Det är stor skillnad på vänskap baserad på nytta och vänskap baserad på uppriktighet. Bara det sistnämnda förtjänar namnet sann vänskap.
(Aristoteles 383 f. kr-322 f. kr.)
Vackra ord beträffande äkta vänskap kontra egoism… Men, antiken frambringade en imponerande mängd visdomsord och tankar om vår mänskliga natur. Det räcker att man googlar lite för att inse hur tidigt människan varit högt utvecklad psykologiskt. Ja bara det faktum talar för sig själv, att en väldigt stor del av fackbegreppen och -orden i vår upplysta vetenskap har sitt ursprung i dåtidens grekiska och latin.
Givet tankegången ovan, samt det faktum att en väldigt stor del av vår idéhistoria och vårt sätt att filosofera och resonera har sin grund i de gamla grekiska tänkarna, är det aningen svindlande och skrämmande att vårt släkte inte har kommit längre rent själsligt eller andligt. I synnerhet med tanke på att det i tid rör sig om en bra bit mer än två årtusenden. Våra samhällens och kulturers teknologiska och materiella utveckling har under samma tidsspann däremot hunnit med att frambringa formidabla apparater och maskiner. Vi har exempelvis kunskaper om förmågan att klyva atomer och att sända iväg föremål till andra himlakroppar – och träffa en utvald punkt med plus minus si och så många meter.
Rent mentalt är vi dock fortfarande på det stadiet som då innefattade slaveri; vissas (i många fall) egenhändiga upplyftning av sig själva till ett ”vi – besuttna – har rättigheter” och resten till ett ”de har skyldigheter”; uppdelningen i så kallade civiliserade och barbarer; det materiellas kraft över tanken (som i vår tid till och med stegrats i och med konsumtionskulturens framväxt och ”helighet”)… m.m, o s v, etc…
Frågan – om när vi på den här planeten i större utsträckning ska börja betrakta varandra som vänner (vilka man samarbetar med, för samtligas fördel) istället för att småaktigheten och kortsiktigheten ska dominera oss emellan – känns något meningslös eftersom vår medvetenhet om dessa angelägenheter, som synes ovan inte är ny. Den relevanta frågan är nog snarare om tillräckligt många av oss vill det…
Givet tankegången ovan, samt det faktum att en väldigt stor del av vår idéhistoria och vårt sätt att filosofera och resonera har sin grund i de gamla grekiska tänkarna, är det aningen svindlande och skrämmande att vårt släkte inte har kommit längre rent själsligt eller andligt. I synnerhet med tanke på att det i tid rör sig om en bra bit mer än två årtusenden. Våra samhällens och kulturers teknologiska och materiella utveckling har under samma tidsspann däremot hunnit med att frambringa formidabla apparater och maskiner. Vi har exempelvis kunskaper om förmågan att klyva atomer och att sända iväg föremål till andra himlakroppar – och träffa en utvald punkt med plus minus si och så många meter.
Rent mentalt är vi dock fortfarande på det stadiet som då innefattade slaveri; vissas (i många fall) egenhändiga upplyftning av sig själva till ett ”vi – besuttna – har rättigheter” och resten till ett ”de har skyldigheter”; uppdelningen i så kallade civiliserade och barbarer; det materiellas kraft över tanken (som i vår tid till och med stegrats i och med konsumtionskulturens framväxt och ”helighet”)… m.m, o s v, etc…
Frågan – om när vi på den här planeten i större utsträckning ska börja betrakta varandra som vänner (vilka man samarbetar med, för samtligas fördel) istället för att småaktigheten och kortsiktigheten ska dominera oss emellan – känns något meningslös eftersom vår medvetenhet om dessa angelägenheter, som synes ovan inte är ny. Den relevanta frågan är nog snarare om tillräckligt många av oss vill det…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar