Har de senaste dagarna gått en av dessa fördjupningskurser i ämnet ”mina självinsikter”, som ges på ”Livets högskola”. Har fått uppleva hur förödande beroende man tydligen kan bli av vissa saker och/eller företeelser som vår samtid och kultur både erbjuder och påbjuder. I detta fall gäller det datorn och allt som där hör till.
Nämnda manick och dess värld bidrar med fantastiska möjligheter till information och kommunikation, och genom detta till lika fantastiska möjligheter för var och en av oss att skapa en scen och åtföljande rampljus. Samtidigt bidrar detta till en närmast fanatisk inställning hos vissa somliga av oss (som jag numera schablonmässigt uttrycker det) – denna gång gäller det också mig själv – att i praktiken ständigt vara tillgänglig och exponerad, eller att andra ska vara detsamma.
Kort och gott (?) har de närmast gångna dagarna inneburit något mer än behövligt mycket frustration till följd av att inte ha kunnat bruka burken som brukligt. En rad vänner och bekanta tröttnade på att min e-post strulade, och jag tröttnade både på dem och mig själv – främst eftersom att jag själv givetvis ville kunna kommunicera, men även för att vissa uppenbarligen har gått och blivit blint beroende av ”mejl” och ”sms”.
Nämnda manick och dess värld bidrar med fantastiska möjligheter till information och kommunikation, och genom detta till lika fantastiska möjligheter för var och en av oss att skapa en scen och åtföljande rampljus. Samtidigt bidrar detta till en närmast fanatisk inställning hos vissa somliga av oss (som jag numera schablonmässigt uttrycker det) – denna gång gäller det också mig själv – att i praktiken ständigt vara tillgänglig och exponerad, eller att andra ska vara detsamma.
Kort och gott (?) har de närmast gångna dagarna inneburit något mer än behövligt mycket frustration till följd av att inte ha kunnat bruka burken som brukligt. En rad vänner och bekanta tröttnade på att min e-post strulade, och jag tröttnade både på dem och mig själv – främst eftersom att jag själv givetvis ville kunna kommunicera, men även för att vissa uppenbarligen har gått och blivit blint beroende av ”mejl” och ”sms”.
Något mer irriterande hade det vidare varit (inbillade jag mig) att det hela gick ut över mina möjligheter att skriva, för att därefter kunna framställa det skapade. Störst frustration var emellertid det faktum att det var först efter någon dag som jag insåg vilket knark dessa ”lådor” och dess funktioner faktiskt kan bli. Hur som helst kom en bekant som förstår sig på dessa elektroniklådor med vissa tips och äntligen är det åter tillbaka vid det gamla. Men där hänger fortfarande kvar en viss sur eftersmak...
Alltså… penna och papper är fortfarande ett ytterst funktionellt och adekvat substitut till ordbehandlingsprogrammen. Tålamod med ”publiceringen” är dessutom en alldeles utmärkt egenskap. Och hur enkelt var det egentligen inte då bara den fasta telefonen och/eller papperskuvertet med innehåll utgjorde vars och ens förbindelselänkar utåt? Varför ska vi egentligen behöva vara tillgängliga när, var och (nästan) hur som helst?
Värst (och likväl viktig) är nog ändå insikten som slutligen gått från den länge ruvande misstanken till färdigkläckt bekräftelse om hur vital möjligheten ”att synas” har blivit. Exponering och detta som instrument för ett självförverkligande är absolut en av de mest signifikativa företeelserna i nutid. Men, jag ser inget destruktivt i detta om ändamålet, eller åtminstone bieffekten, är att bidra med något mer än bara underhållning (som helt visst kan vara både bildande och djupsinnig). Därför har det givetvis varit lite av en befrielse att ha upptäckt andra ute i bloggsfären som kommit till samma eller liknande slutsatser.
Så länge det finns något bildande och upplysande ute i denna fortfarande färska kommunikationsdimension ser jag inget negativt i detta (ja, de är nästan lite jobbiga dessa självklarheter). Tvärtom. Att man sedan drabbas av vissa tekniska komplikationer borde fortsättningsvis bara härda – och förmå alternativen att bli nyttjade – och om inspirationen och dess följande infall sinar, bör man kanske bara ta det som en signal om en välbehövlig paus (vissa specifika batterier brukar ju behöva laddas om då och då).
Alltså… penna och papper är fortfarande ett ytterst funktionellt och adekvat substitut till ordbehandlingsprogrammen. Tålamod med ”publiceringen” är dessutom en alldeles utmärkt egenskap. Och hur enkelt var det egentligen inte då bara den fasta telefonen och/eller papperskuvertet med innehåll utgjorde vars och ens förbindelselänkar utåt? Varför ska vi egentligen behöva vara tillgängliga när, var och (nästan) hur som helst?
Värst (och likväl viktig) är nog ändå insikten som slutligen gått från den länge ruvande misstanken till färdigkläckt bekräftelse om hur vital möjligheten ”att synas” har blivit. Exponering och detta som instrument för ett självförverkligande är absolut en av de mest signifikativa företeelserna i nutid. Men, jag ser inget destruktivt i detta om ändamålet, eller åtminstone bieffekten, är att bidra med något mer än bara underhållning (som helt visst kan vara både bildande och djupsinnig). Därför har det givetvis varit lite av en befrielse att ha upptäckt andra ute i bloggsfären som kommit till samma eller liknande slutsatser.
Så länge det finns något bildande och upplysande ute i denna fortfarande färska kommunikationsdimension ser jag inget negativt i detta (ja, de är nästan lite jobbiga dessa självklarheter). Tvärtom. Att man sedan drabbas av vissa tekniska komplikationer borde fortsättningsvis bara härda – och förmå alternativen att bli nyttjade – och om inspirationen och dess följande infall sinar, bör man kanske bara ta det som en signal om en välbehövlig paus (vissa specifika batterier brukar ju behöva laddas om då och då).
Och skulle man till och med tröttna på sig själv är väl det egentligen det sundaste man kan göra. Om inget annat borde det vara ett friskhetstecken och inte det omvända – teaterdivan i en har inte fått en möjlighet att verkligen ta över dirigentpodiet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar