I diskussioner och debatter kring individualism figurerar enligt mina erfarenheter ofta tankegångar om huruvida vi som människor är lika eller olika; unika eller inte. Jag menar att vi som individer absolut är unika, men att vi till temperament och karaktär – det vill säga våra personligheter – definitivt kan vara direkt lika varandra.
Tyvärr finns det ett otäckt fenomen med i spelet kring denna syn om huruvida vi är lika eller olika. Det tycks som om vissa somligas syn på vars och ens unika individualitet samtidigt innebär en så att säga unik syn på vars och ens värde – som människa. Som om det att vara unik är liktydigt med att vara värd olika, vilket i förlängningen betyder att vissa somliga skulle vara mer värda än andra.
I ett tidigare inlägg tog jag upp vissa av individualismens avarter: om en till synes allenarådande fixering vid egennyttan; om en destruktiv självcentrering och egoism. Det är emellertid den nämnda företeelsen som i mina ögon är den mest skrämmande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar