De senaste årens ökande massmediala närvaro av de – vad jag föredrar att kalla - ”endemiska demokraterna”, samt deras idéer och ståndpunkter, har bidragit till att grubbleriverket inuti skallen dragits med en hel del övertid. Och det jag hittills har fått höra, läsa eller se, har gett mig en bild av individer som av flera – för mig svårbegripliga – skäl tycks ha ett kroniskt behov av att kunna etikettera och peka ut någon eller något som i deras sinnesvärld är störande, hotande eller kränkande.
Dessa relativt småaktiga och trångsynta karaktärer borde egentligen få ett helt nytt begrepp uppkallat efter sig. Jag menar att det handlar om en speciell företeelse inom ramen för bland annat beteendevetenskapen och sociologin. Visst ryms det både xenofobi och rasism i deras tankegångar. Men, mitt intryck är och förblir att det först och främst verkar röra sig om ett fenomen som väldigt starkt påminner om det man kan få uppleva vid matbordet, då en grupp femåringar väntar på efterrätten. I den juvenila skocken ingår ett par av grannarnas småknattar, vars glasskålar oupphörligt har ögonen på sig. När mamma eller pappa väl börjar fördela godiset får det inte råda minsta tvivel alls om att husets ungar får minst lika mycket i sina skålar som de små gästerna.
I värsta fall kan det annars mycket väl ske ett utbrott, som starkt påminner om det jag fick uppleva under ett mellanmål i trädgården hos en gammal vän för några somrar sedan. Min vän och dennes familj hade, förutom mig, haft tre av grannbarnen på besök vid det aktuella tillfället. Då fruktsalladen och grädden kom på bordet, och tallrikarna fördelades, kom ett morrande från husets minsting – en tös på drygt fyra:
– Vaffårr ska dom osså ha? Dom bor ju´nte här ju!!
Jag börjar bli alltmer övertygad om att det för vissa somliga inte spelar så stor roll var en främmande person kommer ifrån. Om vårt land nu hade varit fritt från vilken utifrån anländ människa som helst, så hade dessa likväl gett sig den på att hitta några andra ”de andra” att ständigt haka upp sig på. Och nämnda individer skiljer sig i mina ögon inte det minsta från de så kallade störiga bland ”de där” - vilka de nästintill lidelsefullt har så mycket energi och fokus på.
Det går inte att komma ifrån att det bland hitkomlingarna finns de som bara anser sig ha rättigheter och som kvickt devalverar det rätta och riktiga värdet och betydelsen av begreppen diskriminering och rasism. Dessa kräver alltid respekt, men tycks också alltid glömma att det är något man inte får utan gör sig förtjänt av. I den bemärkelsen skiljer sig inte sådana odågor alls från "kollegerna" bland de endemiska demokraterna, eller dem som delar dessas åsikter. Tvärtom skulle de allesammans kunna bilda en gemensam egoist-, självömkans- och självbelåtenhetsklubb.
Men, i slutänden går det likväl inte att komma ifrån det faktum att – om man kan uttrycka sig så – ”etablerade” alltid har en överliggande position gentemot ”nykomlingar”. Och även om jag till fullo anser att man som gäst bör ha vett att uppföra sig och ta hänsyn till vissa regler och riktlinjer, så bör den så kallade gästgivaren i sin tur bemöta gästen på ett tolerant och hänsynsfullt vis. För båda gäller ju kort och gott att man i slutänden vill bli sedd och bekräftad. Och för att citera Astrid Lindgren – en av mina absoluta förebilder – i bilderboken Känner du Pippi Långstrump:
– Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll!
Dessa relativt småaktiga och trångsynta karaktärer borde egentligen få ett helt nytt begrepp uppkallat efter sig. Jag menar att det handlar om en speciell företeelse inom ramen för bland annat beteendevetenskapen och sociologin. Visst ryms det både xenofobi och rasism i deras tankegångar. Men, mitt intryck är och förblir att det först och främst verkar röra sig om ett fenomen som väldigt starkt påminner om det man kan få uppleva vid matbordet, då en grupp femåringar väntar på efterrätten. I den juvenila skocken ingår ett par av grannarnas småknattar, vars glasskålar oupphörligt har ögonen på sig. När mamma eller pappa väl börjar fördela godiset får det inte råda minsta tvivel alls om att husets ungar får minst lika mycket i sina skålar som de små gästerna.
I värsta fall kan det annars mycket väl ske ett utbrott, som starkt påminner om det jag fick uppleva under ett mellanmål i trädgården hos en gammal vän för några somrar sedan. Min vän och dennes familj hade, förutom mig, haft tre av grannbarnen på besök vid det aktuella tillfället. Då fruktsalladen och grädden kom på bordet, och tallrikarna fördelades, kom ett morrande från husets minsting – en tös på drygt fyra:
– Vaffårr ska dom osså ha? Dom bor ju´nte här ju!!
Jag börjar bli alltmer övertygad om att det för vissa somliga inte spelar så stor roll var en främmande person kommer ifrån. Om vårt land nu hade varit fritt från vilken utifrån anländ människa som helst, så hade dessa likväl gett sig den på att hitta några andra ”de andra” att ständigt haka upp sig på. Och nämnda individer skiljer sig i mina ögon inte det minsta från de så kallade störiga bland ”de där” - vilka de nästintill lidelsefullt har så mycket energi och fokus på.
Det går inte att komma ifrån att det bland hitkomlingarna finns de som bara anser sig ha rättigheter och som kvickt devalverar det rätta och riktiga värdet och betydelsen av begreppen diskriminering och rasism. Dessa kräver alltid respekt, men tycks också alltid glömma att det är något man inte får utan gör sig förtjänt av. I den bemärkelsen skiljer sig inte sådana odågor alls från "kollegerna" bland de endemiska demokraterna, eller dem som delar dessas åsikter. Tvärtom skulle de allesammans kunna bilda en gemensam egoist-, självömkans- och självbelåtenhetsklubb.
Men, i slutänden går det likväl inte att komma ifrån det faktum att – om man kan uttrycka sig så – ”etablerade” alltid har en överliggande position gentemot ”nykomlingar”. Och även om jag till fullo anser att man som gäst bör ha vett att uppföra sig och ta hänsyn till vissa regler och riktlinjer, så bör den så kallade gästgivaren i sin tur bemöta gästen på ett tolerant och hänsynsfullt vis. För båda gäller ju kort och gott att man i slutänden vill bli sedd och bekräftad. Och för att citera Astrid Lindgren – en av mina absoluta förebilder – i bilderboken Känner du Pippi Långstrump:
– Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar