Språk är kul!

Det torde inte vara en överdrift att ”anpassning” är en både medveten och omedveten – eller om man så vill: frivillig respektive ofrivillig – process som en person genomgår i en ny, främmande miljö. Av de många faktorer som påverkas av den nya omgivningen vågar jag hävda att språket är det som förmodligen genomgår både största och den minsta förändringen.

För drygt tio år sedan hade jag nöjet att träffa en språkforskare från Slovenien, som använde sig av emigranter i Sverige och Tyskland för sin studie av ett språks utveckling över tid. Forskarinnan hade jag träffat då jag som representant för det Slovenska ungdomsförbundet i Sverige deltog på riksförbundets årsmöte. Denna ytterst sympatiska kvinna kunde berätta att de flesta som flyttat utomlands hade en jargong som var konserverad inom den tidsmässiga – och ofta också dialektmässiga – ram vilken de befann sig i då de lämnade hemlandet. I denna bemärkelse handlar det alltså om en form av ”minsta förändring”. Med andra ord talar majoriteten av utlandsslovenerna (och sannolikt andra samtida invandrare) vad som börjar bli ett ”arkaiskt” språk: 60- och (tidig) 70-talsslovenska.

Vad jag beklagar är att jag aldrig fick en möjlighet att utveckla vad jag – och mina jämnåriga likar – betraktar som den dråpliga utvecklingen i språket hos vår föräldrageneration, som en biprodukt av (den medvetna?) anpassningen. Denna företeelse uttrycker sig genom att ord och begrepp från svenskan slunkit – och slinker – in i ursprungsspråket, och har ofta kommit att bli föremål för både empati och ett visst medlidande, men ibland också skadeglädje. I vilket fall som helst är fenomenet en populär ingrediens i anekdoter och liknande bland dem som anser sig tillhöra (vad jag betraktar som en god beskrivning:) ”flerkultursgenerationen”.

Det är särskilt två episoder jag brukar tycka vara kul att framföra:

Den första gången jag minns att jag reagerade på min mors ”nya” språk var en lördagsförmiddag i de senare tonåren. Jag satt vid skrivbordet i mitt rum och ritade, medan Saxon larmade från stereon. Mamsen kommer in med dammsugaren och ropar över oväsendet:

– Ajde, dvigni fötterna! Jaz bom dammsugala! (Kom igen, lyft fötterna! Jag ska dammsuga!)

Jag minns att jag gav henne en lång blick. Bara något halvår tidigare hade jag haft en ganska frän ordväxling med henne till följd av att jag inte hade haft lust att fortsätta med min hemspråksundervisning. Mixen av (i detta fallet) tre språk är obetalbar: ”Ajde” är inte ens slovenska, utan ett serbiskt/kroatiskt lånord. Och så den slovenska böjningen av verbet dammsuga… say no more!

Den andra episoden utspelades efter en söndagsmiddag under en semester ett av de sista åren som min mormor var i livet. Jag stod vid köksfönstret och bearbetade mina tänders mellanrum med en tandpetare medan min lilla mor förberedde sig för att diska, alltmedan hon höll en längre utläggning för två av sina yngre systrar om sjukersättningssystemet och dess regler hemma i Sverige. De ord jag minns som oftast bröt in var ”sjukkassa” och ”karensdag”. Jag tittade nyfiket på mostrarna som, mycket riktigt, växlade lätt förtvivlade blickar – men inte sade något. Jag kan inte säga om de trots allt hängde med i utläggningen, men jag lämnade köket med ett gapskratt när mamsen avslutade sin framställning och slängde två handdukar till mina mostrar med ett:

- No, zdaj bom pa diskala! Vidve boste pa torkale! (Gott, nu ska jag diska! Ni två får torka!)