fredag 16 september 2011

Inte dags snart att ta av de engelskspråkiga glasögonen?


Känner inte många som fullkomligt ignorerar och till varje pris söker undvika att på något vis komma i kontakt med underhållningsindustrin från ”över där”. Själv betraktar jag denna företeelse som alltför extrem åt sitt håll. Allt som kommer ut ur Hollywood – eller, för den delen, den övriga engelskspråkiga film- och serieproduktionen – är inte enbart ytlig eller lättillgänglig ”skräpmat”, som huvudsakligen omfattar kärlekskomedier eller actionrullar. Och det finns tillfällen då även denna form av förströelse kan ha sin plats i min tillvaro. Att bara käka enligt kostcirkel och sunda rekommendationer är i mina ögon en form av fanatism, för att inte säga snobbism…

Det finns dock en aspekt som i allt högre grad både provocerar och oroar – och samtidigt också fascinerar. Jag tänker på det fantastiska som främst jänkarna, men i många fall även britterna, bjuder på via bioduken eller data- respektive TV-skärmen: det faktum att de via en specifik brytning plötsligt ”talar” tyska, ryska, franska eller vad det nu kan vara för främmande språk. Många gånger inleds ”språket” visserligen med en mening eller replikskifte på originalspråket, men övergår därefter kvickt till engelska med originalets accent. Värst är de exempel där en berättelse utspelas i eller handlar om ett fiktivt land eller en påhittad folkgrupp, vilka närmast utan förbehåll utgör ”the bad guys” och placeras i den (uppenbarligen fortfarande) diffusa delen av östra Europa, Centralasien, Afrika eller någonstans i Sydamerika.

I mina ögon är denna form av ”autenticitet” inte bara sämre än kass, den är direkt rutten. Den innehåller tendenser till en godtycklig samt självklar och självpåtagen rätt till att presentera ”verkligheten”. I ljuset av de senaste dryga femton åren av exempelvis realistiska filmer eller serier – i synnerhet sådana som behandlar andra världskriget (exempelvis Rädda menige Ryan, Den tunna röda linjen eller Band of Brothers) – känns det något obehagligt att denna produktion av stereotyper och förenklande ”självklarheter” fortgår. Tyvärr ser jag heller ingen ljusning på sikt. Denna hegemoni, som de sämsta aspekterna av den engelskspråkiga underhållningsindustrin har, kommer med största sannolikhet att bli svår att bryta. I synnerhet som vi i norra Europa får en allt starkare förankring i den anglosaxiska kultursfären, och eftersom verklighetsflykt i form av lättsmälta och ytliga nöjen tycks ha en så hög prioritet i vår så högt utvecklade men stressade nutid…

3 kommentarer:

  1. Ska försöka göra den här kommentaren så kort som möjligt (är ju ingen mästare på det).
    Jag håller med dig i dina tankegångar, själv tittar jag ytterst sällan på action rullar där bilar fyger och far och sprängs i luften så fort de krockar med nåt, jag tröttnar efter 5 min. Karatefilmer är en annan kategori som jag tycker är bedrövlig. Så fort någon rör på handen hörs ett "snärtande" ljud hahaha, där passar det bra med ordet ruttet, som i rutten film.
    Amerikanarna är skickliga rent tekniskt på att göra film och jag tycker att skulden för all skit vi matas med ska läggas på uppköparna. Det finns bra amerikansk film och underhållning, men som jag har förstått det hela så är det mycket billigare att köpa in "evighets-serier" i paket än att köpa bra filmer. Serier är också nåt som jag inte glor på därför att när man sett ett antal avsnitt märks det att regisören har problem med att upprätthålla sammanhang och mening med serien, och då förstår man att efter ytterligare 100 avsnitt är avsnitten så dåliga att serien till slut självdör. Sen undrar man varför i helskotta satt jag och glodde på den där smörjan för.
    Filmer jag sällan missar är amerikansk film som är verklighetsbaserad. Amerikansk helt enkelt därför att de är skickliga på att göra film. Jag förstår vad du menar. Utanför USA (enligt USA) finns "the bad guys" och där du placerar dem, men kommentaren blir för lång. Den är redan slarvigt skriven.
    Näpp, jag klarar inte korta kommentarer, du får ha överseende. :)

    SvaraRadera
  2. Kloktok funderar... Kan ju inte annat än att hålla med om att det där med "brytningen" är så "billigt" och underblåser den stereotypa människosynen...
    Ja, liksom. Tänk om alla anglosaxiskt producerade filmer som visades i Sverige skulle dubbas till svenska, fast givetvis med en svenska med amerikansk brytning... Då inser man hur knas det hela är. Skulle ju bli rena rama "Hip hip"- svenska för nybörjare... ;-)

    Fridens liljor

    SvaraRadera
  3. conny: ... lååånga kommentarer... Alltså, respekterade kollega...

    Du bör nog inte lägga energi på att "kämpa" med att göra dina kommentarer "kortare"... du är du - och dina långa formuleringar och utvecklingar associerar jag mig själv till allt emellanåt. Anser att det betyder att det snurrar jämt och ständigt i tankemaskineriet - en beundransvärd och god egenskap!! =)

    Och jodå: jag har också ruttnat på de flesta av de senaste årens serier (och samtidigt likväl blivit helt knasförtjust i i ett par andra) både på SVT och de reklamgödslande kanalerna... ...och vidare instämmer jag i din beskrivning av störande element som ljudeffekter och liknande, samt i den kunskap och teknik jänkarna har beträffande effekter och annan "fantasivisualisering".

    Dock - ett litet tips - har du sett "Kung Fu Hustle"? Det är en kinesisk film som på flera vis både direkt och indirekt driver med "svischandet, smällandet och dunsandet"... en korsning mellan realism och tecknat. Helt underbar i sin travesti på allt vad kampsortsfilmer handlar om...

    ...ehm, svaret blir knappast kortare! Får ända här! =)

    Allt gott!! =)


    kloktok: Ja, "den vinklingen" på företeelsen hade varit intressant att ta del av... ;o)

    Må bäst!! =)

    SvaraRadera