torsdag 25 november 2010

In vino veritas...


Med tanke på den helg som väntar mig får jag innerligt hoppas att jag kommer att lyckas hålla det aktuella citatet i minnet...

Härmed önskar jag er alla redan nu en trevlig helg. Själv sticker jag över till högländarnas största tätort tidigt under morgondagen, för att delta i ett 40-årsfirande. Sköt om er och ha det bäst!

Novemberkram till er alla!!


En av nackdelarna med vin är att det får människor att förväxla ord med tankar.

(Samuel Johnson 1709-1784)

Att förenkla kan komplicera…


Stövlade i helgen in på Akademibokhandeln och fick ögonen på en tjock volym med titeln: Maten runt Medelhavet – En resa för matälskare genom Frankrike, Italien, Marocko och Spanien. Min första tanke som följde var (erkänns!) aningen sarkastisk: ”jaha, varför har det inte varit någonting på nyheterna om att Medelhavet har blivit en halvcirkel?”.

Om det först står ”runt Medelhavet” och det därefter räknas upp några länder som endast är belägna i den västra delen, varav ett av dem dessutom är mer av ett ”Atlantland”, framställs en bild som i förlängningen skulle kunna inbjuda till förvirring, (grova) generaliseringar och (direkta) felaktigheter – och, i det långa loppet, förutfattade föreställningar. Visst, de flesta torde naturligtvis veta att det finns andra länder än dessa kring Medelhavet. Men ”syns du inte, finns du inte”, vilket i min bok utgör en öppen port för de negativa företeelser som uppräknats i föregående mening.

Andra och besläktade prov i det här sammanhanget är användningen av de – beroende på just kontext – alltför diffusa geografiska termerna ”Balkan” och ”Östeuropa”. Eller, omvänt, bruket av ”England” då det faktiskt är tal om Förenade kungadömet eller Storbritannien – eller i värsta fall någon av de andra delarna.

Känner ganska många personer med ursprung från en rad länder i de centrala, östra och sydöstra delarna av vår kontinent. Dessa har kommit att utveckla en ganska rå humor om ”Västs” skrala geografiska eller kulturella kunskaper. Vad beträffar individer från Storbritannien, så vet jag att skottar och walesare inte blir särskilt smickrade om någon, efter en vistelse i enbart Cardiff eller Swansea respektive Glasgow eller Aberdeen, i oavsett situation säger: ”i England”. Och då är det nog överflödigt att ta upp förhållandet ”Spanien-Katalonien”…

Hårklyverier? Tja, min erfarenhet är att vi själva har tendenser till att bli förnärmade och/eller hånfulla om någon främling exempelvis råkar säga ”ni i Norden/Skandinavien”, kopplat till någonting negativt som egentligen bara förekommer i något av grannländerna. Svaret kan mycket väl bli ett fränt: ”du, vi är i Sverige nu – vi har ingenting med dem att göra!”. För att inte nämna syran eller löjet som kan märkas i kommentarer med anknytning till omvärldens förväxling mellan vårt land och Schweiz.

Denna företeelse är i mina ögon bara en av många som visar på hur ofta vår omvärld framställs på ett förenklat vis, vilket i slutänden komplicerar istället för att underlätta. Att inte precisera specifika fakta underlättar enligt min mening för fördomar och stereotyper. Dessutom innefattar det inte bara respektlöshet, utan även ett mått av arrogans.

onsdag 24 november 2010

Nöjd och glad!


Vaknade upp efter nattens arbetspass, staplade fram till skrivbordet och skådade ut genom sovrumsfönstret. Det vita landskapet fick mig att le. Har alltid gillat snö. Den gör tillvaron ljus i en tid som karaktäriseras av dagsljusets reträtt och dämpar den stressande ljudfond som kännetecknar det urbana landskapet. Dessutom blir jag alltid fylld av en skön känsla när jag upplever barnens ljubel, skratt och tjut över alla "möjligheter" som snön har att erbjuda. Okej, den ställer också till oreda (främst i trafiken), men denna är många gånger mera orsakad av vår egen brist på beredskap och planering än på detta element i sig.

När jag började ta mig igenom nyhetsskörden på de största tidnibgarnas nätupplagor, fick jag ännu en trevlig överraskning. Ett av rockgängen jag (alldeles för) länge väntat på att få en möjlighet att se på en scen ska ut på Europaturné under våren. Och på köpet tycks de ha lagt sin spelning i staden under just min årsdag! Tjoho - Rush kommer till Malmö! Fånigare leende har jag inte haft på åtminstone ett par dygn...

Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på inlägget häromdagen, som tog upp dokumentären om den kanadensiska gruppen Anvil. I denna talades det om hur sällan som en rockkonstellation höll ihop under flera decennier - där Rolling Stones, The Who och Anvil tillhörde undantagen. Med detta i minnet kunde jag inte låta bli att snörpa på munnen. Rush skulle i detta sammanhang också behöva ett omnämnande. Trion har hållt ihop sedan första halvan av 1970-talet; sedan sin andra skiva. Och den har genomgått en utvecklingsprocess som - i mina ögon - endast de stora förmår att göra.

Tänker härmed avsluta inlägget med en liten kavalkad (i omvänd ordning) genom den musikaliska utveckling som Rush har gjort under en period av över trettio år! Håll till godo!












tisdag 23 november 2010

Tankegångar kring den bruna medicinen…


Har den senaste dryga månaden tagit mig igenom sex alster som behandlar högerpopulismens- och extremismens historia, framväxt och etablering i både vårt land och övriga Europa under tiden efter andra världskriget. Fenomenet börjar ärligt talat göra mig obehaglig till mods. Och anledningen till det är inte – som under mellankrigstiden – att demokratin riskerar att avskaffas, utan att den snarare riskerar att transformeras till någonting som i slutänden kan få samma resultat.

Målet för nationalsocialisterna i 1930-talets Tyskland var att direkt avskaffa den parlamentariska demokratin som statskick, för att på så vis få full kontroll över statsapparaten i syfte att genomdriva sina ideologiska visioner. Idag är målet alldeles uppenbart att med hjälp av demokratins mekanismer och företräden omvandla densamma till det redskap som ska möjliggöra genomdrivandet av "arvtagarnas" ideologiska visioner. Det är naivt, korkat självtillräckligt och destruktivt självbelåtet att betrakta dessa rörelser och organisationer (läs: partier) som enbart retoriska tokstollar och/eller obskyra sektföreträdare. De vet verkligen hur demokratins svagheter ska utnyttjas till deras fördelar och de agerar verkligen utifrån och enligt med denna kunskap.

Jag anser att det hela skulle kunna liknas vid följande: pluralismens mångskiktade dryck i demokratins cocktailglas är inte längre menad att helt sonika bara slängas ut ur parlamentsmatsalarna – för att istället ersättas av en bägare med den bruna sörjans ”medicin”. Istället ska så många skikt i cocktailglaset som möjligt förmås att anta en brun ton, genom att ”medicinen” långsamt droppas ner via yttrandefrihetens pipett.

Det jobbigaste i sammanhanget är att jag får en känsla av att göra våld på demokratins principer bara genom att vädra minsta tanke om att slå sönder bägaren, eller slänga denna och dess sörja på soptippen…

måndag 22 november 2010

Absolut värt att tänka på...



Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

(Martin Luther King Jr. 1929-1968)

 
Kom igen!! Ut och ryt allesammans!!!


”De” = ”Ett”, ”Vi” = ”Varierade”…


På mitt nuvarande vikariat har jag många gånger fått uppleva det oreflekterade kategoriserandet beträffande ”de andra”. Inte minst har jag själv studsat till några gånger efter att reflex- eller slentrianmässigt ha fällt ett omdöme, gjort en framställning eller svarat på en fråga. Det är både intressant och aningen otäckt att se hur vanlig denna företeelse faktiskt är.

På arbetsplatsen passerar dagligen ett stort antal fordon, där frekvensen av sådana med utländska registreringsskyltar är mycket hög. Och det är i samband med diverse olika situationer vari ett fordon är inblandat, som det framgår hur komplext människan oftast tycks betrakta sammanhang som omfattar ”det kända”, ”det vi identifierar oss med”, och hur förenklat och kategoriskt det brukligen är i motsatta fall.

Om det i en personbil med exempelvis dansk eller tysk registrering sitter personer vars utseenden avslöjar ett ursprung i Sydostasien, mellanöstern eller Afrika söder om Sahara, är omdömet kusligt ofta och likväl ett: ”danskar/danskarna” eller ”tyskar/tyskarna”. Är fordonet däremot från vårt land, blir bilden/kommentaren nästan alltid ”nyanserad”.

Som mest komiskt blir det då en arbetskollega utrycker något i stil med det första exemplet ovan och vi samtidigt har ännu en kollega i sällskapet, vars ursprung (till synes) är detsamma som personerna i det aktuella fordonet...

söndag 21 november 2010

Det smittar!

Har vid ett par tillfällen nämnt vad jag är svag för, av vilket fåglar och animerad film kanske tillhör "tio i topp". Alltså vore en lyckad kombination just en tecknad film med en fågel i en av huvudrollerna. Bjuder härmed på en av mina absoluta favoritscener ur filmens värld - en som fortfarande får mig att förlänga livet.

Håll till godo!




Ren njutning...


Har varit ute på min årliga ”öringsafari” och trots att jag sedan länge inte är aktivt engagerad i vatten- och fiskevård, är det varje gång en ren njutning att bara få vara ute och ta del av ett av naturens många skådespel. Då novemberregnen får vattendragen att svälla kan man, om man vet var och vad man ska söka efter, få uppleva en föreställning som definitivt inte saknar dramatik och ”action”: öringarnas lek.

Hanarna i deras – i regel – mörkare lekdräkter bevakar sitt ”revir” och jagar obönhörligt bort varje potentiell rival. Ibland, mestadels då de är jämbördiga i storlek, kan det gå mycket våldsamt till (dödsfall förekommer): de biter varandra, ”stångas och brottas” eller så kan den ene av dem med rasande fart ramma den andre i sidan. Den dominante hanen får så småningom leka med ett antal honor, vilka samtliga visar sitt accepterande genom att börja gräva i den grusbädd som är den aktuella hanens revir. Men jag har även sett att honorna konkurrerar – om än inte lika ”brutalt” som deras partners gör.

Vid dessa tillfällen är fiskarna många gånger så fokuserade på sina bestyr att man, givetvis med lite försiktighet, kan komma förvånande nära. Detta gäller främst då hanarna bråkar, och jag har vid flera tillfällen suttit på huk på en strömmande bäcks strandbrink och praktiskt taget haft två ilskna och testosteronstinna öringar under hakan. Några gånger har jag också lyckats sitta bara halvannan meter från ett par som lekt. Honan lägger sig på sidan, sprattlar och slår med stjärten för att med strömmens hjälp få undan grus och småsten i syfte att bilda en grop, i vilken hon därefter portionerar ut en del av sin rom samtidigt som hanen befruktar med sin mjölke. Proceduren upprepas så till dess att honan är klar, något som kan ta timmar i anspråk om fiskarna är riktigt stora.

I sammanhanget finns en intressant detalj: ”sneakers”. Detta är så kallat brådmogna hanar, inte mer än ett par decimeter långa, som kan samlas i imponerande antal bakom paret (har som mest räknat ett dussin en gång bakom ett par öringar i trekilosklassen). Deras storlek gör att de oftast ignoreras av den dominante hanen. De inväntar tillfället då honan släpper iväg sin rom och rusar då fram för att försöka bidra till befruktningen.

Här i Malmö finns en bäck jag besöker en eller ett par gånger varje höst. Då jag bodde i Helsingborg hade jag betydligt fler vattendrag att välja emellan, där de flesta finns i miljöer utanför bebyggelse. Den nuvarande bäcken rinner däremot till stor del genom villabebyggelse. Det har således förekommit några tillfällen då personer frågat mig vad jag sysslar med, och om jag eventuellt kommer från ”miljöförvaltningen” eller liknande. Ibland förklarar jag hur det ligger till, ibland inte. Jag anser visserligen att det är fördelaktigt om så många som möjligt har viss hum om vad naturen kan erbjuda av upplysning och underhållning. Samtidigt är fisken mycket sårbar under denna period – särskilt i en liten bäck – och jag känner till ett par fall, där individer ”fixat lax” till matbordet i vattendrag ”de aldrig trodde det kunde finnas så stor fisk i”. Detta är ett brott både lagligt och moraliskt. Öringen är fredad under årets tre sista månader, det vill säga under den kritiska lekperioden, och på sina håll i vårt land ända fram till slutet av mars. Under lekperioden ska den därför lämnas ifred. Tyvärr kan vissa somligas girighet vara fiskens största problem under denna period.

Jag gillar höst och öringleken är bara en av många orsaker till detta. Dåligt väder och tråkig årstid finns inte, enligt min mening – bara dåliga kläder och fel inställning. Frisk luft och ett dramatiskt skådespel, som dessutom är helt gratis, är fullt tillräckligt för att jag ska uppfatta det som en ren njutning.

Apropå det fria ordets (bruna) skugga...


Har seriöst börjat ruttna på alla dessa krumbukter och slå-knut-på-sig-själv-utsagor hos vissa somliga i föresatsen att ”yttra sig fritt”, där syftet att få framhäva sin egen perfektion och överlägsenhet inte kan dölja ett närmast ängsligt: ”men (snälla) kan jag/vi inte få tycka att de där andra är konstiga, efterblivna, underlägsna och farliga parasiter?”.

Hade dessa och andra besläktade tankegångar varit som exempelvis mygg (irriterande, men dock möjliga att uthärda) skulle det vara sin sak. Nu finns det i mina ögon tyvärr en överhängande risk för att en ökad utbredning och ”legitimering” av just nämnda tankegångar öppnar upp för mer av ett ”vi-och-dommande” – och i förlängningen mer av friktion ute i samhället.

Ingen – inte ens de med bottenlösa hål i sin själ – tjänar på en sådan utveckling. Trubblet är att detta inte finns med på kartan i dessas föreställningsvärld om vägen till ”frälsning”…

lördag 20 november 2010

En hälsning till hybrisen!


Att vara bäst i världen säger egentligen inte så mycket med tanke på hur den ser ut.

(Stig Johansson 1936-)

fredag 19 november 2010

Ego kontra saklighet...


En av de obehagligaste företeelser som den mänskliga naturen kan demonstrera är då dess argument o åsikter har kullkastats. Den enskilda individen eller gruppen sluter sig först, gör sig onåbar, för att via hånfullhet och självgodhet sluta i ilska och vrede – där dess förolämpningar och sarkasmer uteslutande är uttryck för det desperata försöket att återta någonting den aldrig har haft. Trots att individen slungar ut sina verbala attacker utan att se på motparten, eller att gruppens ansatser till att förlöjliga – det vill säga förminska – enbart växlas sinsemellan genom blickar av ”samförstånd”, är yttringarna alltid riktade mot det ”hot” som just motparten utgör.

I slutänden ger detta mig alltid intrycket av att personen eller gruppen ifråga egentligen inte är så särskilt intresserad av ”hur det mest sannolikt kan tänkas förhålla sig med det omstridda spörsmålet”, utan snarare bara vill ”vinna munhuggningen”. Det handlar med andra ord – och i mina ögon – inte om ämne och/eller fakta, utan om att fylla behovet av att ”vara någon”, ”att duga”. Kort sagt: känns som om det mest fruktbara vore att inse att man kan ha åsikter, men att man inte är sina åsikter!

Med detta sagt (okej, skrivet) hoppas jag vid alla högre makter att insikten gjort mig förmögen att eventuellt parera dylika tendenser hos mig själv…

torsdag 18 november 2010

Lite granna om Mörkret...


(Tack för inspirationen, Åsa!)

Har sedan barnsbenen behållit en viss ”mörkerrädsla”, vilket bland annat resulterat i min fäbless för rysare, spökhistorier och så kallade gotiska berättelser. Ja, jag är mycket svag för en god framställning av något otäckt, hemlighetsfullt, övernaturligt eller mystiskt. Och jag skriver gärna själv om det. Detta i sin tur – konstaterade jag för ett drygt årtionde sedan – utgjorde och utgör fortfarande en form av vaccinering mot just ”barnets rädsla” i mig.

Men så reflekterade jag idag omväxlande i symboliska termer och i konkreta betydelser kring detta med rädsla för mörkret: mörkret i sig skrämmer mig inte – det är ju egentligen barmhärtigt eftersom det hindrar oss från att se. Ljuset däremot är skoningslöst, för det är i ljuset som alla (verkliga) fasor faktiskt avslöjas och syns…

Kärlek II


Brukar följa programmet Dox på SVT som visar utomordentliga dokumentärer. Nu i veckan blev det extra tilltalande eftersom det indirekt kom in på en av mina stora ”kärlekar” i livet – ja, om inte den största – den hårrda råkken. Minns fortfarande hur jag som elvaåring blev ”kysst” av KISS; som tolvåring förlorade mig till Sex Pistols (låt vara punk - de var hårrda!); som fjortonåring föll pladask för Status Quo – för att året därpå för evigt bli besatt av Black Sabbath.

Då jag i tisdags hade förkovrat mig i dokumentären om den kanadensiska gruppen Anvil (nåja, jag hade redan ett halvår tidigare läst boken som utgör den skrivna motsvarigheten till filmen) kunde jag ännu en gång konstatera att människan är ytterst fascinerande. Och då i synnerhet de känslor vi bär och när för oavsett vad i våra liv.

Filmen är dock inte en framställning om musiken. Den handlar om två vänner som i över tre decennier fortsatt att sträva och kämpa – och vara lojala mot varandra – efter att en gång ha snubblat på tröskeln till det stora genombrottet. Anvil var ett av de mest lovande gängen inom genren i början av 1980-talet. Minns själv hur jag blev fullständigt tagen av vad som var något ”nytt” 1982, och jag trodde de skulle komma att tillhöra giganterna inom hårrd råkk. Tre år senare verkade de vara puts väck. Under alla år blev jag påmind endast då jag råkade få syn på ännu en platta bland obskyra akter i skivhandlarnas importfack.

Filmen väckte också tankar kring hur lätt många av oss (de flesta?) tenderar att ge upp våra mest innerliga drömmar. Grabbarna (nåja, gubbarna) fortsatte producera album och turnera under de hundår de fick genomleva efter att under en kort period ha fått smaka på en smula succé. Deras hängivenhet och lojalitet till sitt värv må vara absurd, fånig, ja till och med idiotisk. Men, det är sådan hängivenhet som i mina ögon ofta bidragit till att föra vår utveckling vidare. Det är sådan hängivenhet som är ren kärlek. Och jag har bestämt mig för att nästa gång jag känner mig ”less” på något som (egentligen) ligger mig varmt om blodpumpen, fortsätta uthärda. I annat fall är det mig själv jag sviker, inte mitt intresse – min ”kärlek”. Att ”ge upp” är alldeles för ofta det enklaste (och kanske fegaste) att göra istället för att förverkliga sina drömmar och därmed sig själv.

Härmed rekommenderar jag varmt en film om kärlek, lojalitet, hängivenhet och allt som hör därtill. Anvils historia är värd beundran och empati (oavsett om man är skallskakare eller ej), och det budskap den förmedlar är verkligen värt att begrunda. Och nämnda historia avslutas i mina ögon på ett vackert vis – med följande citat av gruppens sångare:

Det dyrbaraste och viktigaste i livet är relationerna. Människorna man känner, platser man har besökt och upplevelser man har haft.

Kram på er allesammans!

lördag 6 november 2010

Tömd...


Känns lite som att ropa "vargen kommer"...

För bara några veckor sedan deklarerade jag idétorka och att denna skulle vara övergående. Men, jag har den senaste tiden börjat känna av en viss leda beträffande analyser och ifrågasättanden. Mina batterier är urlakade, bränsletanken är tömd. Jag vill verkligen känna den där hungern efter ifrågasättande igen...

Hur lång tid detta kan tänkas ta vet jag inte. Och den här gången vill jag vara hundra på att det är en solid "återkomst" - inte hackig som jag själv har upplevt det sedan senaste "dippen". Samtidigt har också ett dåligt samvete börjat infinna sig, till följd av att jag känner mig inte längre ha varit så aktiv i kommenterandet på mina bloggkollegers sidor (feedback av alla de slag är viktig)... För det ber jag om överseende.

Det som dock mest har börjat påverka min situation, är att jag allt starkare känner att jag kommit in i en period då jag bara vill "berätta" - ägna mig åt verklighetsflykt (och på så vis rå lite mer om mig själv). Och det ämnar jag delvis göra på min andra blogg: Mys och rys. Känner ni för det är ni varmt välkomna dit...

...annars: på återseende - och må väl tills dess...

Kram på er alla!!

torsdag 4 november 2010

Subjektivitetens logik – Akt 19


Prolog:

Konflikter eller samarbetssvårigheter… Rör det sig endast om konsekvenserna av oförmågan eller – ännu värre – oviljan att kommunicera med varandra?


Scen I:

På den här sidan…


– Vad då ”mötas halvvägs”? De får ju visa lite god vilja först – annars blir det inget!
– Definitivt! Det var ju inte vi som började!

– Se vad de gör mot oss!
– Ja, man blir ju tokig – ja, vild av ilska – när man ser hur de behandlar de våra!

– De vågar bara ge sig på försvarslösa! Men, det är ju klart… det är ju sådana de är.
– Vänta bara, snart är våra grabbar här…


Scen II:

På den där sidan…


– Vad då ”mötas halvvägs”? De får ju visa lite god vilja först – annars blir det inget!
– Definitivt! Det var ju inte vi som började!

– Se vad de gör mot oss!
– Ja, man blir ju tokig – ja, vild av ilska – när man ser hur de behandlar de våra!

– De vågar bara ge sig på försvarslösa! Men, det är ju klart… det är ju sådana de är.
– Vänta bara, snart är våra grabbar här…


Epilog:

”Se vad de gör mot oss”? ”Det är sådana de är”? Är det inte, när allt kommer omkring, snarare ett: ”se vad Vi gör med varandra” och ”det är sådana Vi (människor) är”?

onsdag 3 november 2010

Ännu en gång: tänkvärt!


Om gud hade funnits så hade han väl inte varit så dum att han skapat hedningar.

(Tage Danielsson 1928-1985)


Får mig att tänka på att det verkligen inte behövs en "yttre" faktor eller dito omständigheter för att "de andra" ska börja avskys, fruktas och förföljas...

måndag 1 november 2010

Hur långt har vi kommit egentligen - och vad är skillnaden mot det förgångna?


Utvecklingen går vidare? Okej... enligt vem? 

Visst, man kan absolut tala om ett teknologiskt framåtskridande. Men, den mentala biten? Människans "natur"? Jag är skeptisk (för att travestera Dr Dengroth)... för vad är det för skillnad på "snacket och tematiken" i de över två decennier gamla videosnuttarna nedan, och det man kan stöta på i diverse olika sammanhang idag?