söndag 9 maj 2010

Dessa fantastiska fåglar...


Vet inte hur tydligt det egentligen framgått, men till mina absoluta favoriter i djurvärlden hör just fåglarna, eller - som de emellanåt också benämns i nordvästra Skåne - pjoddarna. Dels för den mångfald och variation i storlek och form som denna djurfamilj bjuder på, dels för alla trollbindande, rogivande och lärorika upplevelser dessa varelser har att erbjuda. Till detta kan läggas ett ytterst tungt argument för att framhålla det tilltalande i moder naturs reportoar av föreställningar: det är gratis! Något att kanske särskilt ta fasta på i denna nu rådande och så materialistiska och konsumtionshetsande epok, där just underhållningen utgör en så vital del av vår stressade tillvaro.

Under mina många vistelser i ute skog och mark, liksom stad och park, har jag fått se både det ena och det andra. Det har faktiskt hunnit bli så pass många eskapader som olika fågelarter har skänkt mig, att jag inte riktigt vet vilken eller vilka jag ska presentera. Det finns både sorgliga, upprörande och spektakulära händelser i mitt minne. Men det är nog de som framkallat mitt leende eller skratt som dominerar - något som torde ha understrykts via ett par av mina tidigare inlägg.

Jag väljer att göra så här: detta får rätt och slätt bli det första i en serie inlägg om tilldragelser kopplade till dessa fantastiska varelser. Och då begreppet drama gärna associeras till teatermaskerna, som representerar tragedin och komedin, så får det bli två framställningar vars innehåll är - givetvis ur vårt mänskliga perspektiv - tragiska respektive komiska.

Den första händelsen utspelades för snart två decennier sedan, då jag stod och flugfiskade efter horngädda utvadad vid Hittarpsrevet norr om Helsingborg. Föreställningen, som utspelades medan jag tog paus efter två timmars frenetiskt viftande, hade i rollbesättningen två havstrutar samt tre, fyra ejderhonor med säkerligen ett tjog dunbollar i släptåg.

Medan jag satt och tuggade på en macka, sittandes på en av många stenbumlingar på revet, kom ett ejderdaghem simmandes förbi knappt tio meter ut. Jag gav dem bara ett halvt ögonkast eftersom dessa scener är så vanliga under maj månad längs våra kuster. Men mitt fokus fångades ganska kvickt av att honorna började fösa ihop ungarna. En havstrut hade börjat utföra störtdykningar mot flocken - alltid från motsatt håll i ejdrarnas simriktning. Medan de distraherade honorna samlats i en halvbåge framför ungarna dök akterifrån plötsligt en andra trut upp på arenan - inflygning längs med vattenytan - och snappade åt sig en av de bakersta dunbollarna. I paniken som följde spreds ejdrarna i alla riktningar och den förste truten gjorde så en snabb störtdykning, för att sekunderna senare lämna platsen med ännu en unge.

Hur grymt detta drama än hade tett sig (fortfarande: det är så vi har en benägenhet att se det) kunde jag inte sitta och förundras över vad som varit en fascinerande uppvisning i ett effektivt samspel två havstrutar emellan.

Den andra händelsen involverar också en havstrut och dess byte. Och även denna gång hade jag en upplevelse i samband med fiske.

Jag hade under sista majveckan, i mitten på förra årtiondet, stått på stenarna strax norr om den stora vågbrytaren i Västhamnen i Helsingborg. Fångsten varierade: horngädda, torsk och gråsej. Inte långt från mig stod en äldre herre, vars behandling av icke önskvärd fisk lämnade allt i övrigt att önska (dock får detta bli ett kommande inlägg om vissa somligas inställning till naturen). Efter några timmars spinnfiskande hade han tydligen mättnat. Han packade ihop, rotade i sin fångstspann och slängde plötsligt iväg de två gråsejar han tidigare valt att behålla!

Jag bara stirrade på hans ryggtavla då han frustande gick iväg. Nej, mycket riktigt var mitt stirrande inte av det vänliga slaget. Därefter kastade jag en blick på de två halvkilosstora gråsejarna som flöt på Öresunds yta. Jag hade blivit aningen trött av det som skett, så jag valde att sätta mig ner och tända en tobaksrullad.

Medan jag rökandes satt och aningen surt muttrade över vissa somligas beteenden, började en havstrut att cirkla över de två gråsejarna. Jag blev något förvånad då den landade intill den ena. Visst har jag sett hur glupska dessa måsfåglar verkar vara, och vad de är kapabla att svälja, men en gråsej i halvkilosklassen är överkurs. Just som tanken for genom skallen slog truten dock näbben om fisken och började svälja - med uppenbar möda. Jag kunde bara gapa stumt då fiskstjärten slutligen försvann.

Efter att ha flutit stilla en längre stund, började jag undra över hur den mådde. Min erfarenhet är att måsar och trutar i praktiken alltid lyfter direkt efter att ha svalt något som de plockat upp från vattenytan. Den här havstruten började som förutsett att slå med vingarna, bara för att endast orka upp någon decimeter ur vattnet och flaxa fram tre eller fyra meter - för att slutligen landa något mindre graciöst än de vanligtvis brukar. Överlast, helt klart. Därefter följde ett antal liknande försök innan truten helt sonika (och buttert?) valde att flyta kvar och låta matsmältningen göra sitt. Och rätt gissat: jag fick ett långt och gott skratt!

Som avslutning vill jag presentera en scen ur en av mina gunstlingar bland Disneys animerade produktioner, där just en fågel sprider glädje. Håll till godo!

http://www.youtube.com/watch?v=gEmh6f1zDlM


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar