Lite tankar kring fenomenet "jante"…

1. Du skall inte tro att du är något.

2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.

3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.

4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.

5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.

6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.

7. Du skall inte tro att du duger till något.

8. Du skall inte skratta åt oss.

9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.

10. Du skall inte tro att du kan lära oss något.

11. Tror du inte att vi vet något om dig?

Jag har alltmer börjat fascineras av det fenomen som bär etiketten ”jantelagen”. Min förhållning till den har i princip endast varit kritisk och ifrågasättande, och följaktligen har jag även haft ett inlägg direkt kopplat till detta fenomen. Kort sagt har jag (ja, absolut något senfärdigt) konstaterat att mitt förhållningssätt i det här fallet varit tvärtemot det jag anser mig representera – och också gärna framhålla: det kritiska, vars blickar helst ska riktas genom gråskalans glasögon.

Under höstens gång har jag således i allt större grad börjat titta på denna ”lag” med något andra ögon. Dels som jag främst efter valet tycker mig ha märkt att begreppet börjat figurera tätare i olika media, och då framför allt på nätet och i pressen. Men i synnerhet eftersom jag anser mig kunna hävda att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar vara starkt kopplade till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar.

Det torde inte vara en underdrift att i sammanhanget påstå att det finns en dagsaktuell koppling till debatten kring Jimmie & Co och deras väljare. De sistnämnda nämns vidare ofta i samma andetag som termerna ”marginaliserad”, ”outsider”, ”förlorare” och/eller ”utslagen”, vilket grovt förenklat skulle betyda att alla andra tillhör ”vinnarna”, ”de gynnade” och/eller ”betydelsefulla”. Med andra ord: etablissemanget eller eliten.

Nu är detta självfallet en klar förenkling. Och det är inte poängen med detta inlägg. Vad jag önskar ta upp, är att en del debattörer – och deras kommentatorer – påstår sig veta att de marginaliserade demonstrerar ett missnöje via denna form av ”protest mot etablissemanget”. Och att protesten i sig bara är en av jantelagens komponenter – de andra är ”gnäll, avundsjuka och missunnsamhet”. Det är ofta samma debattörer och åsiktsförmedlare som också anser att jantelagen är något representativt för ”vanligt folk”, som känner sig åsidosatta, förfördelade eller marginaliserade. Eller till och med betraktar det hela som någonting ideologiskt som hör till den politiska arenans vänsterhalva. Detta skulle i förlängningen betyda att ”eliten” hör hemma på den högra halvan av samma arena? Jo, visst, säkert…

Det är i sådana här fall jag menar att utsagor om jantelagen – och bruket av begreppet – verkar ha anknytningar till åsikter grundade på subjektiva tolkningar och värderingar. Jag får nämligen intrycket av att ordet ”gnälla” i dessa kontexter är den omdefinierade betydelsen av begreppet ”kritiskt och sunt ifrågasättande”. En individ som i oavsett exempel ger uttryck för en legitim rättskänsla och ett ifrågasättande av ett reellt orättvist förhållande kan avfärdas som avundsjuk och missunnsam. Samma personer, som ger uttryck för dessa avfärdanden kan i nästa ögonblick ställa krav (ja, eller ”gnälla”) på att egna önskningar eller privilegier ska tillfredsställas, ger istället bara ett uttryck för en sund självkänsla och är aktivt engagerad för sina rättigheter.

Vad är egentligen skillnaden mellan en ”etablerad person” som gör nedlåtande uttryck för en ”marginaliserad persons” hävdelsebehov och strävan uppåt, och en ”marginaliserad” som uttrycker sitt misshag för ”den etablerades” arrogans och självtillräcklighet? Är det ena ett berättigat hävdande av sina rättigheter, så gäller detsamma i min katalog beträffande det andra. Och skulle det ena kunna påstås vara hemmahörande inom ramen för jantelagen, så är det definitivt samma sak för det andra!

Jag kommer alltid att ha en ifrågasättande attityd visavi avundsjuka och missunnsamhet – och dess följeslagare skadeglädjen. Detsamma gäller för arrogans, översitteri och självgodhet, vilka i sin tur tenderar att ha en stark koppling till de föregående egenskaperna enligt mina erfarenheter. Att påstå att det förstnämnda skulle vara karaktäristiskt för enkom de marginaliserade i vårt samhälle är lika hjärnförlamat som att hävda att det andra är typiskt för de etablerade…

Subjektivitetens logik – Akt 18

Prolog:

”Moral och etik är ju inte deras starkaste sida!”

Hmmm... att det ska vara så lätt att peka finger (ska jag säga som skriver detta)…

På scenen:

– Som de där har agerat under historiens lopp. Tänk att de fortfarande inte kan förmå sig att be ursprungsbefolkningarna eller före detta kolonier om ursäkt?

– Men du vet ju hur de där stormakterna – och andra länder – med sitt koloniala förflutna alltid har agerat… de har bara rättigheter och andra har bara att finna sig i det.

– Tänk vad de svarta har fått stå ut med, va´? Först upprivna från sina rötter, för att sedan tvingas leva som någons ägodel.

– Ja, och bara för att bli andra klassens medborgare när ”rättigheterna” äntligen lagstadgades.

– Ibland skäms man faktiskt för att vara vit!

– Ja, det är verkligen inte ett vackert förflutet som där kolonisatörerna och deras ättlingar har.

– Demokratier kallar de sig och så kan de inte förmå sig att kompensera för övergreppen och förtrycket i det förgångna.

– Nåja, de har ju tagit sitt förnuft till fånga i åtminstone Australien och Kanada…

 

Epilog:

… i kulisserna står samer och romer och väntar…

Två gånger kul citat...

Fann två citat som får mig inte bara att le - jag på gränsen till bryter ihop av skratt! Det första apropå "att fly verklighet och ansvar". Det andra till följd av den talande liknelsen...

Genom att sticka huvudet i sanden löser man alla problem - man kvävs.

(Stig Johansson 1936-)

Att bära på en hemlighet är som att gå omkring med våta päron i en papperspåse.

(Stig Johansson 1936-)

Något om media, ”vanligt folk & elit”, ”underhållning & upplysning”, samt den heliga individualismens optimism…

Tro på dig själv; satsa på dig själv; du i första hand; se till att må bra; gör sådant som gör dig glad; var positiv; se framåt, se möjligheterna; tänk inga negativa tankar; släng skepticismen i avfallshinken! Optimisten lyckas och drar andra med sig! Pessimisten hämmas och gräver sin egen – och andras – grav!

Jag blir emellanåt alldeles andfådd av allt detta flåshurtiga som är några av vår aktuella och ”individualistiska” epoks mest signifikativa signum. Samtidigt blir jag också något konfunderad då jag tänker på den komponent i vardagen som – om inte mest, så åtminstone i förbaskat nära avgörande grad – påverkar vår bild av tillvaron: media.

Har börjat undra om den här ”allt-blir-ljust-och-bra-bara-du-tänker-så-själv-inställningen” egentligen är ett försök att dölja en medvetenhet om att ”allt” kanske inte är så okej som vissa somliga vill få det till. Det händer att jag uppfattar denna företeelse vara på gränsen till krystad – ja, ett önsketänkande. Och det börjar alltmer kännas som om den helst inte ska ifrågasättas, för då ifrågasätts indirekt vårt fortsatta handhavande med den värld vi själva är så beroende av.

”Gnäll, gnäll, gnäll”? Tja, kanske det… Jag anser dock inte att man behöver vara en som ser konspirationer i allt, för att få känslan av att någonting är vridet. Vi har å den ena sidan ett nyhets- och informationsflöde som hittills inte haft sin like i vår historia, å den andra har utbudet av nöjen, underhållning och annan verklighetsflykt också till synes ”exploderat”. Är det meningen att det sista ska kompensera för det första? Nyhetsrapporteringen i media tenderar alldeles för ofta att ha en övervikt av negativa och mörka rubriker. Det är inte så konstigt om man inte har ork och lust att ta till sig information om den till övervägande delen är dyster.

Varför inte en sund och konstruktiv balans i nyhetsflödet, samt en oftare förekommande och åtföljande information om vad som görs eller kan göras för att åtgärda eller kompensera en negativ företeelse? Vad är det som säger att ”folk dras till katastrofer”? Och vad är det som säger att ”folk inte orkar ta till sig”? Mitt intryck i detta fall är att ”vanligt” folks kunnighet och insiktsförmåga förminskas: ”skriv och berätta så att Nisse i Skogsberga förstår vad du menar”. Varför överhuvudtaget denna fokus på de destruktiva sidorna i vår natur? Varför denna fäbless för vår dragning till det morbida och det lätttillgängliga? För att det ”säljer”?

Ett dystrare (samhälls)klimat upplever jag vara den bästa grogrunden för de destruktiva aspekterna av individualismen – som på köpet ska botas med ännu mer (positivt tänkande) ”individualism”. Vi tappar ork och lust för det och dem omkring oss och sveper istället in oss i underhållningens ”snuttefilt”. Sannolikt är det den naive optimisten i mig som tror sig veta att en minskning av den nutida – och ofta tabloidliknande – nyhetsförmedlingen, samt en bättre och sundare fördelning mellan allvar och glädje, i sin tur skulle minska ett överdrivet behov av allt mer (och bitvis allt extremare) underhållning. Och i förlängningen skulle detta flåsande med ”positiv hjälp till optimistisk självhjälp” också minska i behov.

Nu menar jag inte att nyhetsförmedlingen i media borde bli jippobetonad. Vad jag menar är att jag har en känsla av att fler positiva nyheter – om exempelvis vad som faktiskt görs åt diverse problem hos oss och i världen i övrigt, och hur – skulle kunna vara ett sätt att minska jakten på ”tröst”.

Då och då går det, med koppling till det ovannämnda, att stöta på utsagor, från representanter för politikens, kulturens och finansens etablissemang, som innehåller frågan om varför inte ”vanligt” folk orkar engagera sig mer i oavsett vad, utan föredrar att låta sig passiviseras av underhållning av olika slag. Jag frågar mig då varför det oftast då också tycks förbises att en hel del av svaret med största sannolikhet ligger i den syn som många bland de inflytelserika själva bär på beträffande ”vanligt” folk? Vi är inte bara en social varelse, utan även en kulturell. ”Vi påverkar och lär av varandra, och några påverkar och lär i något högre grad än andra”, sade floskeln. Kruxet är att de som gärna betraktar sig som en ”elit” egentligen inte tycks tänka annorlunda – man känner ju, som bekant, gärna sig själv som man känner andra. Om de inte själva trodde sig veta att behovet av underhållning och annat ”positivt” är större än möjligheterna av att ge och få en balanserad bild av tillvaron, så skulle detta inte vara fallet. Därför tycker jag den till synes cyniska inställning, som vissa somliga i ”eliten” demonstrerar, borde rensas ut av ”eliten” själv.

Men, att begära detta är väl att ifrågasätta rådande ordning (fy mig, nu blev jag likväl konspiratorisk)…

Subjektivitetens logik – Akt 17

Prolog:

Fotboll, ishockey, handboll, basket, bandy m m, o s v, etc… Eller bara en ordinär dag med mänskliga relationer och interaktioner (oavsett internationellt eller på det lokala – eller personliga – planet)?

Nåja, låt spelet börja!

Scen I:

Svart lag och/eller supportrar:

– Vilka råskinn! Det där skulle minst vara gult kort!

– Sluta filma!

– Ja, eller åk till Hollywood!

– Inget snack! Det där var rött kort!

– Men, som de jävlarna alltid ska mygla!

– Och domarsatan har glömt ögonen i omklädningsrummet!

– Jamenvafan, domaren, blås! Förlängningen är över!

Scen II:

Vitt lag och/eller supportrar:

– Vilka råskinn! Det där skulle minst vara gult kort!

– Sluta filma!

– Ja, eller åk till Hollywood!

– Inget snack! Det där var rött kort!

– Men, som de jävlarna alltid ska mygla!

– Och domarsatan har glömt ögonen i omklädningsrummet!

– Jamenvafan, domaren, blås! Förlängningen är över!

Epilog:

Aldrig överens? Men visst är man det också! Se bara vad som sker då bollen är över sido- eller kortlinjen:

– (Båda lagen unisont) Den är vår!

Subjektivitetens logik – Akt 16

Prolog:

Som del av Västerlandet har synen på och respekten till det täcka könet i vårt land verkligen kommit långt sedan det patriarkala 1800-talet och tiden dessförinnan. Inställningen till och åsikter om jämställdhet är självfallet både positiva och progressiva. Förtrycket av, våldet mot och diskrimineringen av kvinnorna har praktiskt taget förpassats till historiens skräphög. Situationen på andra håll i världen lämnar dock alltför mycket i övrigt att önska…

Scen I:

De är ju så efter…

– Man baxnar när man tänker på vilken primitiv och vidrig kvinnosyn de har.

– Ja, männen har alla rättigheter och kvinnorna har bara att rätta sig efter det.

– De är totalt respektlösa mot våra kvinnor, som blir kallade både det ena och det andra.

– Ja, herregud, man blir ju mörkrädd.

– Kan du begripa hur i helvete de orkar med sin machoattityd?

– Men det är väl inte så underligt om man tänker på vilka komplex man måste få när man kommer hit från samhällen med så löjligt lågt utvecklade kulturer som de där borta.

Scen II:

Vi har ju kommit så långt…

– Brudar är inte bara korkade! De är för fan helt värdelösa bakom ratten också!

– Ha ha! Du är bara sur för att hon stack ifrån dig!

– Håll käften! Jag sparkade ut henne! Slynan gjorde en vänstersväng!

– Va´? Så hon horade rundor?

– Jag och Danne drar till Thailand över vintern. Hänger du på? Det kommer som vanligt att bli "fest-i-ett" med knulluder och kröka.

– Klart som fan! Billigt dricka och att dunka på en risätare är aldrig fel!

- Hö hö! Eddie Meduza är för jävla skön den! ”Fruntimmer är madrasser me´ hål i”! Hö hö!

- He he! ”Är dom en meter från spisen eller sängen så är dom på rymmen”! Ha ha!

Epilog:

… och händelserna i Bjästa är ju ett tragiskt undantag..?

Två trevligheter inför helgen...

Helgen är i annalkande, skallen känner bara för att njuta av fredagskvällen och jag känner för att bjuda på två favoriter bland de mjukare tongångarna - ett original och en cover...

En angenäm kväll tillönskas och kram på er allesammans!

En individualismens avart... eller?

När det blir tal om vårt gemensamma ansvar stiger antalet eremiter mycket drastiskt.

(Stig Johansson 1936-)

Kommer man in på ämnet "miljöproblem och överexploatering", känns citatet ovan otäckt relevant...
 

Bara lite triviala grubblerier…

Det torde vara en allmän ”sanning” att ”allt bara tycks öka takten”. Är man inte själv inbegripen i en konversation med detta som tema så stöter man på det i diverse sammanhang i media, eller råkar höra någon fälla en kommentar om företeelsen.

Nu är detta fenomen ingenting nytt. Jag tycker mig kunna säga att den accelererande utvecklingen diskuterats och kommenterats i alla fall de senaste två decennierna – om inte mer. Och den lär diskuteras och kommenteras ännu under en obestämbar tidsperiod framöver.

Samtidigt har jag börjat få en känsla av att – om inte ett ”slut” så åtminstone – ett ”stopp” börjar nalkas (med en ökande acceleration) givet den alltmer ökande informationen om svårigheterna, och i vissa bemärkelser direkta farorna, som vi människor i all större utsträckning står inför.

Den här ”hastigheten”, med vilken våra samhällen har utvecklats teknologiskt, politiskt och kulturellt de senaste tvåhundra åren, kan enligt min uppfattning definitivt betraktas som en historisk trend. Och om det är någonting historien obestridligen kan visa upp, är det just en rad olika företeelsers uppkomst, utveckling och fall – eller i varje fall en form av utfasning. Således kommer inte heller detta fenomen att fortgå i det oändliga.

Självklarheter? Absolut! Men icke desto mindre…

Frågan är då vilket av det ovan framställda som kommer att ske: fall eller utfasning?

Jag föll häromdagen in i ännu ett tankeknådande av de grå kopplat till det spörsmålet. Kommer det att ända med att ”Vi människor” i ren desperation – och symboliskt sett – kommer att skjuta oss själva i skallen? Eller kommer det att ända med att vårt släkte skapar en ny trend, vars dominerande innehåll kommer att vara eftertanken?

Den naive optimisten i mig hoppas och tror på det sista – inte minst grundat på den starkaste instinkten som människan, och allt annat levande, föds med. Cynikern i mig fnyser dock åt detta och hänvisar till den morbida sidan av vår natur: i ytterlighetssituationer, där inga utvägar går att finna, tenderar vi att vilja ta till just drastiska åtgärder. Realisten i mig, slutligen, tror sig veta att det kommer att röra sig om någonting som innehåller båda dessa aspekter…

… och här sitter jag och skakar på skallen åt mina egna, närmast dystopiska, tankegångar. Lort! Nu behöver jag verkligen en öl i kombination med mycket trevlig musik. Först till kylskåpet och sedan till stereon!!

Subjektivitetens logik – Akt 15

Prolog:

Svart och vitt? Hjältar och skurkar, frihetskämpar och terrorister… Det finns bara översittare å ena sidan och hackkycklingar å den andra? Är det så enkelt?

Eller?

På scenen:

– Tänk så vår världsdel har härjats under historiens gång.

– Tala inte om det. Att vi alltid ska ha haft ett land som velat erövra och förtrycka…

– Vilken tur att britterna fortsatte hålla stånd 1940. Jag hade inte haft någon större lust att obligatoriskt vifta med högerarmen i luften varenda dag.

– Ja, för att inte tala om tvånget att kunna tyska…

– Fy fan för att hamna under ockupation. Jag hade fått fnatt om jag hade tvingats leva efter andras godtycke. De fick verkligen lida under tyskarna i länder som Frankrike och Nederländerna under andra världskriget.

– Ja, vilken lycka att USA anslöt sig till Storbritannien i den där fighten. Fattar inte att det finns de som avskyr både jänkare och engelsmän…

Epilog:

… och i fonden rullar det på med bilder från Indien och Indonesien under 1940-talet… och vidare från Algeriet och Vietnam under 1960- och 70-talen…

Att vilja är att ha mod...

Funderar då och då på om motsatsen till rädsla eller feghet egentligen är mod. Tar jag del av exempelvis historisk facklitteratur, eller biografier och liknande, får jag ofta intrycket av att det snarare rör sig om allt från starka övertygelser, via självhävdelse- och bekräftelsebehov, till ren och skär dumhet. Och allt detta är då kopplat till beslutsamhet och i slutänden vilja.

Jag tänker vidare på en serie jag för något år sedan följde på Kunskapskanalen. Den handlade om "modiga" kvinnor i olika länder. Två avsnitt har gett mig bestående minnen. Den ena framställde en journalist från Libanon, som trots att hon nästan hade omkommit i ett attentat, fortsatte sitt arbete för att följa, undersöka och belysa intriger och ljusskygga verksamheter (samt en grannstats direkta inblandning) i det komplicerade spel som kampen om den politiska makten i landet innebär. Den andra behandlade den många gånger direkt livsfarliga kamp en kvinna i ett Västafrikanskt land förde/för mot omskärelse av unga flickor - där traditioner, maktstrukturer och enskilda inflytelserika personer på alla vis sökte hindra att hon lyckades med sin strävan.

I den övervägande majoriteten av dessa exempel har huvudfigurer/huvudfiguren erkänt att de/den känt rädsla - ibland till och med skräck. Och likväl har de fortsatt med oavsett vad de höll/håller på med. Mod? Ja säkert, men då snarare i bemärkelsen viljan att åstadkomma eller uppnå ett mål man har satt upp inom ramen för den eller de övertygelser man har. Kan i detta sammanhang inte låta bli att tänka på frasen: "rädslan att förlora (livet) är större än viljan att vinna".

Språk är kul!

Det torde inte vara en överdrift att ”anpassning” är en både medveten och omedveten – eller om man så vill: frivillig respektive ofrivillig – process som en person genomgår i en ny, främmande miljö. Av de många faktorer som påverkas av den nya omgivningen vågar jag hävda att språket är det som förmodligen genomgår både största och den minsta förändringen.

För drygt tio år sedan hade jag nöjet att träffa en språkforskare från Slovenien, som använde sig av emigranter i Sverige och Tyskland för sin studie av ett språks utveckling över tid. Forskarinnan hade jag träffat då jag som representant för det Slovenska ungdomsförbundet i Sverige deltog på riksförbundets årsmöte. Denna ytterst sympatiska kvinna kunde berätta att de flesta som flyttat utomlands hade en jargong som var konserverad inom den tidsmässiga – och ofta också dialektmässiga – ram vilken de befann sig i då de lämnade hemlandet. I denna bemärkelse handlar det alltså om en form av ”minsta förändring”. Med andra ord talar majoriteten av utlandsslovenerna (och sannolikt andra samtida invandrare) vad som börjar bli ett ”arkaiskt” språk: 60- och (tidig) 70-talsslovenska.

Vad jag beklagar är att jag aldrig fick en möjlighet att utveckla vad jag – och mina jämnåriga likar – betraktar som den dråpliga utvecklingen i språket hos vår föräldrageneration, som en biprodukt av (den medvetna?) anpassningen. Denna företeelse uttrycker sig genom att ord och begrepp från svenskan slunkit – och slinker – in i ursprungsspråket, och har ofta kommit att bli föremål för både empati och ett visst medlidande, men ibland också skadeglädje. I vilket fall som helst är fenomenet en populär ingrediens i anekdoter och liknande bland dem som anser sig tillhöra (vad jag betraktar som en god beskrivning:) ”flerkultursgenerationen”.

Det är särskilt två episoder jag brukar tycka vara kul att framföra:

Den första gången jag minns att jag reagerade på min mors ”nya” språk var en lördagsförmiddag i de senare tonåren. Jag satt vid skrivbordet i mitt rum och ritade, medan Saxon larmade från stereon. Mamsen kommer in med dammsugaren och ropar över oväsendet:

– Ajde, dvigni fötterna! Jaz bom dammsugala! (Kom igen, lyft fötterna! Jag ska dammsuga!)

Jag minns att jag gav henne en lång blick. Bara något halvår tidigare hade jag haft en ganska frän ordväxling med henne till följd av att jag inte hade haft lust att fortsätta med min hemspråksundervisning. Mixen av (i detta fallet) tre språk är obetalbar: ”Ajde” är inte ens slovenska, utan ett serbiskt/kroatiskt lånord. Och så den slovenska böjningen av verbet dammsuga… say no more!

Den andra episoden utspelades efter en söndagsmiddag under en semester ett av de sista åren som min mormor var i livet. Jag stod vid köksfönstret och bearbetade mina tänders mellanrum med en tandpetare medan min lilla mor förberedde sig för att diska, alltmedan hon höll en längre utläggning för två av sina yngre systrar om sjukersättningssystemet och dess regler hemma i Sverige. De ord jag minns som oftast bröt in var ”sjukkassa” och ”karensdag”. Jag tittade nyfiket på mostrarna som, mycket riktigt, växlade lätt förtvivlade blickar – men inte sade något. Jag kan inte säga om de trots allt hängde med i utläggningen, men jag lämnade köket med ett gapskratt när mamsen avslutade sin framställning och slängde två handdukar till mina mostrar med ett:

- No, zdaj bom pa diskala! Vidve boste pa torkale! (Gott, nu ska jag diska! Ni två får torka!)

Idétorka light...

Har de senaste dygnen smått varit i ännu ett av dessa tillstånd då infall och liknande sinat, eller åtminstone har strömmen blivit en rännil... Orsakerna bakom ligger främst i andra skriveriengagemang, där bland annat en längre story på min andra blogg tar upp både fokus och tid. En annan orsak är den, med mer eller mindre jämna mellanrum, återkommande mättnaden på den aspekten av mig som strävar efter en så tät exponering som möjligt.

Känner dock att inspiration och lust snart vill hasa sig upp på fötter igen. Så någon dag till eller två...

...tills dess:

Var snälla mot varandra och kram på er!

Stafettångest och något av en pudel...

Förra veckan fick undertecknad någonting sannerligen smickrande och synnerligen värmande av bloggkollegan Lovely Bird (inte helt korrekt, men jag föredrar att kalla henne så...): en utmärkelse! Närmare bestämt den här:



Naturligtvis bugades och tackades det med bästa förmåga. Dock avstod jag att föra utmärkelsen vidare i den "award-stafett" som den ingår i, eftersom jag kände (och absolut fortfarande känner) att kollegerna på blogglistan samtliga har det där lite speciella. Det skulle med andra ord kännas svårt och orättvist oavsett utfallet av en selektering.

Jaha... och vad sker? Naturligtvis någonting som får en att bli det levande beviset på frasen "aldrig säga aldrig". Till detta bidrog dels att utmärkelsen under gårdagen ånyo förärades undertecknad - denna gång av den varmhjärtade textspelevinken Alfapåg... öh, sorry... Alfahannen. Och dels bidrog inställningen att det  vore betydligt bättre att angripa "stafettångesten" med att föra glädjen vidare, än att hänge sig åt ett bekvämt undanmanövrerande. Pinnen är härmed fattad...

Utmärkelsen "gengäldas" medelst listandet av tre "saker" som hjärtat klappar alldeles särskilt för, samt att - som tidigare nämnt - vidarebefodra själva utmärkelsen till fem bloggar som jag anser förtjäna den. Det första var egentligen inte så svårt, även om "dagsform och sammanhang" har betydande roller att spela. Hursomhelst ser den första listan ut enligt följande:

1) Nära & kära!

2) Skriva & läsa!

3) Lyssna på hårrd råkk & fågelsång!

Nästa moment var en betydligt knivigare uppgift, till följd av det ovan angivna. Våndades något, men efter ett kort grubblande - och ett löfte om att på något vis i framtiden kompensera de övriga - beslöt jag mig dock för följande kollegers briljanta bloggar:

Marie Rosenqvist 

Från barn och dårar 

Kloktok

Svava Valkyrie

Alfahannen

 

 

Avslutningsvis vill jag ännu en gång framföra ett jättestort tack till både Lovely Bird och Alfa! "Hedrad" är egentligen ett svagt begrepp i detta sammanhang - men det är det närmaste jag kommer känslan jag har...

 

För övrigt stor kram allesammans!!

 

Ett nytt favoritcitat...

För det mesta är jag ganska tillfreds med livet - främst då mitt eget. Men allt emellanåt händer det någonting i min omgivning eller runt om på klotet, som gör att tankarna går i samma banor som detta citat:

Det finns dagar då man som kugge i hjulet önskar att man istället vore en käpp i hjulet.

(Stig Johanssonn 1936-)

Tjatet kring slöjan - för andra gången...

Okej, hur var det nu..?

Slöjan är främmande och symboliserar förtryck, förstockad konservatism och patriarkalism, och har därigenom absolut och definitivt ingenting med vår kristna, moraliskt högstående, upplysta och utvecklade västerländska kultur att göra?

Jamenvaf... kom och hjälp mitt arma förstånd... någon!

Om fascinerande livsöden...

Det vore väl knappast en överdrift om jag hävdade att temat flytt/flykt är ett av de mest aktuella i dagsläget. Men, temat är samtidigt knappast ett färskt sådant. Vi människor har under vår tid på den här lilla sten- och vattensfären alltid ändrat vistelseort till följd av diverse olika anledningar – ibland frivilligt ibland av nöd. Och i och med det har det tillkommit ett oräkneligt antal berättelser av vilka den mördande majoriteten aldrig kommer att få den minsta chans att förtäljas. Det är lite som med de flesta åldringar, vars livsresa heller aldrig kommer att nå ut utanför den personliga kretsen – och många gånger inte ens heller till denna.

Jag fascineras av resor och livsöden. Alltsedan snordinglaråldern har jag fått öron som Dumbo om någon person i min närhet har haft att berätta om något inom ramen för det ovan nämnda. Jag blir också oftast riktigt nyfiken om jag stöter på en individ som antingen genom en brytning eller ett namn – eller någonting annat – avslöjar att ”ursprunget” inte hör hemma på aktuell plats. Som exempelvis en jämnårig flugfiskekollega jag hade nöjet att tillbringa en eftermiddag med vid en av Sloveniens mest berömda vattendrag. Fiskebrodern visade sig vara från Nya Zeeland och hade fått tips om denna alpflod via ett brittiskt flugfiskemagasin. Han var bosatt i det förenade kungadömets huvudstad och hade kommit dit å kärlekens vägnar. Sin fru – en nordirländska – hade han lärt känna då hon och några väninnor tillbringat en semester på just kiwins holmar.

Men så vill jag komma till en historia jag kittlas lite extra av. Min mor har en styvsyster vars make inte har ett slovenskt – eller alls slaviskt – efternamn, och som likväl är ”ursloven”. Denne Jože (Josef) Wiellewaldt hade en farfar som har berättelsens egentliga huvudroll. Hans förnamn har aldrig kommit till min kännedom, men är heller inte relevant för storyn. Hursomhelst: som liten påg kom han i slutet på 1910-talet till en alldeles nysskapad stat – Serbers, kroaters och sloveners kungarike (sedermera kungariket och därefter den socialistiska federationen Jugoslavien) – från det av inbördeskrig drabbade Ryssland. Han i sin tur var son till en (här är släkten inte helt överens) preussare/balttysk man och en kvinna från Finland – som hade lärt känna varandra i det Tsarryska Sankt Petersburg. Fadern, som hade arbetat i häststallarna i tsarens ”Vinterpalats”, hade valt att fly med familjen för att slippa dras in på någondera sida under revolutionen.

Det störiga i sammanhanget är att jag aldrig har gett mig tid att gräva djupare i den här historien. Självfallet har jag en last med obesvarade frågor med anknytning till den och nästa gång jag tillbringar några veckor söder om Juliska alperna och Karawankerna får jag baske mig ta och skärpa till mig…

Som avslutning skulle jag emellertid vilja uppmana mina besökare att bjuda på någon ”emigranthistoria” (egen eller någon ni känner) som eventuellt finns på lager. Kom igen! Sätt igång!

Och ha en god kväll!!

Blandad musikalisk kompott...

Det har varit väl mycket allvar de senaste inläggen och jag tycker mig tycka det vore dax för något mer avslappnat. Och eftersom jag känner mig vara på det där vidsynta humöret vad sång och plinketti-plonk beträffar, tyckte jag det kunde vara på sin plats att tvinga på min omgivning några små snuttar ur mitt musiktycke...

Ja, jag är en übermegafanatiker då det gäller hårrd råkk. Och, ja: jag blir aningen nervös av jazz, mycket av skvalet på topplistorna och ecstasyanstrukna stroboskoptongångar. Icke desto mindre finns det knappast gränser för min smak... tilltalas av allt det jag tilltalas av (okej, erkänner... beror oxå på dagsformen)!

Hursomhelst... tre små pärlor ur undertecknads personliga favoritmeny att njuta av...

Håll till godo!

Hälsning till det romantiserade bakåtsträveriet...

Framsteg är inget annat än skrattets seger över dogmen.

(Benjamin De Casseres 1873-1945)

Ett medicinskt under!

Med tanke på den verklighetsuppfattning och världsbild som Jimmie & Anhang inkarnerar och representerar, så måste de tillhöra en kategori som fullkomligt är befriad från möjligheterna att drabbas av klaustrofobi...

Herrejösses och ett antal andra gudomligheter på en gång! Det här är ju ett fantastiskt tillfälle som bara inte får missas av vare sig läkar- och psykologvärlden, folkhälsoinstitutet och näringslivet! Ingen tid att förlora! Bara att starta forskningsmaskineriet... källmaterialet är så offentligt som en riksdagsplats bara kan bli! Det ultimata botemedlet för cellskräck kan inte vara långt borta...

Undrar om man har blivit en kandidat till nästa års nobelpris i kategorin medicin?

Va´? Hybris? Vem?

Jag?

”Mot monokulturen alle man – och kvinns, och efterkomlingar”!

Sorterade bland gamla anteckningar och utkast igår kväll, med ändamålet att i lådorna och på skrivbordet endast ha konkreta textben att sätta inläggskött på. Då jag nästan var klar hittade jag några slarvigt hoprafsade – på gränsen till oläsliga – brottstycken om tv-utbudet på baksidan av ett gammalt utskrivet dokument. Först var jag tillfreds eftersom det rörde sig om något jag hade trott var förlorat. Sekunderna senare var jag istället irriterad på det faktum att de inte fanns något alls på papperet som kunde upplysa mig om huruvida de fragmentariska uppgifterna var komna från någon debatt på tv, eller funna i någon krönika alternativt artikel i en av dagstidningarna. Inte heller fanns något om vem personen bakom vissa utsagor var och när anteckningarna var gjorda. Det som fanns var kort och gott: ”medarbetare till SVT:s VD Eva Hamilton”, ”anglofieringstsunamin i tv-rutan”, ”tv-serier och underhållningsprogram”, ”låg kvalité (Frankrike, Tyskland, Italien m fl)” – och: ”skitsnack!”.

Efter att ha rådbråkat minnet en stund gav jag upp – det var ju trots allt inte en forskningstext, som obligatoriskt tarvar källhänvisningar, jag var ute efter att vilja skriva. Det ända som någorlunda fallit på plats var att anteckningarna var närmare två år gamla (således äldre än den här bloggen).

Okej, till saken: jag minns främst min irritation över att den som talat/skrivit hade uttryckt sig på ett vis som gav mig bilden av en policy som knappast gagnar en mångfaldig presentation av omvärlden. Mest irriterade – och irriterar – mig emellertid det där om ”låg kvalité”. Jag minns nämligen också att det bara kändes som ett ihåligt försvar för de överväldigande inköpen av program till SVT från de engelskspråkiga länderna – främst USA och Storbritannien. Till detta kommer det underliggande om konkurrensen från reklam-tv och betalkanalerna, där just det engelska språket och den ”anglosaxiska” kulturen, bredvid vår svenska, i det närmaste är Himalayasolid vad utbudet anbelangar.

