torsdag 30 juni 2011

Den nya religionens fundamentalistiska nylle...


Ja, temperamentet är emotionellt och passionerat... Jupp, har lätt för att fräsa till... Jomenvisstserdu, självtänder ibland - främst till följd av översitteri, självtillräcklighet och annat trotsålderstrams från arroganta individer... Dessa mina egna tramsigheter ingår liksom i paketet. Men, stelkrampsförbannad blir jag egentligen högst vartannat eller vart tredje år. 

I detta nu är tillståndet just sådant...

Orsak: Svenskt Näringslivs hjärnblödning till utspel idag...

Nejfaråthelv... kan inte avsluta idag. Tuggar fortfarande fradga och andas ut svavel...

Återkommer under morgondagen... jag vet, inaktuellt, men vad fan? Det blir ju bara en karavan av invektiv annars...

Go´ natt, nu sticker jag och tjurar ett tag!

onsdag 29 juni 2011

Värt att tänka på...


Tror mig veta att vi alla emellanåt hemfaller åt att ta någonting i vår tillvaro för givet. Visst, det är lätt att det blir slentrian i vårt vardagliga tänkande och agerande - vill inte påstå annat. Men, så finns det aspekter av livet vi sannolikt borde ta större hänsyn till....

Mer än så vill jag inte kladda ner med floskler. Det får räcka med citatet som följer nedan... och en liten uppmaning: skänk "dem" i nämnda citat en extra tanke - eller en kram...


Vänner får man inte, de förtjänar man.

(Carl Rakosi 1903-2004)


tisdag 28 juni 2011

Tutte-, Kättjefylla-, Slagsmåls- samt Gucciväsk- och "fröken Hilton"-testets facit!


Tjahapps, då har en vecka passerat sedan det där infallet att ta reda på hur mycket ett specifikt tema kan tänkas locka folk till en blogg – och dess inlägg. Nåja, det rörde sig om mer än ett tema i rubriken som utsågs till ”bete”. Främst var jag nyfiken på vad analysinstrumenten kunde tänkas säga om kategorin ”sökord” och ”nytillkomna”. Och, ja, det erkänns villigt att jag hade en viss förväntan på en ökad frekvens vad beträffar dessa exempel.

Vad är då utfallet efter en veckas tid? Intressant skulle jag vilja påstå. Visst blev det ett litet skutt i besöksstatistiken under första dygnet. Men med facit i hand ligger inlägget på endast fjärde plats. Tre senare inlägg har haft fler besök.

Under kategorin ”sökord” finns vidare inte en enda träff med koppling till rubriken, medan kategorin ”nytillkomna” är något iögonfallande. Vanligtvis utgör snittet för ”nya” besök på denna blogg cirka 15 % per dygn. Den aktuella perioden är det bara första dygnet som det ligger på knappt en tiondel. Resten av tiden utgör ”nya” endast 5 % av besöken. Till detta bör läggas att den sammanlagda besöksfrekvensen varit under snittet under föreliggande period.

Vad kan tänkas kunna dras för slutsatser av detta då? Med tanke på populariteten hos bloggar vars teman är just begreppen i den aktuella inläggsrubriken, kan det sägas att ”betet” närmast blev ett fiasko. Eller kan det möjligen vara så att rubriken helt enkelt har drunknat ute på webben? Cynikern i mig har – det erkänns ännu en gång villigt – svårt att tro att intresset för dessa aspekter av livet skulle ha dalat något särskilt den senaste veckan. Å andra sidan var jag väl kaxig i min tro på vissa ords benägenhet att locka eller fresta – jupp, jag är inte bara framme vid korset, jag är halvvägs uppe på det.

Andra förklaringar skulle kunna vara midsommartid – och sommar i allmänhet – som ”distraktionsfaktorer”. Det finns en möjlighet att dessa påverkar ”lusten” att besöka bloggiversum, vilket kan sägas påverka frekvensen av nya besök – det känns rimligt att kunna tänka sig att man är mer benägen att surfa efter nya bloggar att besöka under de årstider som ökar vars och ens inomhusvistelse. Mina erfarenheter av bloggare, bloggande och bloggar gör dock att jag inte vill tillskriva dessa faktorer alldeles för stor betydelse.

Med detta som facit känns det relevant att försöka igen under lövfällningens tid. Jag kommer emellertid att vara betydligt försiktigare i mina teoretiseringar och tankegångar kring betydelsen av visa ord och begrepp.

måndag 27 juni 2011

Intermezzo IV: "Kort om extremism - igen!"


Nyttan med extremister består vanligtvis i
att de visar var mitten finns.

(Mikal Rode 1908-1993)


Mer att tillägga känns överflödigt...

lördag 25 juni 2011

Intermezzo III: "Relaterat till en europeisk 20-åring…"


(I ljuset av den nyligen firade nationaldagen, midsommarafton – vår kanske mest ”blå-gula” helg, samt Sloveniens tjugoårsdag som självständig stat)


Har precis surfat runt på webben efter diverse information och annat relaterat till tjugoårsdagen av Kroatiens och Sloveniens självständighetsförklaringar. Förutom nyhetssidor, eller liknande, från de två berörda länderna är det hittills ytterst sparsamt med någonting kopplat till denna historiska händelse. Tysklands motsvarighet till BBC:s internationella nyhetssajt – Deutsche Welle – har visserligen en intervju med den dåvarande tyske utrikesministern Hans-Dietrich Genscher. Dennes engagemang var bland de mest avgörande för ett snabbt (nåja) erkännande av de två länderna, vilket i sin tur ledde till att läget (tillfälligtvis – sedan kom Bosnien-Hercegovina) lugnade sig i den delen av sydöstra Europa. I övrigt är det rena öknen (med förbehåll för eventuella notiser längre fram under dagen).

Det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på den dagen och sommaren som följde. Glädje och stolthet blandas med både förlägenhet och skam. Till detta kan läggas ett stort mått av oro, frustration och bitterhet.

Jag minns mig själv framför tv:n den aktuella tisdagen – glädjen och stoltheten (över det historiska ögonblicket), samt oro (hur skulle centralregeringen i Belgrad respektive omvärlden agera?).

Jag minns tidningsartiklarna den aktuella dagen och den följande – frustrationen över de knapphändiga kunskaperna (och den närmast överrumplade attityden hos både media och omvärld).

Jag minns demonstrationerna mot krigen i Slovenien och Kroatien tillsammans med kroater och albaner, samt debatterna med journalister och våra svenska politiker – mer frustration och även bitterhet (över ”kålsuparteorierna”, från främst journalisterna, och direkt fientlighet eller öppet fjäsk från politikerna – beroende på om dessa var ”vänster” eller ”höger” – där det sistnämnda sannolikt berodde på att det var valår).

Jag minns nyhetsflödet under det resterande året – ännu mer frustrationer och bitterhet (över kombinationen av både obeslutsamhet och ointresse från omvärlden medan Kroatien våldtogs av förbrytare, som viftade med ”serbiska” färger – att i kontexten tala om ”hela” serbiska nationen/folket vägrar jag göra).

Jag minns de förblindande och fjättrande ”nationella känslorna” (som starkt hade spätts på under värnpliktstiden i den jugoslaviska ”folkarmén” och som direkt exploderade under det slovenska kriget) – förlägenheten och skammen (över främst den onyanserade och direkt korkade inställning detta sinnestilstånd innebär – jag brännmärkte en hel nation som skyldig, och större delen av västvärlden som både indirekta och direkta medbrottslingar).

Jag minns de första konkreta erfarenheterna av svensk och slovensk ”nationalism” året därpå – frustration och bitterhet blandas här med förlägenhet och skam. Jag förnekades en anställning till följd av efternamnet och på köpet kom jag på kant med några vänner och bekanta, som hade sympatier för eller röstat på Ny demokrati. Under sommarvistelsen i Slovenien stötte jag mig i sin tur rejält med vissa i släkten, några vänner, samt ett par nya bekanta som inte ville ha med ”vare sig zigenarna eller ”bröderna” från syd att göra – packet skulle ut! – eftersom de inte är som de ärliga, kultiverade och hårt arbetande slovenerna”. Men också för att en jantelagsliknande inställning emellanåt öppet demonstrerades då det kom fram att jag ”ju var svensk”.

Jag minns min ambivalens mellan ”det svenska och slovenska” vilket, helt beroende på sammanhang, de följande åren kom att försätta mig i situationer som ständigt antydde att svart-vita faktum är en relativ sällsynthet i livet. Här råder en formlig kompott av frustrationer, förlägenhet och skam. Men, även stolthet till följd av att jag själv förmådde bota mig från ”nationalismmissbruket” – blind och chauvinistisk nationalism påminner om ett missbrukstillstånd (där knarkandet eller supandet sällan anses vara ett problem förrän missbrukaren själv erkänner det – för att slänga fram en schablon).

Det är med förlägenhet och skam jag minns att det dröjde ytterligare ett par år innan jag slutligen accepterade att världen och tillvaron mycket sällan är så enkel och entydig som man själv önskar de vore. Men jag tänker inte heller hävda att jag är ”frisk” eftersom jag de senaste – nästan femton – åren valt att inta en kompromisslös hållning gentemot intolerans och allehanda former av fundamentalism.

I det där senaste fallet vill jag knappast hitta en bot…

torsdag 23 juni 2011

Önskar er alla...


... en ypperlig och tillfredsställande Midsommarhelg!!!

Intermezzo II: "Eftertankens låga status"


(Apropå rådande trend av jäkt och jakt)


Har senaste decenniet, med allt jämnare mellanrum, fått förnimmelsen av ett: "Bäst att inte stanna upp och tänka efter, man skulle ju kunna bli kritisk - och då måste man ju börja bry sig på riktigt!"...

Givet mängden personer med ifrågasättande karaktärer jag under samma tid lärt känna, börjar frågan "Vad är det man själv missar egentligen?" växa sig allt starkare...

onsdag 22 juni 2011

Intermezzo I: ”Allt & Inget”


(I väntan på en summering av det pågående experimentet…)


Visst är det ljuvligt med fraser som ”alla X är…” eller ”inga Y är…”? Eller varför inte: ”allt från landet A är…” alternativt ”inget från landet B är…” Är det helt enkelt inte underbart och befriande med begrepp som så enkelt kan sammanfatta hur det faktiskt är; som inte komplicerar våra intryck och försvårar vår förståelse av tillvaron?

Jaherrejäv… om vi annars inte hade tvingat oss själva att uppfinna Allt och Inget. Vad vore livet utan generaliseringarnas förenklande välsignelse? För inte kan vi ju tillåta vår omgivning vara en företeelse som (i regel) oavbrutet sicksackar på en gråskala?

fredag 17 juni 2011

Medgångsoptimism och svartsyn...


Har för mig att jag redan berört temat ifråga, men jag är helt enkelt för slö för att orka leta upp det bland gamla inlägg.

Hursomhaver... med gårdagens regn kom ederna och förbannelserna...

En väldans intressant notering kopplat till detta är att en ögonbrynsstegrande mängd bland dem som betraktar sig som optimister med ens genomgår en fullständig metarmofos. Det positiva tänkandet har blivit gnäll och svartsynstirader.

Sol & medvind - JA! Regn & motvind - ÖRK! Tala om medgångsoptimism...

Alltså... är det inte i motgång karaktären ställs på prov? Är det inte i "motgång" som den äkta otpimisten ska se möjligheterna? Är det inte i sådana sammanhang det ska låta:

- Regn - TJOHO! Nu får jag anledning att testa mina nya stövlar och det nya regnstället!
- Motvind - GÖTT! Nu får jag inte håret i ögonen!

Alternativt:

- Regn - FINT! Nu får jag anledning att äntligen läsa den där boken!
- Motvind - UNDERBART! Fläktar och svalkar fint nu på cykeln, då muskulaturen får sig en genomkörare!

Eller??

(Med indirekt koppling till den lavinartade trenden av flåsigt "positivt tänkande" och "tänk-inte-negativt-coaching")

tisdag 14 juni 2011

Ännu en gång om individualism


Jupp, är mäkta förtjust i att ta upp detta tema. Fattas bara... som hemmahörande i det kulturella sammanhang, där individualismen påstås vara ett så grundläggande och kännetecknande fenomen, går det inte att komma ifrån ständiga exempel som ifrågasätter denna "sanning"...

Därför är citatet nedan ganska mycket mitt i prick. Dock får väl tilläggas att det sannolikt är fruktbart att det är just så (som uttrycks). I en värld bestående av enbart riktiga och konsekventa individualister vore ingen särskilt originell, och därmed torde det vara lika illa som om alla tänkte lika. Å tredje sidan hade det inte gjort ont om fler av oss lite oftare tänkte utanför ramarna...


Bland människor finns det långt fler kopior än original.

(Pablo Picasso 1881-1973)

måndag 13 juni 2011

Kärlek II...


Skulle ju återkomma under söndagen... och det löftet sprack som en överspänd såpbubbla. Ursäkter? Näääh... ...ger man sig "in i leken", får man tamigsjuttsingen också tåla den. Kan dock konstatera att jag fortsättningsvis ska se till att jag har en extra fridag efter en tuff arbetsperiod och innan själva avresan till ett kärt emotsett evenemang som SRF!

Tjahapps... smälter fortfarande intrycken från mitt senaste besök på festivalen. En del nya upptäckter, en del bekräftelser (på att de gamla är äldst) och en del besvikelser (för att de gamla är äldst). Mycket go´ musik och tillika underhållning. Kul folk, några nya bekantskaper och ett bevis på att världen (åtminstone de hårrda råkkarnas) är ytterst liten...

...den sistnämnda händelsen är kanske mest värd att återge - då den är direkt kopplad till kärlek. Kärlek till musik, vill säga - till hårrd råkk, för att vara mer specifik! Skrev i ett av inläggen, från råkkfestivalen förra året, om ett trevligt och intressant möte. Jag stötte då ihop med tre syskon från Sao Paulo i Brasilien - vilka hade rest till festivalen enkom för ett bands skull (och för att på köpet få uppleva Skandinavien).

Under fredagens första spelning (med ett av de absoluta favoritgängen - Iced Earth) stod jag längst fram likt mig själv i tonåren. Under det att jag och alla bröder och systrar inväntade bandets entré, ställde sig två unga damer och en lika ung herre bredvid. Mitt halvt frånvarande tillstånd landade på jorden i det ögonblick ett bekant språk nådde trumhinnorna. I ett och samma andetag ursäktade jag min framfusighet och frågade om de möjligtvis var från aktuella land.

Följande dialog följde (hyfsat nära det framställda):

- Yes, we are from Brazil, svarade en av töserna. How did you know?
- I actually didn´t. I just took a chanse.
(Skratt från alla tre)
- So, from which city are you?
- (Samma tös jublande) Sao Paulo!
- No kidding!? I met three of your countrymen last year - at the Anvil-gig! They were also from Sao Paulo. And they told me they travelled all the way to, first and foremost, see Anvil.
- (Den unge mannen ler brett) Were they sibblings? Two guys and a girl? One very fat and the other tall and slim? And the sister a beauty?
- Yeah!You know them?
- (Båda töserna fnittrar unisont) We are from the same part of Sao Paulo...

Mycket längre kom tyvärr inte vår konversation. Bandet presenterades och satte igång en av festivalens bästa spelningar. Under denna trängde sig ett gäng överentusiastiska medbesökare emellan och jag kom ifrån de tre brasilianska diggarna av hårrd råkk. Synd. Det hade varit kul att få önska att de framförde en hälsning till syskonen jag träffade året innan.

Världen är bra liten (emellanåt). Kärleken är dock större - och gränslös!!

Nu är det bara att njuta av sommaren!

Kärlek till er alla! =o)




onsdag 8 juni 2011

Det är kul att svära i sin egen kyrka - för tredje gången...


Jahapps, nu vankas det några dagars semester och festival med hårrd och metallisk råkk...

Vad kan då passa bättre än att än en gång häda en smula. Råkken som fenomen påstås ju vara rebellisk och då borde ju det självklara vara att driva med det heligaste i sammanhanget - företeelsen själv. Närmare bestämt tänkte jag det kunde vara kul att framställa det gäng som blev min egen ...f´låt... "rolling stone".

Snuttarna som komma skall visar Kiss med en av deras absolut största hits. Ironin i sammanhanget är att det knappast kan kallas orkesterns hårrdaste visa (som fjortonåring blev det plötsligt pinsamt att tillhöra beundrarskaran - de übersminkade grabbarna skulle ju vara tuffa ju)...

I vanlig ordning inleds framställningen med originalet, för att följas av... av... Ja, det får i alla fall mina fundament att skaka av glädjeljud...

Önskar en go´ resterande vecka och en ypperlig helg! Syns på söndag!!






Apropå Zlatte Blatte...


Tittade på en match idag... Blev glad - mycket glad! Fick underhållning och fick se ett omtyckt lag - vårt lag - öka på sina chanser till att avancera till ett visst slutspel kommande år...

Läste reportage, inlägg och kommentarer i några av de största blaskornas nätupplagor eftråt. Ömsom log, ömsom skakade på skallen. Sportens värld tillhör de mest svart-vita som existerar på detta gruskorn kring en liten ljusboll någonstans mitt ute i ett växande vakuum. Mestadels hyllningar eller gnäll... sällan något nyanserat...

Några av förståsigpåarna är i mina ögon bättre än andra. Skriver tilltalande... tänkvärt, roligt och träffande... Herr Birro i Knäpppress... f´låt... Expressen är en sådan. Dennes senaste blixtblogg var (och är liksom hans krönikor allt som oftast) kul läsning. Måste dock opponera mig i en bemärkelse. I texten figurerar meningen: "Tre mål av en spelare som massor av svenskar inte ens vill se spela från start."... I denna mening finns ett fel - ordet "svenskar"!

Zlatan är en av våra bästa (visst - medhålles å det fullständigaste - tidskontexten spelar betydelse) spelare någonsin. Att vissa somliga (som kallar sig "svenskar") inte vill att denne ska spela, innebär faktiskt ingenting annat än att de egentligen inte vill landets bästa (i herrfotbollssammanhang). De vill bara sin egen trångsynt låsta visions bästa.

Slutsats: vissa somliga borde egentligen inte få bära etiketten "svensk"... utan Egoist (av den destruktivaste sorten)...

Nu ger vi gödsel i detta och ser med förhoppningar fram emot ett nytt göttigt slutspel för våra grabbars räkning!

Tjoho!!!

måndag 6 juni 2011

En hyllning till en favorit i naturen...


Med inspiration från en av mina bästa vänner - fröken Rosenqvist...

Ända sedan jag i tredje klass gjorde ett specialarbete om tornfalken, har den varit min favorit bland rovfåglarna. Till en början var det bara färgerna - som främst kännetecknar hanen (rost i diverse nyanser tilltalar mig till max) och det faktum att det var den första av våra falkarter jag hade ynnesten att få se. Men, det för arten karaktäristiska ryttlandet ökade på mitt intresse (den hade ju ett ovanligt beteende jämfört med de flesta andra fåglar). Tycket växte dock ännu mer då jag också insåg hur hotad och ovanlig den hade blivit hos oss under 1970-talet (främst till följd av insektsbekämpningen inom jordbruket - bland annat DDT).

Idag har den någorlunda återhämtat sig och är en relativt vanlig syn över öppna marker. Men den kan också ses mitt inne i städer - som den kolonin jag fick se vid och kring slottet i Hradčany i Prag, samt de vid borgen i Ljubljana.  Hemma ser jag den med jämna mellanrum då jag vistas kring brofästet, vilket ibland kan ge intressanta upplevelser. Det är sannerligen en lisa för själen att bara sitta ner och följa förehavandet hos en av dessa representanter för falksläktet...

Önskar fortsatt trevlig helg!!!



(Bilden tillhör Andreas Trepte)








söndag 5 juni 2011

Vackert om tystnaden


Med tanke på hur det idag kan se ut i media, eller vad man kan uppleva i samtal eller diskussioner, känns följande budskap angelägnare än på mycket länge (kanske någonsin?). Att verkligen ta sig tid och tillåta sig själv bara vara...


Se hur naturen - träd, blommor och gräs - växer i tystnad; se stjärnorna, månen och solen, hur de rör sig i tystnad... vi behöver tystnad för att få möjlighet att röra själar.

(Moder Teresa 1910-1997)

Delad glädje...


Kroppen känns i skrivande stund som en väl nött skosula och käkmuskulaturen är febrilt verksam med att parera den återkommande syreinsugningsreflexen (efter ett ovanligt intensivt arbetspass på bron)... likväl en nöjd förnimmelse i både kropp och ande...

Denna sinnesstämningen avnjuts som bekant bäst i sällskap... så det blir till att bjuda på något som alltid får mitt matintag att sträcka på sig. Voila! Två snuttar - en mystrevlig och en... eh... en som bryter mot hastighetsbegränsningarna...

Håll till godo - och en fortsatt trevlig helg!






lördag 4 juni 2011

Ett enkelt val - i mina ögon...


If I had to choose between betraying my country and betraying my friend, I hope I should have the guts to betray my country.

(Edward Morgan Forster 1879-1970)


I ett förlängt tankespår går det inte att komma ifrån att utsagan ovan innebär att nationalisten först och främst är en egoist i ett kollektiv av egoister - vilket jag när som helst är villig att skriva under på...

fredag 3 juni 2011

Om tidsmässigt relaterade hägringar.


Skrev i vintras ett inlägg som tog upp underhållningsbranschens (läs: TV- och filmmedierna) tendenser att skapa "ljud som inte finns". Tanken slog mig, då jag häromdagen låg och slötittade på en av många filmatiseringar av Alexandre Dumas frejdiga och hurtiga musketörer, att det inte bara är ljud som kan förvränga ”bilden” av tillvaron – visionen i sig själv kan ha en rubbning.

I just det här fallet var det byggnader eller byggnadsverk (broar exempelvis) som fick mig att haja till. Dessa såg flera hundra år äldre ut (bland annat slitna och av ålder blekta fasader) vilket kontrasterade mot de arkitektoniska stilarna och strukturerna som klart och tydligt ingick i just den samtida kontexten. Något märkligt således att en 1600/1700-talsbyggnad i samma tidsålderssammanhang framstår som den egentligen ser ut idag. Borde dessa inte rimligen se nybyggda och fräscha ut – med andra ord: hyfsat ge känslan av inte riktigt intorkad färg?

Frågar mig om orsaken kan vara att upphovsmännen/kvinnorna önskat förstärka intrycket och känslan av ”dåtid” – var man då inte medveten om paradoxen i det hela? Rör det sig möjligen bara om en begränsad produktionsbudget, som inte tillät en adekvat ”makeup” och/eller rekvisita? Eller är man själv en ”föreställningarnas fånge” och därmed inte medveten om hur en tidsmässig situation egentligen torde framstå?

Det må vara hur det vill med detta (även om jag är böjd att tro att det rör sig om en kombination av det första och det sista fallet). Summan av detta är i mina ögon åter ett prov på hur illusorisk vår bild av verkligheten kan vara, och hur lätt denna bild fortgår att reproduceras, till följd av – vad som verkar vara – en oförmåga att kunna sätta sig in i vissa sammanhang…

torsdag 2 juni 2011

Vilken ideologi Jan T. Lagén anser sig tillhöra – enligt min uppfattning?


Om man exempelvis googlar orden missunnsamhet, avundsjuka och/eller gnäll behöver man inte surfa länge på nätet förrän man stöter på en mängd diskussioner eller diverse utlägg om Jante. Dessutom har jag upptäckt att det uppenbarligen råder en ganska exalterad tvist i fråga om huruvida vår kära Jante är vänster eller höger. Det sker inte så sällen att man kan stöta på utsagor i stil med ”slumvänsterns gnällande om – och flummiga jakt på – rättvisa”, eller – dess antagonistiska – ”högersnobbarnas harm över och fnysningar åt ifrågasättandet av deras privilegier”. Och vidare översätts Jante i vissa sammanhang med: ”den oförmögnes eller misslyckades missunnsamhet”. I andra med: ”de etablerades ringaktning av dem som strävar efter att bli etablerade”.

Sätter man sig ner och ger sig tid att betrakta fenomenet ”utifrån” kan man inte annat än slås av att det främst råder ett tillstånd av: vill ha – vill behålla. Å ena sidan avundsjukan, å den andra svartsjukan – i praktiken två aspekter av samma gödsel, om jag får säga min mening (och om jag tillåts bruka ett mindre kultiverat uttryck).

Vänster eller höger? Med det ovan framställda i minnet anser jag det går att hävda att Jan T. Lagén vare sig är röd eller blå, utan först och främst är demokrat till sinnet – eller åtminstone själv hävdar sina demokratiska rättigheter. Men, så är det en annan femma att dessa rättigheter först och främst tenderar att vara öronmärkta för vår käre Jante himself…