torsdag 8 mars 2012

En något utdragen om vissa vuxnas beteende...


Givet tiden som passerat sedan det senast pågick ett någorlunda regelmässigt bloggande på detta ställe, har både ett och annat upplevts, setts, hörts eller lästs som är värt att begrunda och fräsa eller jubla åt. Så vad ska jag plocka upp ur iakttagelse-korgen..? Något miljörelaterat? 

- Mnöh! Inte inspirerad!

Jaha... den nya religionen konsumism, då?

- Pff... detsamma som innan...

Okej, men vad sägs om någonting kopplat till konceptet "Vi-och-De"?

- Naääh... vill få känslan av att resultatet verkligen blir ett "mitt i de självtillräckligas nylle"... och den vibben har jag inte just nu!

Sluta glötta dig, för höge bövelen! Vad kommer spontant upp i skallen just nu då?

- Hm? Hömm..? ...barn!!

Jamenskjutdå!

- ...ska bli!

Satt för några veckor sedan på tåget till Sundets Pärla och blev ofrivilligt (nåja) öronvittne till en diskussion, mellan ett par till synes nyblivna föräldrar, apropå (vissa) ungars destruktiva - eller på annat vis störande och/eller stötande - beteende. Kunde hålla med i vissa av tankestråken, men jag fick fnatt när utsagan "barn kan vara så jävla grymma" närmast förutsägbart och i ett par olika varianter kom att yttras några gånger under samtalets gång. Det var inte så mycket floskeln i sig, som att den enbart reflexmässigt tycktes bejakas av motparten. Och på det vill jag svara följande:

- Barn är bara så grymma, hänsynslösa eller egoistiska som vi vuxna tillåter dem att vara!

Alltså, rör det sig bara om aningslöshet eller är vissa somliga "vuxna" verkligen så uppe i sig själv att de "bara sådär" är beredda att vräka över ansvaret på ungarna? Man blir ju mörkrädd i vilket fall...



5 kommentarer:

  1. Bra rutet!
    Kloktok, som prövat på att fostra andra människors tonåringar, kan bara dra slutsatsen att det är grymt mycket lättare att fostra ett litet barn än att "fostra" en tonåring som aldrig tidigare fått lära sig vad som är okej beteende gentemot andra, som liten...
    Å, nej - det är inte barnens ansvar att fostra sig själva! Jag upplever ibland att föräldrar inte vill ta vuxenansvar, utan hellre vill vara polare med sina barn och inte vill vara tråkiga gränssättare/auktoriteter.

    HA det gött!
    Fridens liljor

    SvaraRadera
  2. Hrmp!
    Jag har minsann uppenbara problem med att visa att jag inte är en robot... Apropå verifieringen av kommentarerna alltså. ;-)

    SvaraRadera
  3. Man blir mörkrädd av mycket ...men nog blir man mörkrädd av ovan beskrivet. Fy sjutton ...

    och Kram!

    SvaraRadera
  4. Jag var inte heller någon robot ... skönt att veta ... få svart på vitt liksom. Har nämligen känt mig som en på sista tiden .

    :-)

    SvaraRadera
  5. Kloktok: en delikat balansgång det där med att vara förälder och kompis samtidigt... tror själv det går egentligen, men det kräver sannolikt en medvetenhet, självdistans och sunt förnuft utöver det vanliga...

    Att det sedan finns de som flyr sitt ansvar är inte bara korkat... det är direkt sorgligt...

    Öh..? Robot?? =/

    Allt gott i vilket fall!!


    Lovely Bird: mörkrädd är vi vissa fall bara förnamnet - tyvärr!

    Och detsamma som ovan: ehm... robot?

    Sol och fågelkvitter på dig!! =)

    SvaraRadera