måndag 19 juli 2010

Svacka? Nix, djupdykning!


Vet inte hur jag ska börja detta… Alltså…

Äh!

Kanske så här: har under den sistlidna veckan fått erfara hur förbålt svårt det är att äntligen lyckas börja klättra, resa sig, eller stiga upp ur en mer än lovligt låg position vad beträffar lust, inspiration, kreativitet och glädje med anknytning till skrivandet.

Först skyllde jag naturligtvis på hettan – trivs inte med den, som det större flertalet till synes gör. Blir tung och mossig i skalle och kropp av att befinna mig i en tryckkokare. Dessutom blir det i längden något energikrävande att förklara inställningen till stekande sol och dräpande luftfuktighet för dem som fullkomligt perplext fascineras och/eller förfasas över att någon faktiskt kan ogilla situationen. Tja, tycker det räcker med att poängtera det faktum att folk på platser där dylika väderförhållanden dominerar inte hyser samma förbehållslösa dyrkan av sol och hetta (det arabiska ordspråket jag brukat i ett av de tidigaste inläggen talar för sig själv: bara sol gör öken)... med all respekt för alla dem som är denna väderlekens förespråkare och supporters.

Men, nu är jag naturligtvis långt ute i periferin…

Vädret har naturligtvis spelat roll (och gör det än i viss mån), men så har även allt annat som sker under semestertider – trots att jag själv är mitt inne i ett sommarvikariat. Viss idétorka har rått, men främsta orsaken till inbromsningen och djupdykningen sitter inne i den egna skallen. När man upplever att inspirerande händelser inte längre inträffar, eller om de inträffar och lusten inte faller på – utan tvärtom en viss leda – så infinner sig en frustration som tyvärr har benägenheten att utvecklas till en bromskloss. Parallellt upptäcker man att grin- och gnällpellen inuti en börjar ta över.

Fyförsatiken vilken diva som faktiskt huserar innanför skalet. Det värsta är att den faktiskt tog kommandot under några väl långa dagar. Det bästa med svackan är emellertid att jag upptäckte att den där aspekten av min destruktiva sida alls fanns/finns och att det bara är jag själv som kan ge den en match. Men det bör ske med omsorg och kärlek…

Är det sådant som kallas att mogna? Hoppas det. Även om vissa processer sannerligen kommer senare än behövligt…

Avslutning: kan inte lova att mina inlägg kommer lika tätt som de gjort de senaste månvarven (det är ju förvisso sommartider ännu ett tag framöver), men jag ska göra vad jag kan.

Kram till alla er som trots allt haft ork och lust att fortsätta besöka bloggen!!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar