präglas av omgivningen på ett visst sätt.

    SvaraRadera
  3. kloktok: Takk! =)

    Det där med TV-tittandets intåg i vårt moderna beteendemönster lägger bara ännu en pusselbit till företeelsen jag har i tankarna...

    Det finns garanterat andra saker som spelar roll, men jag är ganska säker på att de flesta nationers "karaktärsdrag" genomgick vissa signifikativa ändringar i och med dessa moderniteters upp- och tillkomst...

    Allt gott!

    SvaraRadera
  4. conny: jag köper lätt det där med "glesbygdsfolkens" lägre benägenhet att vilja frottera sig med andra än de närmast sörjande...

    Den demografiska fördelningen i vårt land är genom historien väldigt ojämn, och med största sannolikhet ävenså "beteendemönstrens fördelning".

    Det som är södra Sverige idag (Skåneländerna, Småland och Mälardalen) var relativt sett tätbefolkat redan under tidigmodern tid (1500-1600-talen). Just Skåne har haft ungefär samma demografiska utveckling som Slovenien under historiens gång. Småland var ett tättbefolkat (men fattigt) landskap innan 1800-talets utvandring tunnade ut...

    Sammantaget gjorde jag en miss i sammanhanget i och med att främst ha dessa faktorer i åtanke då grubblerierna satte igång... =)

    Ha det gött!!

    SvaraRadera