torsdag 26 januari 2012

”Vardagliga” misslyckanden eller missöden…


Vår vardag är närmast utan undantag proppad med situationer, händelser och företeelser vi oftast inte ägnar särskilt mycket tid och energi att analysera och reflektera kring – det är ju inte för inte som dessa bär epitetet ”vardagliga”. Och förmodligen får vi likväl genomleva mer ”dramatik” än vad vi – och vår omgivning – sannolikt är medvetna om. En av de ”vardagligheter” jag har i tankarna faller inom ramen för konceptet ”försöka göra rätt – men ändå blir resultatet knas”.

Styrda som vi är av oskrivna och outtalade men ändå så närvarande koder och normer agerar vi i regel instinktivt för att inte sticka ut för mycket i just vardagliga åtaganden och göromål. Ett exempel i sammanhanget är det emellanåt uppkomna behovet att spotta. Liksom många andra beteenden har synen på och bruket av detta "göromål" varierat rejält under historiens gång – som exempelvis under delar av 1800-talet då spottkoppar var ett ganska allmänt förekommande föremål i det offentliga. Idag anses det generellt som ett klandervärt beteende att öppet skicka iväg en salivkladd. I vissa kulturer och/eller länder är förfarandet till och med straffbart. Singapore och andra länder i Sydostasien torde i detta fall vara ett av de mest kända exemplen för en västerlänning.

Hursomhelst. För drygt ett och ett halvt år sedan hade jag huvudrollen i ett litet vardagsdrama som involverade ovan nämnda företeelse. Jag var på väg in till matsalen på arbetet och hade i vanlig ordning förpassat prillan – insvept i papper – till närmaste papperskorg. Men på vägen hade salivavsöndringen varit något envetnare än vanligt och jag styrde därför kvickt stegen mot en andra och lockförsedd papperskorg. Samtidigt hade en arbetskollega – en av de mest sympatiska – stövlat ut och kom mig till mötes med ett leende och ett:

– Tjänna! Allt bra med dig?

Med munnen full kunde jag inte svara. Och att svälja fanns definitivt inte med på kartan. Men samtidigt hade jag kollegan mellan mig och den behövliga papperskorgen. Och jag ville verkligen inte skicka iväg innehållet ”bara så där” – hade just varit en snygg gest, som i värsta fall även kan uppfattas som förolämpande. I ansatsen att därför ”göra rätt” gjorde jag instinktivt helt om och tog alltför demonstrativt några kliv bort mot buskaget som kantade gången. Men då jag vände mig om igen efter uträttat ärende såg jag att kollegan i sin tur hade vänt på klacken, med ett kroppsspråk som uttryckligen visade på just förnärmelse…





Vad..? Hur det gick sedan?

Tja, min förklaring till det ”avvisande beteendet” – kollegan hade inte sett att jag spottade – godtogs strax därefter! Och dessutom kom vi att ha en kul och självfallet något analytisk diskussion kring vissa normers och andra självklarheters hämmande, eller till och med destruktiva, följdverkningar då de konfronteras med vissa vardagliga realiteter.

2 kommentarer:

  1. He, he...
    Hade onekligen varit intressant att se hur kollegan reagerat om du spottat en halvliter framför dennes uppenbarelse! ;-)
    Fick också en bild i skallen om att du började gurgla i ett tappert försök att få fram något begripligt ljud som ursäkt från stämbanden... Hujeda mej!

    Fridens liljor

    SvaraRadera