Har varit ute på min årliga ”öringsafari” och trots att jag sedan länge inte är aktivt engagerad i vatten- och fiskevård, är det varje gång en ren njutning att bara få vara ute och ta del av ett av naturens många skådespel. Då novemberregnen får vattendragen att svälla kan man, om man vet var och vad man ska söka efter, få uppleva en föreställning som definitivt inte saknar dramatik och ”action”: öringarnas lek.
Hanarna i deras – i regel – mörkare lekdräkter bevakar sitt ”revir” och jagar obönhörligt bort varje potentiell rival. Ibland, mestadels då de är jämbördiga i storlek, kan det gå mycket våldsamt till (dödsfall förekommer): de biter varandra, ”stångas och brottas” eller så kan den ene av dem med rasande fart ramma den andre i sidan. Den dominante hanen får så småningom leka med ett antal honor, vilka samtliga visar sitt accepterande genom att börja gräva i den grusbädd som är den aktuella hanens revir. Men jag har även sett att honorna konkurrerar – om än inte lika ”brutalt” som deras partners gör.
Vid dessa tillfällen är fiskarna många gånger så fokuserade på sina bestyr att man, givetvis med lite försiktighet, kan komma förvånande nära. Detta gäller främst då hanarna bråkar, och jag har vid flera tillfällen suttit på huk på en strömmande bäcks strandbrink och praktiskt taget haft två ilskna och testosteronstinna öringar under hakan. Några gånger har jag också lyckats sitta bara halvannan meter från ett par som lekt. Honan lägger sig på sidan, sprattlar och slår med stjärten för att med strömmens hjälp få undan grus och småsten i syfte att bilda en grop, i vilken hon därefter portionerar ut en del av sin rom samtidigt som hanen befruktar med sin mjölke. Proceduren upprepas så till dess att honan är klar, något som kan ta timmar i anspråk om fiskarna är riktigt stora.
I sammanhanget finns en intressant detalj: ”sneakers”. Detta är så kallat brådmogna hanar, inte mer än ett par decimeter långa, som kan samlas i imponerande antal bakom paret (har som mest räknat ett dussin en gång bakom ett par öringar i trekilosklassen). Deras storlek gör att de oftast ignoreras av den dominante hanen. De inväntar tillfället då honan släpper iväg sin rom och rusar då fram för att försöka bidra till befruktningen.
Här i Malmö finns en bäck jag besöker en eller ett par gånger varje höst. Då jag bodde i Helsingborg hade jag betydligt fler vattendrag att välja emellan, där de flesta finns i miljöer utanför bebyggelse. Den nuvarande bäcken rinner däremot till stor del genom villabebyggelse. Det har således förekommit några tillfällen då personer frågat mig vad jag sysslar med, och om jag eventuellt kommer från ”miljöförvaltningen” eller liknande. Ibland förklarar jag hur det ligger till, ibland inte. Jag anser visserligen att det är fördelaktigt om så många som möjligt har viss hum om vad naturen kan erbjuda av upplysning och underhållning. Samtidigt är fisken mycket sårbar under denna period – särskilt i en liten bäck – och jag känner till ett par fall, där individer ”fixat lax” till matbordet i vattendrag ”de aldrig trodde det kunde finnas så stor fisk i”. Detta är ett brott både lagligt och moraliskt. Öringen är fredad under årets tre sista månader, det vill säga under den kritiska lekperioden, och på sina håll i vårt land ända fram till slutet av mars. Under lekperioden ska den därför lämnas ifred. Tyvärr kan vissa somligas girighet vara fiskens största problem under denna period.
Jag gillar höst och öringleken är bara en av många orsaker till detta. Dåligt väder och tråkig årstid finns inte, enligt min mening – bara dåliga kläder och fel inställning. Frisk luft och ett dramatiskt skådespel, som dessutom är helt gratis, är fullt tillräckligt för att jag ska uppfatta det som en ren njutning.