Ursäkten om ”dålig kvalité” (har svaga minnen av något om ”barnsligt, låg nivå och trams” finns med i bilden) känns lamare än ett extraslappt bananskal. Då jag har en fjärdedel av min släkt i Tyskland och vidare hälften av densamma i Slovenien, har jag haft många tillfällen att ta del av tv-utbudet där. Referenserna blir något annorlunda i de länderna inte bara på grund av den egna produktionen, utan också till följd av att de köper in från grannarna och från betydligt fler länder utanför den engelskspråkiga världen än vad som sker hos oss. I ärlighetens namn måste jag dock tillägga att de kommersiella kanalerna i detta fall liknar de vi har en hel del. Och jag lyfter mer än gärna på hatten för hur SVT har utvecklats bara det senaste året: ett ökat antal inköpta program från Norge och Danmark och en bra mix av underhållning och upplysning. Därför kändes det också en aning befriande då jag såg senaste avsnittet av ”Panama” på SVT. Ett av inslagen var ett stycke ur ett tyskt humorprogram som drev med nynazister, vilket skedde på ett komiskt och definitivt inte ”lågt” vis. Och jag skulle i sammanhanget kunna räkna upp en tre-fyra tv-shower som jag tagit del av under mina vistelser i redan nämnda länder, vars kvalitetsnivå är i paritet med våra egna samt med det bästa vi får från ”Öarna” och ”Dem där över” (men då dessa program inte är kända hos oss blir de följaktligen meningslösa att framställa – som referenser – enligt min mening).

Hursomhelst… det jag har fått se i Tyskland och Slovenien (och härmed även Italiens och Kroatiens utbud i tv) har oftast med igenkänningsfaktorn att göra, och vi har tveklöst kommit att alltmer anpassa oss till det ”engelska” (som bitvis obestridligen är av skyhög kvalité) Ja, italiensk underhållning a la ”bröstviftarjippon” eller ”tysk” så kallad tappa-kalsippisarna-humor må vara löjlig, men samtidigt känns det hela mer som det har att göra med våra självbilder än just synen på kvalité. Det går inte att komma ifrån att det finns en hel del burleskt och lågt i vår egen buskistradition, och vem minns inte Benny Hills humorshow som var så populär hos många av oss för drygt ett och ett halvt decennium sedan? Och så har vi ”Jackass” och liknande (jag vet, jag trampar på tunn is – i detta fall handlar det sannolikt om generationsfrågor)… Att därmed komma med utsagor om att ”engelskt/amerikanskt” köps in för att de har högre kvalité är för höge bövelen rena rama rappakaljan.

Det finns andra och sannolikt bra tv på de flesta håll i vår del av världen, men det har blivit alltför mycket av ensidighet (och feghet?) hos de beslutsfattande på våra tv-kanaler. SVT klarar sig bra – ja, mycket bra! Men jag menar att det skulle - och borde - kunna gå mot strömmen i ännu större utsträckning. Särskilt i dessa tider borde ett vidare perspektiv komma fram i allt högre grad ur våra dumburkar… öh, sorry, dumplattor…

Vissa ser tydligen bara det de vill se...

...surpellen börjar ge med sig...

På tåget hem från Helsinborg i eftermiddags fick jag sota aningen för det hårda festandet igår. I Lund fick jag tre mogna damer som grannar. En av dem hade DN med sig och tog efter en liten stund - helt apropå ingenting - upp dagens parlaments- och presidentval i Bosnien med sina två vänninor. Naturligtvis spetsade jag öronen; det är trots allt inte så ofta man stöter på ett intresse för den halvt bortglömda/okända delen av vår egen världsdel. Men det dröjde inte länge innan mitt PH-värde började sjunka rejält. Minns inte exakt hur diskussionen öppnades och fortskred, men det var något i stil med:

- (Damen med tidningen) Se där. De har val i Bosnien idag. Kan ni fatta att det landet fortfarande håller ihop?

- Men är det inte på fallrepet? Alla de där serberna och muslimerna drar väl bara åt sitt håll?

- Ja så står det ungefär i tidningen.

- (Den tredje faller in) Men är de inte tre? Kroater också väl?

- (Tidningsdamen) Ja. Rörigt är det.

- (Den andra) Det börjar påminna om hur det ser ut här hemma. Det är vi och utlänningarna.

- (Den tredje) Ja, fy. Bosnien visar ju hur omöjlig mångfald är.

- (Tidningsdamen) Ja hur tänker egentligen sådana som vill tvinga ihop olika kulturer?

Mer än så minns jag inte för jag ändrade från stämningsmusik till extremmetalmixen på min iPod, skruvade upp volymen och tryckte in lurarna så de höll på att mötas halvvägs in i skallen. Var till följd av mitt dagen-efter-förfesten-och-konserten-tillstånd självfallet inte upplagd för vidare lyssnande på deras insnöade pladder. Och i ännu lägre grad var det tal om att jag ville snärta iväg en sarkastisk kommentar i stil med: "tro fan att olika folk inte vill leva ihop om de påtvingats en hjärndöd separatistsyn av politiker som är kusiner till Jimmie & Kompisarna". Gissar att jag kommer att ha ångrat det imorgon. Men, imorgon är en ny dag...

Tankar om rädsla...

En mycket vacker formulering av en beundransvärd person...

Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga. Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla. Det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest. Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra. När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma.

(Nelson Mandela)

Trevlig helg och kram på er!!!



Tankeläsarna...

En kort en för att lugnt stövla in i oktober...

Med tanke på att Jimmie & Kompisarna gärna framhåller någonting i stil med "vi säger vad du tänker", så borde det väl vara rimligt att de egenligen började kalla sig Tankeläsarna..?