lördag 1 oktober 2011

Definitivt en kollektiv chimär…


Återigen med anledning av ett fenomen det är hög tid att förpassa till de historiska arkiven (delar av den dock helst till soptippen)...

Det är mitt/vårt land!

– Vadå? Äger du/ni det eller har aktieandelar i Mitt land AB?

Jag/vi bor ju här.

– ”Här”?

Ja, här i Sverige; Slovenien; Belgien; Bulgarien; Kanada; Columbia; Tunisien; Tanzania; bla bla bla

– Jaha? Och? Föreställningen jag/vi har om en övergripande gemenskap är inte mycket annat än just en ”föreställning” – en inbillning, med andra ord. Med absolut största sannolikhet kan jag/vi relatera eller referera till knappast mer än min/vår närmaste geografiska omgivning (hemorten med omnejd), samt vissa specifika och givna (men isolerade) punkter på ”kartan i skallen” – som vid något specifikt och givet tillfälle personligen besökts eller besöks. Övriga ”hemlandet” är ett någonting som upplevs och uppfattas via media, litteratur och/eller dem jag/vi känner som ”varit där”. Sannerligen synnerligen intressant – och aningen skrämmande – att någonting abstrakt eller andrahandsmässigt kan betraktas som så konkret.

Till yttermera visso: vill det sig så illa är min/vår hemvist belägen i en gränstrakt, där jag/vi likaledes med största sannolikhet i överlägset högre grad kan relatera och referera till ”främlingarna” – eller ”de där” – på ”andra sidan” än vad jag/vi kan till mina/våra ”landsmän” i andra änden av ”hemlandet”.

Men, vaf..., vi snackar ju samma språk i det här landet! Vi har ju samma historia!

– Så? Vi slänger närmast lika många glåpord eller gliringar kring oss vad gäller ett främmande språk, som vad gäller en främmande dialekt. Och hur är inte inställningen till de ”landsmän” som råkar tillhöra en ”etnisk minoritet” – hur ”ursprunglig” denna än är? Och har verkligen alla ”landsdelar” samma historia och kultur? Gemenskap känner vi egentligen när det passar oss själva, eller när flockreflexen blir för stark. Ergo: i slutänden är den här omhuldade och ”naturliga gemenskapen” främst en subjektivt föreställd företeelse vi mer tränas, skolas och fostras in i än vad vi är medvetna om – eller vill erkänna…

4 kommentarer:

  1. He, he... Ja, jag kan inte annat än le! :-)
    För att känna gemenskap behöver man ju nå't gemensamt som förenar och man kan ju fundera på vad det skulle kunna vara i landet Sverige?
    Språket? Nä, inte förmedlas info/konverseras det uteslutande på svenska! Engelska förekommer allt mer ofta i allehanda sammanhang... Religionen? Nä, de flesta etniskt svenska invånarna är ju bland de mesta oreligiösa i världen. (Ok, kanske till förmån för andligt sökande a la new age då...) Traditioner? Hmm,har vi några traditioner?!! Hmm, fira midsommar fast utan att hissa svenska flaggan för den kan uppfattas som stötande för personer med utomsvensk härkomst? :-O
    Vårt territorium? Njae, vi är ju en del av EU och Schengenavtalet...
    Men vi har det gemensamt att vi alla är människor! Oavsett ålder, kön, etniskt ursprung, status, inkomst, 6uell läggning, religiös uppfattning... :-D

    Fridens liljor & kramaz

    SvaraRadera
  2. Hmmm... vi är nog litta hårda båda två vid detta laget... Hur mycket man än önskar att minsta förenande nämnare först och främst var vetskapen om vår gemensamt grundläggande natur och det faktum att vi dela en värld, ska det med största sannolikhet till någon ytterst ovanlig händelse (troligtvis en katastrofal sådan) för att vi ska haja till, vakna upp och inse det...

    Och det går inte att komma ifrån att den sociala, samt tävlings- och jämförandeaspekten av den mänskliga karaktären sannolikt alltid kommer att bidra till att det bildas grupperingar på något vis... och att behovet av en tillhörighet och gemenskap något snävare än "alla vi på planeten" således lika sannolikt kommer att fortsätta existera...

    Och, visst, varför inte? Det är ju egentligen det där exkluderandet, samt förgivettagandet kring den egna gruppens förträfflighet, som egentligen stör mig och får mig att då och då reagera... ...som det aktuella inlägget ovan...

    Kramen, damen!! =)

    SvaraRadera
  3. Hård? Som i hårdrock? ;-)
    Jo, men så är det ju att när det inte finns något socialt kitt som fungerar som nå't gemensamt för alla invånare i en nation, så behöver och hittar människor nå't annat kitt som förenar dem med vissa, men utesluter dem från andra... Det är ett slags mänskligt behov att uppleva en känsla av sammanhang & samhörighet... Ett slags identitetssökande. Å det är så man blir "vi" och "dom"...

    Kramiz

    SvaraRadera
  4. Det sista: "på gott och ont"...

    Hårrd råkk? Dåkk enbart på gått! ;o)

    SvaraRadera