torsdag 22 april 2010

Hur nöjda och belåtna är vi egentligen?


Det påstås att människor som är mätta, nöjda och belåtna är lyckliga. Därmed har de större benägenhet att också vara generösa och solidariska, och mindre dito att gnälla, kritisera och konstra – samt eventuellt hemfalla åt lockropen från diverse populistiska element. I olika sammanhang kan vi stöta på diskussioner, debatter och utläggningar kring just detta tema och hur det bör vara ett mål för hela världen att uppnå. Syftet med det hela är att i möjligaste mån söka minska diverse pågående friktioner mellan regioner, länder och kontinenter, och äntligen få en så fredlig och stabil värld som möjligt.

Det ligger mycket i det att vi kan vara både mer sympatiska och empatiska gentemot vår omgivning då vi är tillfreds med vårt liv och leverne – och därmed med oss själva. Som vanligt kan jag emellertid inte annat än höja på ögonbrynen över något som verkar vara en alltför förenklad framställning av ett fenomen.

Vi i det så kallade Väst har ju obestridligen uppnått de flesta kriterier för att känna oss både mätta, nöjda och belåtna. Kort sagt: för att känna oss lyckliga. Och visst visar vi ofta på en fantastisk empati och sympati – särskilt i samband med naturkatastrofer som drabbat något land eller område runtom vår planet. Men lika ofta tycks mig denna så kallade mättnad, nöjdhet och belåtenhet fullkomligt slå över. Hur ofta får vi inte uppleva situationer som obestridligt visar på: att då vi väl har uppnått dessa lycklighetsvillkor är vi plötsligt mer rädda att förlora – eller mindre villiga att ge av – det vi har, än att känna trygghet och tillförsikt? För att inte nämna det faktum att det finns vissa somliga som tråkigt ofta demonstrerar ett: mycket vill ha mer?

Enligt denna teori om lycka ska vi i västra Europa som sagt vara just lyckliga. Men, hur solidariska och generösa framstod vi då EU utvidgades med en mängd länder från de centrala, sydöstliga och östliga delarna av ”lyckliga kontinenten”? Det räcker att uttrycka ”social turism” för att visa på det faktum att teorin i flera bemärkelser har kantrat – och då hade den senaste ekonomiska krisen ännu inte ramlat i ansiktet på hela världen. Lägger vi till begreppet och företeelsen ”flyktingar”, och kopplar ihop den med vissa somligas reaktioner och ageranden, har teorin direkt gjort sig till ett med marken…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar