lördag 25 juni 2011

Intermezzo III: "Relaterat till en europeisk 20-åring…"


(I ljuset av den nyligen firade nationaldagen, midsommarafton – vår kanske mest ”blå-gula” helg, samt Sloveniens tjugoårsdag som självständig stat)


Har precis surfat runt på webben efter diverse information och annat relaterat till tjugoårsdagen av Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaringar. Förutom nyhetssidor, eller liknande, från de två berörda länderna är det hittills ytterst sparsamt med någonting kopplat till denna historiska händelse. Tysklands motsvarighet till BBC:s internationella nyhetssajt – Deutsche Welle – har visserligen en intervju med den dåvarande tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher. Dennes engagemang var bland de mest avgörande för ett snabbt (nåja) erkännande av de två länderna, vilket i sin tur ledde till att läget (tillfälligtvis – sedan kom Bosnien-Hercegovina) lugnade sig i den delen av sydöstra Europa. I övrigt är det rena öknen (med förbehåll för eventuella notiser längre fram under dagen).

Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på den dagen och sommaren som följde. Glädje och stolthet blandas med både förlägenhet och skam. Till detta kan läggas ett stort mått av oro, frustration och bitterhet.

Jag minns mig själv framför tv:n den aktuella tisdagen – glädjen och stoltheten (över det historiska ögonblicket), samt oro (hur skulle centralregeringen i Belgrad respektive omvärlden agera?).

Jag minns tidningsartiklarna den aktuella dagen och den följande – frustrationen över de knapphändiga kunskaperna (och den närmast överrumplade attityden hos både media och omvärld).

Jag minns demonstrationerna mot krigen i Slovenien och Kroatien tillsammans med kroater och albaner, samt debatterna med journalister och våra svenska politiker – mer frustration och även bitterhet (över ”kålsuparteorierna”, från främst journalisterna, och direkt fientlighet eller öppet fjäsk från politikerna – beroende på om dessa var ”vänster” eller ”höger” – där det sistnämnda sannolikt berodde på att det var valår).

Jag minns nyhetsflödet under det resterande året – ännu mer frustrationer och bitterhet (över kombinationen av både obeslutsamhet och ointresse från omvärlden medan Kroatien våldtogs av förbrytare, som viftade med ”serbiska” färger – att i kontexten tala om ”hela” serbiska nationen/folket vägrar jag göra).

Jag minns de förblindande och fjättrande ”nationella känslorna” (som starkt hade spätts på under värnpliktstiden i den jugoslaviska ”folkarmén” och som direkt exploderade under det slovenska kriget) – förlägenheten och skammen (över främst den onyanserade och direkt korkade inställning detta sinnestilstånd innebär – jag brännmärkte en hel nation som skyldig, och större delen av västvärlden som både indirekta och direkta medbrottslingar).

Jag minns de första konkreta erfarenheterna av svensk och slovensk ”nationalism” året därpå – frustration och bitterhet blandas här med förlägenhet och skam. Jag förnekades en anställning till följd av efternamnet och på köpet kom jag på kant med några vänner och bekanta, som hade sympatier för eller röstat på Ny demokrati. Under sommarvistelsen i Slovenien stötte jag mig i sin tur rejält med vissa i släkten, några vänner, samt ett par nya bekanta som inte ville ha med ”vare sig zigenarna eller ”bröderna” från syd att göra – packet skulle ut! – eftersom de inte är som de ärliga, kultiverade och hårt arbetande slovenerna”. Men också för att en jantelagsliknande inställning emellanåt öppet demonstrerades då det kom fram att jag ”ju var svensk”.

Jag minns min ambivalens mellan ”det svenska och slovenska” vilket, helt beroende på sammanhang, de följande åren kom att försätta mig i situationer som ständigt antydde att svart-vita faktum är en relativ sällsynthet i livet. Här råder en formlig kompott av frustrationer, förlägenhet och skam. Men, även stolthet till följd av att jag själv förmådde bota mig från ”nationalismmissbruket” – blind och chauvinistisk nationalism påminner om ett missbrukstillstånd (där knarkandet eller supandet sällan anses vara ett problem förrän missbrukaren själv erkänner det – för att slänga fram en schablon).

Det är med förlägenhet och skam jag minns att det dröjde ytterligare ett par år innan jag slutligen accepterade att världen och tillvaron mycket sällan är så enkel och entydig som man själv önskar de vore. Men jag tänker inte heller hävda att jag är ”frisk” eftersom jag de senaste – nästan femton – åren valt att inta en kompromisslös hållning gentemot intolerans och allehanda former av fundamentalism.

I det där senaste fallet vill jag knappast hitta en bot…

4 kommentarer:

  1. Hmm, jag hade inte den blekaste om att det nu i dagarna var 20 år sedan Slovenien blev självständig stat... Så tack för påminnelsen!
    Inlägget andas vemod på något vis... Å nog minns jag fortsättningen som blev i Bosnien-Hercegovina... Inte minst för att jag tidigare i år blev påmind om att jag då vid ett tillfälle indirekt var delaktig i att muta gränsvakter...Tyska mark skulle det visst helst vara...:-P

    Gött att du inte vill bota din kompromisslösa hållning gentemot intolerans och allehanda former av fundamentalism. :-)

    Fridens & kram

    SvaraRadera
  2. Fint och intressant.

    Ola

    SvaraRadera
  3. kloktok: Vemodet kom nog liksom med på köpet... var inte menat så... Däremot kan jag fortfarande känna ilska över det som främst, dåvarande EG, tillät ske...

    Bidde nyfiken... BiH, gränsvakter och tyska mark??? Var du "där nere" under aktuell tid??

    Ja, jag frågar mig ofta om man själv är intolerant om man är intolerant mot intolerans..? =/

    Allt gott!!


    Ola: Tack!! =)

    Får höras snart!!

    SvaraRadera
  4. Men inte är det så underligt att känna vemod eller ilska över det som blev...

    Näe, inte var jag "där nere" under aktuell tid. Inte annat än mentalt och för att jag gav "mutpengar" till en vän som var svensk-bosnisk-serbisk tjej/kvinna, som skulle ner och hämta "hem" sin kille/man som var bosnisk-kroat. Mannen befann sig i bosnisk-muslimsk område och kunde inte ta sig därifrån. Tjejens föräldrar ville (förståeligt) absolut inte låta dottern åka men jag stödde henne i sitt beslut...
    I denna veva fick jag också tilltalsnamnet "serb-jävel"... Näe, jag var inte tolerant mot detta tillmäle och svar ja, jag generaliserade kraftigt de som skrek så åt mig, ty de hörde allesamman av nå'n skum anledning till samma etniska folkgrupp...

    Mmm, om man är intolerant om man är intolerant mot intolerans? En riktig paradox ju! Jo, på ett sätt är man ju intolerant när man är intolerant mot intolerans... Men det finns ju både positiv och negativ intolerans! Din intolerans är positiv:)

    Fridens liljor

    SvaraRadera