Fann ett citat häromdagen som jag menar verkligen är värt att beakta. Det ger en mycket talande beskrivning av de destruktiva sidorna av vår suktan efter att bland annat "höra ihop med", samt det för vissa somliga så självklara "lika barn leka bäst". Det är myntat av den tyske skribenten och dramatikern Sigmund Graff (1898-1979) och lyder enligt följande:
Enighet ger styrka, men för det mesta också blindhet.
Så sant, för att inte tala om att enighet även ger dumhet!
SvaraRaderaJu större skock, desto lägre gemensamt IQ. Fantastiskt fenomen, egentligen. Gå på vilken hockeymatch som helst (eller fotboll förstås), och du kan se en halvt utslagen alkis och en företagsledare med 7 villor i diverse skatteparadis, stå bredvid varandra och skrika ut gemensamma dödshot till den arme domaren som råkade blåsa offside när favoritlaget var i anfall.
En kursledare i retorik sade till mig en gång att om du ska hålla ett tal eller ett föredrag för mer än 20 personer så ska du tala med dem som du gör till en 7-åring...fascinerande!
Enighet ger styrka, tveklöst....en livsfarlig sådan.
Nu ska jag läsa ifatt mig på dina underfundiga inlägg, min vän. Det är ett rent nöje att skåda dina alster, du skriver mycket målande och med mycket empati, det gillar jag skarpt!
Robban - jag kan inte somna.
SvaraRaderaLönlöst. Gick upp igen, fast ögonen går i kors.
"Höra ihop med".
Är det livet? Att höra ihop? Med?
Vet inte. Kan inte säga att jag vet så mycket.
Och... det jag vet - vad fan är det?
Lika barn?
Var är mitt barn?
Söker fortfarande...
I blindo, jag leder mig. Jag vill SE, men var fan leder mig styrkan?
/Marie
Alfa: kan bara instämma i din framställning. Ett sannerligen både intressant, fascinerande och skrämmande fenomen. En flock är av godo då vi är ett socialt släkte, men när flockens hjärnor kapsejsar in i en mobbattityd... say no more!
SvaraRaderaDet där med retoriken gav mig en liten rysning... tanken slog mig att vi kanske undermedvetet och av diverse anledningar fortfarande betraktar oss själva, vårt eget släkte, som barn och härigenom ofrivilligt fortsätter att reproducera den infantila kultur som ett flockbeteende till vissa delar faktiskt är??
Vad kan du tänkas tycka om det, respekterade kreativa kollega?
Undrar emellanåt också över hur vår kultur hade sett ut om vi varit solitära varelser... likt de flesta kattdjur??? Hmm... nåt att grunna på... kanske ett tema för ännu en fiktiv berättelse?
Det är en ynnest, samt både inspirerande och uppmuntrande, att få feedback från dig! Kort sagt: TACK!!!
Marie: ...att höra ihop med någon, liksom att höra ihop med några är väl några av de mer betydelsefulla bitarna av våra korta vistelser på detta lilla stenfragment. Tycker inte det är negativt alls att "höra ihop"... bara man behåller en viss skärpa beträffande självdistans och dito insiktsfullhet...
Och misströsta inte... du vet alldeles förb...nat mycket! Ibland önskar jag faktiskt att jag kunde låna dina ögon och öron - om så bara för en kvart - för att på så vis få ett perspektiv på ditt & datt som jag är väldans nyfiken på! :)