måndag 7 januari 2013

Slicka uppåt, sparka neråt!


Ett begrepp eller uttryck som relativt markant florerat i diverse media under de senaste åren är diverse varianter på ”vänsterns kris” (det handlar i sammanhanget självfallet om den så kallade politiska vänstern). Och oftast är då exempelvis ledarsidans, nyhetsinslagets eller ett blogginläggs innehåll direkt eller indirekt kopplat till socialdemokraterna. Och inte finns det någon som faktiskt tycks vilja säga emot.

Instämmer själv i det ovan, att (vad som allmänt kallas) vänstern – och i synnerhet arbetarrörelsen – tycks befinna sig i kris. Men vad som hittills fått mina ögonbryn att närma sig hårfästet, är att jag ännu inte stött på någon som diskuterat eller placerat den aktuella företeelsen inom ramen för en, historiskt sett, kulturell och samhällelig utvecklingsprocess.

Den period som kännetecknade jordbrukskulturernas övergång till industrialismen, kännetecknades generellt sett samtidigt av de socialt oföränderliga ståndssamhällenas transformering till ”moderna och flexibla” klassamhällen. Det blev både i teorin och praktiken möjligt för de mindre bemedlade eller resurssvaga att klättra uppåt på den sociala statusstegen – och för besuttna en viss risk att kasa ner på densamma (nåja - ”host” - relativt sett).

Nå, för att knyta an till det andra stycket. Den allmänna krisen inom vänstern och, som nämnt, socialdemokratin har jag ännu inte sett bli kopplad till de ovan beskrivna historiska fenomenen – samt till något som vid upprepade tillfällen tycks bli en konsekvens av dessa.

När det som raljant och förenklat brukar betecknas som borgarklassen fick sina önskemål om fri- och rättigheter infriade (efter ihärdigt och många gånger kostsamt kämpande under en stor del av 1800-talet), kom den snart att på flera vis identifiera sig mer med sin tidigare samhälleliga och ideologiska motpart än med dem som kom att hamna på efterkälken. Då (den lika raljant och förenklat betecknade) arbetarklassen organiserade sig under andra hälften av 1800-talet, och krävde samt strävade efter att få sina fri- och rättigheter tillgodosedda, stötte den på patrull. ”Borgarna” som på många vis anammat och införlivat värderingar, seder och bruk från sina tidigare så ifrågasatta och sannolikt också föraktade samhällsantagonister, var nu i stor utsträckning ovilliga att dela med sig och lierade sig oftast med ”överklassen”.

1900-talet såg så småningom hur ”arbetarklassen” genomgick något av en metamorfos. Det var aldrig direkt uttalat, men ”arbetaren” påminde alltmer om ”medelklass” – vilket i vissa sammanhang var och är detsamma som ”borgarklass”. Det blev relativt vanligt att exempelvis processkötare Hanna och plåtslagare Frasse skaffade sig bostadsrätt, radhus, eller till och med villa. Med detta följde i flera bemärkelser också en utveckling av värderingar, seder och bruk, som tidigare brukade tillskrivas ”borgarna” (och i stor utsträckning fortfarande tycks göra det) – som i förlängningen fick sina influenser från samhällets översta skikt. Individualismen, med sin anda av ”jag först och främst” samt ”var och en är sin lyckas smed” är mottot, stridsropet eller riktlinjen som från och med seklets sista årtionde allmänt sett kommit att ta över mångas tanke- och föreställningsvärld, på bekostnad av ett helhetstänkande.

Jag anser en av de viktigaste orsakerna till krisen inom socialdemokratin vara den, att majoriteten av dess historiska väljarbas inte riktigt kan identifiera sig med värderingarna, sederna och bruken, som tills för inte så länge sedan på många vis var förknippade med främst vänstern och arbetarrörelsen. Föreställningarna om allas lika rätt, respekt för och hänsyn till medmänniskan, värnandet om de svaga och mindre resursfulla, samt begreppet solidaritet är inte något som dagens ”arbetarklass” främst tycks kunna eller vilja förknippas med. Man har istället gjort samma tanke- och idémässiga resa som sina tidigare samhällsantagonister i ”borgarklassen”. 

Så länge ideologer och övrigt ledarskikt inom vänstern (och i synnerhet socialdemokratin) inte tar detta i beaktande, kommer den rådande tidsandan sannolikt att fortsätta vinna mark och förstärkas. Rent ut sagt: en iögonfallande okunskap om historia, samt en märklig brist på insikt om vissa mekanismer i vårt beteendemönster.

 Men, det är klart. Det är ju som Ebba Grön formulerade det i låten ”Slicka uppåt, sparka neråt”.





3 kommentarer:

  1. Kloka tankar och iakttagelser här som vanligt...

    Visst är det så att många av de som idag kallar sig socialdemokrater i själva verket är medelklass. Tja, ifs så råder det ju total begreppsförvirring nu när de gamla konservativa kallar sig nya moderater och för arbetarparti... :-P

    Å apropå såssialdemokratin så är det ju lätt att tjôta om solidaritet när du själv har några miljoner på banken... :-P
    Dagens såssialdemokrater protesterar inte nämnvärt mycket mot alliansens härjningar och deras föraktfulla människosyn och det är väl svar nog på vad topparna inom socialdemokratin har för människosyn och verklighetsförankring till de verkliga arbetare som sliter hårt och har dåligt betalt och oschyssta arbetsvillkor?

    Ja, när man själv blivit en del av det etablissemang som ens förfäder kämpade emot, så lär man få identitetskris...

    Alles gute!

    Fridens liljor und umarmen ;-)

    SvaraRadera
  2. Glömde ju takka för länktips!
    Artikeln "Vem kan skriva med egna ord" var verkligen klockren! Det är ju så den svenska skolan har utvecklat sig när målet inte längre är kvalitet utan vinst för aktörerna på utbildningsmarknaden... :-(

    Fridens & kram

    SvaraRadera
  3. Å takk oxå för musiklänken! Var länge sedan jag lyssnade på den käcka visan... Sjunger la lala la wow wow så det skallrar i rutorna hära. ;-)

    Konstigt att de gamla slagdängornas texter ännu är så pass högaktuella... Jag säger bara KSMB. Tidens tempo. :-)

    Fridens

    SvaraRadera