tisdag 25 oktober 2011

Något sarkastiskt apropå krig...


Har plöjt igenom ett antal krigstematiska böcker, samt biografier av några involverade personligheter, under sommarens och höstens gång. Mest frustration väcker det då man upplever att tragedin kunnat förhindras (som de olika krigen som följde på Jugoslaviens sönderfall), eller att kriget startats till följd av personlig egoism hos de styrande och/eller inflytelserika i ett land (som diverse konflikter i Indien orsakade av Brittiska Ostindiska kompaniets verksamhet).

Undrar om någon representant för det avgörande besluten, som ledde till eländets utbrott, någonsin kom med ett rakt och ärligt svar då övriga delar av befolkningen ställdes inför det bistra faktumet?


Folket:

Krig? Okej, måste vi så måste vi. Men, kommer ni alla att vara med oss och utkämpa det?


Politikern/ämbetsmannen:

Men, jag måste ju sköta politiken/samhället – det kan ju bli fred innan jag får som jag vill. Ni har ju däremot skyldigheter gentemot land och ledare…


Företagaren:

Men, jag måste ju producera vapen – annars kan ni ju inte slå ihjäl varandra och jag kommer inte att få min vinst. Och ni har ju faktiskt skyldigheter gentemot land och era närmaste…


Den religiösa företrädaren:

Men, jag måste ju förklara att vi har Gud, ödet och rätten på vår sida – annars har ni inget att som kan trösta er och jag kommer inte att ha några åhörare. Och så har ni skyldigheter inför Gud och land och era överordnade…


Undras hur många konflikter som faktiskt kommit till stånd om svaren varit något i stil med dessa..?

6 kommentarer:

  1. Jag har en lite annorlunda angreppsvinkel när det gäller varför många krig uppstår. Om man bryter ner krigets intentioner i dess beståndsdelar så kommer man fram till exakt samma värden som alltid har varit människans signatur, nämligen vi ska hålla ihop mot "de andra". Förutsättningarna för att krig ska bryta ut finns överallt där det finns människor, även i Sverige. I Sverige manifesteras det här tänkandet när kommuner vill bryta sig ur en kommuntillhörighet och i stället ansluta sig till en mindre, för det är nästan alltid en mindre. Det handlar om att man vill känna tillhörighet, och då är det lättare om gemenskapen inte är för stor, för då blir man anonym.
    Det här tänkandet kan spåras till när människan såg sin första gryning i Afrika. Kom en människa från en annan stam in på en annans stams revir riskerade denne att bli ihjälslagen utan pardon. Lägger man sen till lyte och temperament hos olika folkgrupper så är aldrig kriget långt borta. Det här gör att det är så svårt att förhindra krig, och att lösa konflikter som redan uppstått.
    Man kan baka in svårigheterna med integreringen av invandrare i Sverige i resonemanget också. Tillvaron är som den är pga att människan är som hon är. Det är en mening som verkar meningslös, man samtidigt så rymmer meningen den yttersta sanningen.

    SvaraRadera
  2. Nä, sannolikheten för att krig skulle bryta ut skulle förmodligen minska om ett så tydligt klarspråk användes av de olika "hejdukarna" om varför kriget "måste" utkämpas.
    Liksom... den retorik politiker/ämbetsmän använder om krigets intentioner är ju just att piska upp känslan av att "vi" ska hålla ihop mot "de andra". Dock inkluderas inte politiker/ämbetsmän i detta "vi". Det är folket som avses och får lida av krigets konsekvenser.

    Den religiösa företrädaren upplyser ju heller inte folket om att även motståndarna i kriget också har Gud på sin sida...

    Å företagaren har ju synnerligen ett egenintresse i att folk fortsätter att ha ihjäl varandra...

    Är ju lite nyfiken på vad det är för böcker du plöjt... :-)

    HA det gött & sköt om dig.
    Fridens & kram

    SvaraRadera
  3. conny: tror definitivt att den "bakomliggande orsak" du beskriver är en viktig sådan... dock bara en av ett antal... själv är jag benägen att främst framhålla "kampen om resurser" som den grundläggande... Därmed menar jag att "vi mot dom" inte alltid är den ledande (naturligtvis beroende på vilka som utgör ett "vi")... Hade det varit så, skulle sannolikt inga samarbeten utöver närmaste familjen/släkten ha skett. Och människan som släkte hade troligen fortsatt vara isolerade grupper av just "närmaste anhöriga" och inte ens gått samman i "stammar"...

    En annan aspekt av det där med "vi och dom" är inbördeskonflikten... hade stammen, folket eller nationen som företeelser varit så solida som att "vi håller villkorslöst ihop mot dem", skulle intern missämja och splittring aldrig ske...

    Självfallet var villkoren för en "stams" sammanhållning betydligt annorlunda under förhistorisk tid än vad de blev då människan fick tid att begrunda annat än vem eller vilka som skulle ha rätt till ett vattendrag eller en skog... När en tankegång väl blev en drivkraft till att starta konflikter, fanns (och finns) resursfrågan fortfarande med i bilden...

    Allt gott!

    SvaraRadera
  4. kloktok: krig hade sannolikt inte blivit till om tillräckligt många hade motsatt sig det... Tyvärr finns det alltid de som är villiga att följa ett påbud eller uppmaning till att "så de andra på käften för att de just är DE"...

    Okej, att försvara sig mot överlagda och direkta anfall är dock vars och ens rätt... det anser jag vara rätt! Men att till följd av någon egoistisk tanke eller fullkomligt oprovocerat ge sig på den andre är i mina ögon ett klart brott... Bara destruktiva egoister som i mina ögon startar en konflikt för att de anser sig ha rätt till det, eller "för att de kände för det"...

    Några av volymerna jag gick igenom var en återtitt i gammal kurslitteratur från mina Öst- och Centraleuropastudier, samt tiden på historiska instutionen. Några av de övriga hade jag också redan läst, men ville "fräscha upp mig" kring. Det blir en lång lista...

    Kurslitt:

    "För Jugoslavia og etter" (Svein Mönnesland), "Europa i världen ca 1500-1700" (Göran Rystad), "Europa i världen" ca 1700-1900" (Thomas Magnuson).

    Indirekt kurslitt: "Wartime" (Milovan Djilas), "Inte en fluga förnär" (Slavenka Drakulić), "Sista kulan sparar jag åt grannen" (Fausta Marianović), "Karl Knutsson" (Dick Harrosn), Karl XII (Bengt Liljegren).

    Övrigt: "Mussolini´s Italy" (R J B Bosworth), "Spanska inbördeskriget" (Antony Beevor), "Krigets skördar" (Nigel Cawthorne), "I bödlarnas fortspår" (Aapo Roselius), "Habsburg" (Alfred Jensen), "Europa i krig 1939-1945" (Norman Davies), samt tre biografier av före detta slovenska hemvärnsmän som stred och överlevde inbördeskampen mot partisanerna 1942-1945 i Slovenien.

    Puh! Blev trött av att skriva listan... ;o)

    Allt gott!!

    SvaraRadera
  5. Nämen, gulle dig som skrev ner hela listan! :-) Ser ut att vara "tung" litteratur. Fast det passar ju ihop med lite heavy metal. ;-)

    Å du, ibland funderar jag på om man inte blir "allmänt störd" genom att få växa upp i skuggan av krig, alltså genom att kriget och dess konsekvenser ligger som ett blött täcke över en och överförs från en generation till en annan genom att man exempelvis växer upp med krigstraumatiserade föräldrar. Jag har tänkt mycket på detta... Å ser mig själv som "allmänt störd". Jag tror du hajar vad jag menar med det... :-)

    Fridens liljor

    SvaraRadera
  6. Ha ha! Litteraturen passar alldeles utmärkt med tunga tongångar! =9

    Jafyfanken för krigstrauman... har stött på en del sådana hittills i livet. Alla relaterade till (via släkten) världskriget eller (via nya bekantskaper från området) de olika sönderfallskonflikterna som följde i den jugoslaviska upplösningsprocessens spår.

    Det faktum att du ser dig som "allmänt störd" är i mina ögon ett sundhetstecken... du har förmågan att kliva ur det ramverk som utgör din person och omgivning - och blicka in utifrån!

    Jupps... hajar verkligen! =)

    Ha det bästast!!

    SvaraRadera