En något utdragen om vissa vuxnas beteende...

Givet tiden som passerat sedan det senast pågick ett någorlunda regelmässigt bloggande på detta ställe, har både ett och annat upplevts, setts, hörts eller lästs som är värt att begrunda och fräsa eller jubla åt. Så vad ska jag plocka upp ur iakttagelse-korgen..? Något miljörelaterat? 

- Mnöh! Inte inspirerad!

Jaha... den nya religionen konsumism, då?

- Pff... detsamma som innan...

Okej, men vad sägs om någonting kopplat till konceptet "Vi-och-De"?

- Naääh... vill få känslan av att resultatet verkligen blir ett "mitt i de självtillräckligas nylle"... och den vibben har jag inte just nu!

Sluta glötta dig, för höge bövelen! Vad kommer spontant upp i skallen just nu då?

- Hm? Hömm..? ...barn!!

Jamenskjutdå!

- ...ska bli!

Satt för några veckor sedan på tåget till Sundets Pärla och blev ofrivilligt (nåja) öronvittne till en diskussion, mellan ett par till synes nyblivna föräldrar, apropå (vissa) ungars destruktiva - eller på annat vis störande och/eller stötande - beteende. Kunde hålla med i vissa av tankestråken, men jag fick fnatt när utsagan "barn kan vara så jävla grymma" närmast förutsägbart och i ett par olika varianter kom att yttras några gånger under samtalets gång. Det var inte så mycket floskeln i sig, som att den enbart reflexmässigt tycktes bejakas av motparten. Och på det vill jag svara följande:

- Barn är bara så grymma, hänsynslösa eller egoistiska som vi vuxna tillåter dem att vara!

Alltså, rör det sig bara om aningslöshet eller är vissa somliga "vuxna" verkligen så uppe i sig själv att de "bara sådär" är beredda att vräka över ansvaret på ungarna? Man blir ju mörkrädd i vilket fall...

Trög start...

Märkligt vad svårt det ska behöva vara att kåmmbakka... 

Det känns emellanåt som om tankeverksamhet och åtföljande skrivande närmast fungerar likt de maskinerier som ger mest och bäst effekt ju mer man sliter på dem. Har puttrandet, stånkandet och pustandet legat nere en längre period tycks maskineriet själv ha glömt hur det egentligen går till för att först lyckas starta och sedan också driva det. Visst, tanken är återfylld, men det som egentligen ska till verkar vara samarbetsvilliga tändstift samt ett fungerande direktinsprut av bränsle. I de här ögonblicken är man nog mest lik en åldrad bil som hela vinterhalvåret stått still i ett dragigt garage norr om polcirkeln...

Och likväl så märkligt att det ska vara så trögstartat. Har ju definitivt inte varit inaktiv vad texter beträffar den senaste dryga månaden. Dels har några nya berättelser påbörjats, vars idéer poppat upp strax efter nyåret. Men främst har det svurits och svettats över att få till en i möjligaste mån säljande projektplan och ansökan till de nyutlysta forskningsutbildningarna på universitetet i Lund.

Och så sjunker blicken ner mot senaste inlägget för inspiration... bara för att konstatera att det där helguppehållet blev längre än vad jag själv trodde...

Livets goda...

...finns det troligen lika många av som det finns folk som har fäbless för diverse saker, ting och fenomen.

Ett av mina egna "glädjeämnen" är rätt och slätt ett glas öl. Huruvida smaklökarna vill bada i ljust, halvmörkt eller mörkt beror dock på dagsformen. Mörkt föredrar jag främst under vinterhalvåret, men det sker att suget efter ett mustigt och smakrikt märke även infaller under den ljusa tiden av solcykeln. 

Och så var det det där med glädjen. Den ökar ju som bekant om man delar den. Nu ska jag ut och dela glädje i goda vänners sällskap!

Önskar kort & gott en angenäm helg!!

Och så är bilden lånad från denna sida: http://www.beercollege.net/brew-beer-tips/how-to-wash-your-yeast-and-use-again/

Krympande värld... växande självrättfärdighet?

Ingen bryr sig om att man sviker mänskligheten, men om man sviker sin klubb blir man betraktad som överlöpare.

(Arthur Koestler 1905-1983)

"Världen krymper" är ett uttryck man titt som tätt stöter på i diverse sammanhang. Detta borde ju betyda att vår förmåga att se den som en helhet samtidigt skulle börja öka och i sin tur väcka insikter om att vi faktiskt delar på endast ett ynkligt stenkorn i ett ofantligt något, utan minsta möjlighet att fly ifrån om det skulle börja gå åt pipsvängen på riktigt. Och lik förbannat är skallens insida på en sorglig majoritet fortfarande tapetserad med de 1800-talsmässiga tankegångarna kring sammanhållning enligt röda streck dragna i böcker, men som överhuvudtaget inte går att se om man verkligen befinner sig utomhus på angiven plats...

”Vardagliga” misslyckanden eller missöden…

Vår vardag är närmast utan undantag proppad med situationer, händelser och företeelser vi oftast inte ägnar särskilt mycket tid och energi att analysera och reflektera kring – det är ju inte för inte som dessa bär epitetet ”vardagliga”. Och förmodligen får vi likväl genomleva mer ”dramatik” än vad vi – och vår omgivning – sannolikt är medvetna om. En av de ”vardagligheter” jag har i tankarna faller inom ramen för konceptet ”försöka göra rätt – men ändå blir resultatet knas”.

Styrda som vi är av oskrivna och outtalade men ändå så närvarande koder och normer agerar vi i regel instinktivt för att inte sticka ut för mycket i just vardagliga åtaganden och göromål. Ett exempel i sammanhanget är det emellanåt uppkomna behovet att spotta. Liksom många andra beteenden har synen på och bruket av detta "göromål" varierat rejält under historiens gång – som exempelvis under delar av 1800-talet då spottkoppar var ett ganska allmänt förekommande föremål i det offentliga. Idag anses det generellt som ett klandervärt beteende att öppet skicka iväg en salivkladd. I vissa kulturer och/eller länder är förfarandet till och med straffbart. Singapore och andra länder i Sydostasien torde i detta fall vara ett av de mest kända exemplen för en västerlänning.

Hursomhelst. För drygt ett och ett halvt år sedan hade jag huvudrollen i ett litet vardagsdrama som involverade ovan nämnda företeelse. Jag var på väg in till matsalen på arbetet och hade i vanlig ordning förpassat prillan – insvept i papper – till närmaste papperskorg. Men på vägen hade salivavsöndringen varit något envetnare än vanligt och jag styrde därför kvickt stegen mot en andra och lockförsedd papperskorg. Samtidigt hade en arbetskollega – en av de mest sympatiska – stövlat ut och kom mig till mötes med ett leende och ett:

– Tjänna! Allt bra med dig?

Med munnen full kunde jag inte svara. Och att svälja fanns definitivt inte med på kartan. Men samtidigt hade jag kollegan mellan mig och den behövliga papperskorgen. Och jag ville verkligen inte skicka iväg innehållet ”bara så där” – hade just varit en snygg gest, som i värsta fall även kan uppfattas som förolämpande. I ansatsen att därför ”göra rätt” gjorde jag instinktivt helt om och tog alltför demonstrativt några kliv bort mot buskaget som kantade gången. Men då jag vände mig om igen efter uträttat ärende såg jag att kollegan i sin tur hade vänt på klacken, med ett kroppsspråk som uttryckligen visade på just förnärmelse…

(bilden funnen på: http://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:No_spitting_sign.jpg)

Vad..? Hur det gick sedan?

Tja, min förklaring till det ”avvisande beteendet” – kollegan hade inte sett att jag spottade – godtogs strax därefter! Och dessutom kom vi att ha en kul och självfallet något analytisk diskussion kring vissa normers och andra självklarheters hämmande, eller till och med destruktiva, följdverkningar då de konfronteras med vissa vardagliga realiteter.

Lycka är…

…en mängd olika ting – mer ofta än sällan sådant vi tar för givet och inte medvetet reflekterar över, vad jag tycker mig ha fått erfara…

Som en morgon med uppsprucken eller klar himmel, efter att flera dagar i följd har varit draperade i den tunga och dunkla molnighetens svepning…

(Jupp, bilden är min!)

Det enögda förenklandets schema

Världens monopolfria "vara & tjänst"...

Originalillustrationen finns på: http://www.zurinstitute.com/enmity.html

Apropå intoleransens strävan efter acceptans (och in i finrummet)...

När hänsynslösheten vill vara fin kallar den sig uppriktig

(Stig Johansson 1936-)

Lustigt, citatet får mig att tänka på Jimmy & Co:s ältande om ”sanning” och ”vi säger bara vad ni tänker”…

Ingenting är heligt – allt går att driva med?

