Det vore väl knappast en överdrift om jag hävdade att temat flytt/flykt är ett av de mest aktuella i dagsläget. Men, temat är samtidigt knappast ett färskt sådant. Vi människor har under vår tid på den här lilla sten- och vattensfären alltid ändrat vistelseort till följd av diverse olika anledningar – ibland frivilligt ibland av nöd. Och i och med det har det tillkommit ett oräkneligt antal berättelser av vilka den mördande majoriteten aldrig kommer att få den minsta chans att förtäljas. Det är lite som med de flesta åldringar, vars livsresa heller aldrig kommer att nå ut utanför den personliga kretsen – och många gånger inte ens heller till denna.
Jag fascineras av resor och livsöden. Alltsedan snordinglaråldern har jag fått öron som Dumbo om någon person i min närhet har haft att berätta om något inom ramen för det ovan nämnda. Jag blir också oftast riktigt nyfiken om jag stöter på en individ som antingen genom en brytning eller ett namn – eller någonting annat – avslöjar att ”ursprunget” inte hör hemma på aktuell plats. Som exempelvis en jämnårig flugfiskekollega jag hade nöjet att tillbringa en eftermiddag med vid en av Sloveniens mest berömda vattendrag. Fiskebrodern visade sig vara från Nya Zeeland och hade fått tips om denna alpflod via ett brittiskt flugfiskemagasin. Han var bosatt i det förenade kungadömets huvudstad och hade kommit dit å kärlekens vägnar. Sin fru – en nordirländska – hade han lärt känna då hon och några väninnor tillbringat en semester på just kiwins holmar.
Men så vill jag komma till en historia jag kittlas lite extra av. Min mor har en styvsyster vars make inte har ett slovenskt – eller alls slaviskt – efternamn, och som likväl är ”ursloven”. Denne Jože (Josef) Wiellewaldt hade en farfar som har berättelsens egentliga huvudroll. Hans förnamn har aldrig kommit till min kännedom, men är heller inte relevant för storyn. Hursomhelst: som liten påg kom han i slutet på 1910-talet till en alldeles nysskapad stat – Serbers, kroaters och sloveners kungarike (sedermera kungariket och därefter den socialistiska federationen Jugoslavien) – från det av inbördeskrig drabbade Ryssland. Han i sin tur var son till en (här är släkten inte helt överens) preussare/balttysk man och en kvinna från Finland – som hade lärt känna varandra i det Tsarryska Sankt Petersburg. Fadern, som hade arbetat i häststallarna i tsarens ”Vinterpalats”, hade valt att fly med familjen för att slippa dras in på någondera sida under revolutionen.
Det störiga i sammanhanget är att jag aldrig har gett mig tid att gräva djupare i den här historien. Självfallet har jag en last med obesvarade frågor med anknytning till den och nästa gång jag tillbringar några veckor söder om Juliska alperna och Karawankerna får jag baske mig ta och skärpa till mig…
Som avslutning skulle jag emellertid vilja uppmana mina besökare att bjuda på någon ”emigranthistoria” (egen eller någon ni känner) som eventuellt finns på lager. Kom igen! Sätt igång!
Och ha en god kväll!!
Sjukt intressant!
SvaraRaderaKiwins holmar, oslagbart.
Ola
Wow! Vilka spännande livsöden! Ja, passa på att forska i det mer vettja. De gamla som sitter inne med info dör ju tyvärr undan allt eftersom...
SvaraRaderaOk. Du får hålla till godo med det här då...
Eftersom Kloktok är tillkommen lite i otakt vad beträffar generationstillhörighet, så är ett livsöde jag fascineras av min mormors syster.
Min mormor och hennes syster såldes på auktion till lägst bjudande. De kom till olika familjer. Det funkade så i Sverige på den tiden att barn, vars föräldrar inte kunde ta hand om dem pga av dödsfall eller andra orsaker, auktionerades ut till den som begärde minst i ersättning av kommunen för att sköta om barnen. Mormors syster betecknades dock som "oregerlig" av den familj hon kom till. Som 15 åring gav hon sig därför av till Amerika. Ensam. Jag vet inte vad som hände henne där, jag vet bara att hon kom fram...
Sedan har jag ju pappa som skickades med en adresslapp om halsen från Finland till Sverige utan mor & far när han var 5 år... Familjen bodde vid tiden för krigsutbrottet i Karelen och fick fly när kriget bröt ut. Pappa minns att de fick 10 minuter på sig att packa tillhörigheter innan de skulle infinna sig på tågstationen för att bli evakuerade. Farmor hade svårt att skiljas från sina ägodelar, vilket resulterade i att de missade tåget... Detta tåg blev bombat med många omkomna. Farfar lyckades köpa en häst + vagn som familjen kunde ta sig inåt Finland med. De kunde inte ta vägen utan fick köra i skogsterräng. Min pappa minns de ryska bombplanen, hur han och hans kompisar vände på lik för att se om det var "en av de egna" eller någon från andra sidan som stupat, hur farmor blev förskräckt när smågrabbarna kom in med skarpladdad ammunition, hur tyska befäl skar halsen av en fånge inför pappas ögon, minns de sorgliga sånger fångarna sjöng i fånglägren, minns hur han gav några brödbitar till någon mager fånggestalt som då började gråta...
Under evakueringen skulle flyktingarna inhysas hos familjer i områden som inte var så hårt drabbat av kriget. Givetvis ansågs flyktingarna inte som något berikande, utan mer som snyltare och löst folk. Pappa minns en jul när farmor grät för det fanns ingen mat att ge barnen. Hungrig var han. Men det värsta var att se sin mamma gråta. Plötsligt knackade det på dörren och en gammal granntant kom med ett knyte som innehöll gamla torra brödkanter. Farmor hade sedan kokat soppa på dessa brödkanter och det är bland den bästa julmat pappa någonsin ätit säger han...:)
Ola: kort och koncist! =)
SvaraRaderakloktok: ja det där eländet med barn och utauktionering var ingen kul kunskap att ta sig till. Inte så länge sedan det var någonting om det på SVT...
Fängslande och berörande berättelser du kom med. Och det där med Finland är något jag själv blir alltmer förankrad i. Kommer dock inte att gå djupare in på det nu - återkommer (promise) - mer än att morsans "gubbe" är finlandssvensk från trakterna öster om Helsingfors, samt att några av mina närmare bekanta oxå är från andra sidan Baltiska pölen... Hög dax att besöka det landet känns det som!
Ha det bäst! =)
Det är så nära i tiden dessutom, när vi rörde på oss, om inte till granngårn så till nästa by och nästa. Men alla dem som slogs mellan byarna, som hade åar eller skogsdungar eller berg som vattendelare och barriärer som höll i sär "arterna" vilka höll sig till sina och låg i fejd med Den Andre? Hur har dom här motstirdiga elementen växelverkat, då som nu?
SvaraRaderaJa, vi människor kommer med största sannolikhet alltid att flytta på oss. Och vidare alltid finna någon att utesluta eller att ansluta oss till. Vem som ansluts med vilka eller utesluts, och varför och hur, kommer säkerligen att variera eller förändras över tid... tror jag...
SvaraRaderaAllt gott!