Fågel- respektive svininfluensan i all ära…
Det finns ett ytterst obehagligt virus, som hemsökt oss människor under en lång del av vår historia. Det började på allvar härja under 1800-talet och hade sin kulminering i en världsomfattande epidemi som utbröt för cirka sju årtionden sedan. Denna drabbade planeten med kraften och brutaliteten hos en naturkatastrof och pågick i sex år. De som överlevde katastrofen troddes ha blivit immuna för överskådlig tid, men virusets förödande framfart och ståndaktighet påbjöd likväl insatser för att förhindra eller åtminstone förminska riskerna för nya eventuella utbrott. Än idag pågår således en mängd vaccineringskampanjer då det visat sig att vi trots allt fortfarande är otäckt mottagliga för detta virus. Ja, med utvecklingen under förra årtusendets sista – och det nuvarandes första – decennium har det tyvärr blivit uppenbart att det faktiskt åter vinner mark. Och detta är egentligen inte så underligt i ljuset av hur det numera yttrar sig.
Den nya varianten är betydligt mera försåtlig, lömskare. Naturligtvis finns det de som inte sticker under stol med att de har drabbats. Dessa är dock en minoritet – ännu så länge, är kanske bäst att tillägga. Farligaste smittbärarna är emellertid de som påstår att de naturligtvis inte bär på viruset, utan tvärtom hävdar att de självklart har förstått faran; att de i själva verket agerar enligt och för de principer som var och är resultatet av den förra epidemin, och att de tillfälliga eller missvisande symtomen enbart är beviset för just detta. Genom att förmå så många som möjligt att bli lite sjuka – och därmed bli likadana – kommer således alla att må bättre och ingen kommer att behöva oroa sig för en liknande katastrof.
Men, hur ska man skydda sig mot ett virus som så klart och tydligt har muterat? Hur ska man kunna värja sig mot någonting som framstår som fritt från sina destruktivaste egenskaper; som säger att symtomen bara är ett bevis på den drabbades ansvarsfulla och hälsosamma förhållning till fenomenet?
När är det meningen att vi en gång för alla ska finna ett något så när effektivt och hållbart medel mot xenofobi? Finns egentligen viljan att verkligen försöka?
Det finns ett ytterst obehagligt virus, som hemsökt oss människor under en lång del av vår historia. Det började på allvar härja under 1800-talet och hade sin kulminering i en världsomfattande epidemi som utbröt för cirka sju årtionden sedan. Denna drabbade planeten med kraften och brutaliteten hos en naturkatastrof och pågick i sex år. De som överlevde katastrofen troddes ha blivit immuna för överskådlig tid, men virusets förödande framfart och ståndaktighet påbjöd likväl insatser för att förhindra eller åtminstone förminska riskerna för nya eventuella utbrott. Än idag pågår således en mängd vaccineringskampanjer då det visat sig att vi trots allt fortfarande är otäckt mottagliga för detta virus. Ja, med utvecklingen under förra årtusendets sista – och det nuvarandes första – decennium har det tyvärr blivit uppenbart att det faktiskt åter vinner mark. Och detta är egentligen inte så underligt i ljuset av hur det numera yttrar sig.
Den nya varianten är betydligt mera försåtlig, lömskare. Naturligtvis finns det de som inte sticker under stol med att de har drabbats. Dessa är dock en minoritet – ännu så länge, är kanske bäst att tillägga. Farligaste smittbärarna är emellertid de som påstår att de naturligtvis inte bär på viruset, utan tvärtom hävdar att de självklart har förstått faran; att de i själva verket agerar enligt och för de principer som var och är resultatet av den förra epidemin, och att de tillfälliga eller missvisande symtomen enbart är beviset för just detta. Genom att förmå så många som möjligt att bli lite sjuka – och därmed bli likadana – kommer således alla att må bättre och ingen kommer att behöva oroa sig för en liknande katastrof.
Men, hur ska man skydda sig mot ett virus som så klart och tydligt har muterat? Hur ska man kunna värja sig mot någonting som framstår som fritt från sina destruktivaste egenskaper; som säger att symtomen bara är ett bevis på den drabbades ansvarsfulla och hälsosamma förhållning till fenomenet?
När är det meningen att vi en gång för alla ska finna ett något så när effektivt och hållbart medel mot xenofobi? Finns egentligen viljan att verkligen försöka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar