Att vi, eller vissa somliga av oss, fortfarande betraktar naturen som i synnerhet eller enbart en resurs, ägodel eller rättighet torde knappast vara en överdrift. Den är ett ting som endast har att vara oss till nytta, utan att i någon bemärkelse behöva tas hänsyn till - ett tankeförfarande som ger intrycket av att vi är separerade från naturen; som om vi står bredvid, utanför eller (kanske främst) över och därför inte behöver oroa oss för konsekvenserna av våra gärningar i och gentemot den.
Bästa exemplet på detta fenomen är hur nämnda betraktelsesätt speglas genom vårt språk; genom ett alltför ofta oreflekterat bruk av ord och begrepp. I bland annat media händer det med jämna mellanrum att man stöter på uttryck som "skadeinsekt" och/eller "skadedjur", alternativt "nyttoinsekt" och/eller "nyttodjur". Vidare kan begreppen "skräpfisk", "ogräsfisk" eller "vattensjuk mark" dyka upp. Dessutom kallas naturen gärna "grym", "oförsonlig" eller "skoningslös", även om den givetvis också behäftas med adjektiven "skön" eller "vacker".
Är inte denna inställning egentligen ett destruktivt och, i förlängningen, farligt envägsperspektiv - med utgångspunkt i våra egon? Är inte marken bara "sjuk" därför att den inte kan utnyttjas? Är ett djur inte bara till "skada" eller "nytta" utifrån vårt sett att se det? Och hur kan en fisk överhuvudtaget vara "skräp" - har någon någonsin hört talas om fisk som skräpar ner sin egen miljö?
Olika fenomen i naturen blir "katastrofer" då deras "raseri" drabbar oss. Naturen visar sig grym, oförsonlig, eller skoningslös då vi inte lyckas "bemästra" den. Visst, en orkan eller jordbävning är företeelser som ingen av oss ser fram emot. Jag medger att biet inflätat i spindelnätet, kycklingen i rävens gap, eller en ren tagen av en vargflock, kan se otäckt ut. Och grödor ansatta av diverse djur eller sjukdomar, eller en utebliven skörd till följd av torka, är definitivt ovälkomna händelser. Men, allt det ovan framställda är inte resultatet av ett överlagt agerande - i alla fall inte från naturens sida. Naturen bara är...
Det tycks som om naturen av vissa somliga tillskrivs ett tydligt medvetande. Som om det vore ett någonting som bara vill ställa till det för oss; som om det finns en illvilja eller obändighet vilka till varje pris måste stävjas - enbart för vår skull. Om naturen verklighet är "ond" och en medvetet aktiv "betraktare och aktör" skulle den med all sannolikhet för länge sedan ha fått oss att försvinna, eller åtminstone ha neutraliserat vår förmåga att ställa till med alltför stor skada - för allt och alla.
Det känns som det vore hög tid att upphöra betrakta naturen som ett väsen eller ting avskilt från oss och istället börja betrakta det hela - allt och alla - som ett enda fantastiskt samspel. En tanke som, att döma av citatet nedan, definitivt inte är ett nutida påfund, kopplat till den växande medvetenheten om tillståndet för vår miljö och tillvaro på denna planet:
För att kunna behärska naturen måste man lyda den.
(Francis Bacon 1561-1626)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar