söndag 11 september 2011

Världsklass(er) i förändrad värld...


Ett decennium har passerat. Tio år har gått under vilket det har blivit mindre kul att resa med flyg; delar av Orwells 1984-scenario blivit realitet; de negativa attityderna ökat i omfång gentemot människor från den muslimska världen i allmänhet och Mellanöstern och Nordafrika i synnerhet…

I praktiken alla jag känner vet – minns – var de befann sig eller gjorde då de fick nyheten den här dagen. Själv satt jag strax efter lunchtid och diskuterade C-uppsatsämne och val av handläggare på min dåvarande examinators arbetsrum, på historiska institutionen i Lund. Jag råkade kasta ett öga på den påslagna datorskärmen bakom hennes rygg; en smal textremsa gled fram över bildens övre del och förkunnade någonting i stil med: flygplan kraschat in i World Trade Center i New York. Jag minns att jag inte hade något som helst minne av att någon ny Hollywoodprodukt i katastrofgenren snart skulle ha premiär – och att jag tyckte det var underligt att min väldigt seriösa lärare alls kunde tänkas vilja ta del av reklamsnuttar om just sådant skräp. Det var först på tåget hem under eftermiddagen jag insåg att någonting verkligen allvarligt hade skett, eftersom samtalsbruset var högre och intensivare än vanligt och att jag hörde något om två plan i skyskraporna.

Resten av dagen försummades alla mina förberedelser för uppsatsarbetet. Jag var klistrad framför TV:n och datorn till långt in på småtimmarna. Och jag minns både sorgen, fasan och vreden jag själv upplevde. Sorg inför alla de som drabbades, fasan till följd av bilderna från fallande eller hoppande ur tvillingtornen och vreden gentemot de extremegoister som utförde dådet till följd av en perverterad övertygelse.

Det dröjde dock inte länge förrän jag tyckte mig uppleva samma känsla av att ha blivit kränkt och orättvist behandlad bland många nordamerikaner (och övriga ”västerlänningar”), som utgjorde den grundläggande myllan ur vilken dessa ”religiösa” egoister kunde spira. Extrema handlingar är ytterst sällan resultatet av en idé fullkomligt ut ur det blå. Och min övertygelse om att det ena ger det andra kunde bara bli starkare.

När jag under morgontimmarna idag kort tog en titt på etermediet och några tidningars hemsidor hos oss, i Slovenien, Storbritannien och Tyskland slog mig en tanke. Det var en ytterst delikat balansgång som pågick. De flesta kommentarer och diskussioner var sakliga, upplysande och på flera vis intressanta. Men i skuggorna kunde jag inte låta bli att skönja någonting störande, ja oroande.

Jag frågar mig hur stort allt detta hade slagits upp idag om det istället hade varit tvillingtornen i Kuala Lumpur som då hade varit målet? Eller Kreml och Vasilijkatedralen i Moskva? Eller Den förbjudna staden i Beijing? Eller Jesus-statyn i Rio De Janeiro? Eller stadskärnan i någon av Indiens eller Afrikas alla storstäder?

Ja, det rör sig i sammanhanget om en verklig ”världsstad”. Ja, det var (och är fortfarande på flera vis) planetens mäktigaste centrum för finans (politik behövs knappast nämnas, det är ju fortfarande synonymt med ekonomi) och kultur. Ja, vi (västerlänningar) har en väldigt speciell relation till staden – kanske i synnerhet vi i Skandinavien. Men, det rör sig för satiken om människor och jag kan inte annat än att få en skavande känsla av att den empati och sympati som förmedlas i media delvis speglar en syn på vem eller vilka som är värda en större tilldelning av dessa företeelser och vilka som inte är det…

3 kommentarer:

  1. Jag minns också mina göromål dagen för 10 år sedan... Såg liksom först bilder (utan ljud) av en stad, som rök... Kunde inte på rak arm se vilken stad det kunde vara men jag trodde att det var krig... Minns också overklighetskänslan jag kände när jag såg första gången såg bilderna av det första flygplanet när det kraschade in i WTC... Å sedan kom ännu ett.
    Overklighetskänslorna växte till en sorg över hur någon endaste en kan/vill släcka så många människoliv. Jo, för tidigt insåg jag att det skulle bli vedergällning... Till vilken nytta liksom?
    Men jag tror att det är när folk slutar att se på varandra som människor som de blir kapabla att hata/mörda/spränga/skjuta varandra... Man dödar liksom inte sin "brorsa" såvida man inte är helt sjuk i huvudet!

    Å visst var/är Orvell otäckt pricksäker i sina dystopiska beskrivningar... Kan inte annat än att hålla med om att jag är tveksam till att liknande nyhetsförmedling/uppföljning hade skett om attentatet för 10 år sen riktats mot t.ex Jesusstatyn i Rio. Men så är ju "alla djur lika. En del djur är mer lika än andra". (för att citera Orvell Djurfarmen...)

    Var rädd om dig.
    Fridens liljor & nattikram

    SvaraRadera
  2. Grundinställningen måste vara att alla människor på den här planeten har samma värde! Somliga människor begår handlingar som gör att man inte kan tillskriva dessa specifika människor samma värde, tänker då på mördare, terrorister osv. Man kan inte ge någon som tar en annan människas liv för egen vinnings skull samma värde som en som inget annat vill än att leva i harmoni med, och respektera alla andra människor.
    När katastrofer inträffar i olika delar av världen och människor får sätta livet till så märks det med all tydlighet hur media i väst värderar händelserna. Jag tycker att media är trångsynt och människors lika värde verkar inte vara något rättesnöre i nyhetsrapporteringen. Människor i t ex. Afrika måste tillskrivas samma värde som människor i t ex. Europa, men ingen har utlyst en tyst minut för människor som fallit offer för katastrofer i Afrika. Det pratas och skrivs om människors lika värde, men i realiteten matas vi med motsatsen genom medias rapportering, eller den uteblivna rapporteringen, beroende på var katastrofen inträffar.
    Möjligen har jag överdrivit lite, och anledningen till det är att jag vill sätta fingret på hur vi värderar liv olika, beroende på vilka det är som drabbas.

    SvaraRadera
  3. kloktok: jafyhelv... när vi slutar betrakta varandra som människor är det betydligt lättare att hänge sig åt de otäcka gärningarna... sorgligt och sant...

    Dock, får jag ibland intrycket av att vi sårar och tar kål på varandra därför att vi betraktar varandra som just syskon...

    Kram, damen! =)


    conny: håller med i din framställning och synpunkter... med ett litet undantag...

    Hur vidriga någon annans tankar och/eller gärningar än är tror jag att man i möjligaste mån bör undvika att betrakta dessa individer som mindre värda - annars sladdar man bara ner till dessas nivå. Men... fan... det är så j**la svårt att undvika att ändå göra det emellanåt...

    Allt gott! =)

    SvaraRadera