onsdag 20 oktober 2010

Bara lite triviala grubblerier…


Det torde vara en allmän ”sanning” att ”allt bara tycks öka takten”. Är man inte själv inbegripen i en konversation med detta som tema så stöter man på det i diverse sammanhang i media, eller råkar höra någon fälla en kommentar om företeelsen.

Nu är detta fenomen ingenting nytt. Jag tycker mig kunna säga att den accelererande utvecklingen diskuterats och kommenterats i alla fall de senaste två decennierna – om inte mer. Och den lär diskuteras och kommenteras ännu under en obestämbar tidsperiod framöver.

Samtidigt har jag börjat få en känsla av att – om inte ett ”slut” så åtminstone – ett ”stopp” börjar nalkas (med en ökande acceleration) givet den alltmer ökande informationen om svårigheterna, och i vissa bemärkelser direkta farorna, som vi människor i all större utsträckning står inför.

Den här ”hastigheten”, med vilken våra samhällen har utvecklats teknologiskt, politiskt och kulturellt de senaste tvåhundra åren, kan enligt min uppfattning definitivt betraktas som en historisk trend. Och om det är någonting historien obestridligen kan visa upp, är det just en rad olika företeelsers uppkomst, utveckling och fall – eller i varje fall en form av utfasning. Således kommer inte heller detta fenomen att fortgå i det oändliga.

Självklarheter? Absolut! Men icke desto mindre…

Frågan är då vilket av det ovan framställda som kommer att ske: fall eller utfasning?

Jag föll häromdagen in i ännu ett tankeknådande av de grå kopplat till det spörsmålet. Kommer det att ända med att ”Vi människor” i ren desperation – och symboliskt sett – kommer att skjuta oss själva i skallen? Eller kommer det att ända med att vårt släkte skapar en ny trend, vars dominerande innehåll kommer att vara eftertanken?

Den naive optimisten i mig hoppas och tror på det sista – inte minst grundat på den starkaste instinkten som människan, och allt annat levande, föds med. Cynikern i mig fnyser dock åt detta och hänvisar till den morbida sidan av vår natur: i ytterlighetssituationer, där inga utvägar går att finna, tenderar vi att vilja ta till just drastiska åtgärder. Realisten i mig, slutligen, tror sig veta att det kommer att röra sig om någonting som innehåller båda dessa aspekter…


… och här sitter jag och skakar på skallen åt mina egna, närmast dystopiska, tankegångar. Lort! Nu behöver jag verkligen en öl i kombination med mycket trevlig musik. Först till kylskåpet och sedan till stereon!!

2 kommentarer:

  1. Hmm, skakar på skallen? Headbangar du?;)
    Skämt åsido, jag uppfattade inte det du skrev i inlägget som enbart dystopiska tankegångar. Snarare levererar du en hel del hopp.:) Åtminstone till en Kloktok som just drabbats av ett cyniskt anfall... Ser på min omgivning och förstår inte detta "upptempo". Om det ska fasas ut eller falla? Fasas ut kan man ju hoppas på att liksom andra "värden" blir mer viktiga. För om det faller faller många människor med det... Tja, det är många som redan faller ihop i små högar, blir deprimerade och utbrända... Kanske för att den accelererande utvecklingen gör att människor mister sin känsla för att vara en del i ett större sammanhang, spela roll, vara viktig?

    Tänkvärt inlägg helt klart!:-)
    Sköt om dig.
    Fridens & kram

    SvaraRadera
  2. Ha ha! Jag gillar definitivt att "skallskaka" till "rått, tungt och snabbt"...

    Hursomhelst: min uppfattning är att ett så kallat helhetstänkande bland så många som möjligt vore önskvärt. Tyvärr har detta nog en ganska brant uppförsbacke till följd av den så kallade individualismen... "så många som möjligt ska vara sig själv så närmast som möjligt"...

    Jag måste erkänna att jag nog likväl är mer mörk än ljus i min "realism" i detta sammanhanget. Men hoppet får inte försvinna...

    Takk för fidbakken och må väl!!

    SvaraRadera