Det finns de som menar att man kan (och ska) driva med, göra narr av, samt skoja och skämta om allt. Jag kan bara delvis instämma. Jag är visserligen själv svag för satir (i synnerhet politisk) samt ironisk och sarkastisk humor – i synnerhet då det är riktat mot företeelser (som girighet och orättvisor), enskilda individer eller grupper som på något vis är till skada eller obehag för sin omgivning. Men jag blir allt från betänksam till upprörd då svaga eller på något sätt drabbade – exempelvis barn eller sjuka – är föremål för ”skämtet”, eller om det rör sig om miljökatastrofer eller liknande tragedier. Direkt förbannad blir jag om någon allt-går-att-skoja-om-förespråkare ihärdig hävdar att ”ingenting är heligt” i situationer då ”humorn” bara är en dålig ursäkt för trakasserier, eller ännu sämre kamouflerad hets.

Tyvärr upplever jag att detta inte är ett alltför sällsynt fenomen. Och givet ovan nämnda sammanhang vill jag därför yttra följande till den här företeelsens profeter, försvarsadvokater och (miss)brukare:

– Så man kan skoja och skämta om allt? Utmärkt! Börja då med er själva!

De rullande textremsornas värld…

Har hittills kommit säkerligen närmare halvdussinet inlägg som berört temat ”etiketter” och hur vi människor handskas med dessa – i synnerhet företeelsen ”etikettera varandra”. Här är ett till…

Etiketter, ja… dessa ”innehålls- och prisdeklarationer” har definitivt en positiv sida i det att de hjälper oss att kategorisera, sortera, organisera och strukturera vår tillvaro och allt som hör därtill. Således utgör företeelsen en grundläggande och därmed självklar komponent i vår existens och dess fortbestånd.

Som alla fenomen har dock även detta negativa aspekter. Till dessa hör i stigmatiseringar och/eller demoniseringar enskilda eller grupper. Men också det faktum att vi i mycket hämmas och begränsas i vår förmåga att ”tänka utanför ramarna”. En grovt förenklat exempel är: ”alla röda bär är giftiga”. I fallet att en grupp skulle ha enbart järnek (den giftiga) och röda vinbär på sitt ”territorium”, vore etiketten i sammanhanget bara halvt sann (eller falsk om man vill det istället) och orsak till att en ytterst viktig c-vitaminkälla vore ”icke tillgänglig”.

Tillvaron är således sällan så konkret, enkel och svart-vit som vi många gånger föreställer oss eller önskar. Detsamma gäller oss själva. Och här inträffar ofta ett både intressant, roande och skrämmande fenomen. Om vi har fått en negativ stämpel utifrån en rumsligt och tidsmässigt avgränsad händelse och denna blir den dominerande – eller i värsta fall enda – etiketten ett växande antal nya individer i vår omgivning kommer i passiv kontakt med, då känner vi oss förnärmade och kränkta över att de inte haft lusten eller kunskapen att ”gräva lite djupare” eller sökt ”nyansera” sin information om oss. Men, vi kan själva i nästa andetag göra exakt detsamma och då likväl anse oss som objektiva.

Visserligen fungerar, agerar och reagerar vi enligt ett visst grundläggande (fixerat, om man så vill) mönster, som är ett resultat av kulturella och genetiska faktorer. Och vi reflekterar egentligen inte särskilt medvetet kring detta. Men blir vi på något vis ombedda att direkt analysera en reaktion hos oss, sker det sannolikt ganska ofta att vi inser att vi också kan variera vårt agerande och våra reaktioner beroende på situation och/eller ”personlig dagsform”. Med andra ord är det där mönstret betydligt spretigare än vi kanske önskar oss eller vill erkänna för oss själva – och andra.

Därför kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte vore som mest fruktbart om vi i allt mindre grad och allmänt såg diverse företeelser och ting – men i synnerhet både oss själva och andra – som ”permanenta etiketter”, och istället började betrakta det hela utifrån konceptet ”rullande textremsor”…

Ja, tanken tilltalar mig – i synnerhet vad oss människor anbelangar. Alla är vi (som) rullande textremsor. Innehålls- och statusdeklarationen varierar med situation och dagsform! Men, också för att var och en av oss – inbegripet alla innan och alla efter oss – ”kommer och går”… och för att vi alla under resans gång har minst ett personligt budskap att komma med…