Minsta motståndets lag?

Skratta inte åt andras dumhet. Den är din chans.

(Henry Ford 1863-1947)

Stötte på detta citat för någon dag sedan. Tanken slog mig hur representativ och beskrivande dess tankegång är för vårt beteende (eller gäller det bara vissa somliga av oss?). Vi skrattar, pikar och/eller till och med hånar någon som gjort bort sig istället för att faktiskt ta tillfället i akt och ”öka våra egna aktier”. Med detta menar jag att vi oftast tycks ha en fallenhet för att nöja oss med att kul på andras bekostnad (ofta då någon på arbetsplatsen eller i andra sociala sammanhang genom en fadäs bidrar till att halka något pinnhål på den aktuella gruppens statusstege) och tycks glömma att vi själva skulle kunna visa framfötterna genom att kliva in på scenen och göra det missbedömda, felaktiga eller klumpiga korrekt – med störst vinst då vi samtidigt undviker att ytterligare ”knuffa på den bortgjorde”.

Således tycks vi ha en fallenhet för att i vissa specifika sammanhang i stort sett bara ha fokus på att bevaka vad andra gör, istället för att se vad vi själva skulle kunna göra. Men, det är klart. Det är ju självfallet både roligare och mindre krävande att hoppas på att andra ska demonstrera sina tillkortakommanden, än att lägga lite tid och energi på att själv lära sig något och på så vis kunna demonstrera en bredare och djupare kunskap om oavsett vad.