söndag 16 januari 2011

”Talande” exempel på en destruktiv inställning...


Att vi – eller åtminstone vissa somliga bland oss – människor (fortfarande) har en minst sagt vriden syn på och inställning till naturen demonstreras kanske tydligast i våra språk. Det som inte kan exploateras, eller på minsta vis är till någon nytta för oss, heter på svenska bland annat ”skräpfisk”, ”skadedjur”, ”ogräs” och ”vattensjuk” mark. Till detta kan läggas verben ”bekämpa”, ”erövra”, ”tämja”, ”besegra” och ”behärska” då det i vissa sammanhang talas om naturen. Dessa etiketter är kanske det tydligaste tecknet på att naturen betraktas som en skattkammare endast vi – eller åtminstone vissa somliga – har nyckeln till, och därmed ensamrätt att handskas med efter eget gottfinnande.

Jag har egentligen redan berört detta tema, men kan inte låta bli att ta upp det igen till följd av vad som har pågått de senaste två dygnen. Och jag blir så mycket mer gramse då jag vet att de som oftast tänker och agerar enligt ovan nämnda ”filosofi” utgör en minoritet, men ofta har ett inflytande som inte står i paritet till antalet.

Om nu de framställda orden ändå ska appliceras på något eller någon, vore det mest adekvata just vissa somliga som ”skadar” och ”skräpar ner” i egennyttans namn; som ”tämjer” och ”bekämpar” i sina överlagda uppsåt till att självsvåldigt kunna ”härska”. I dessa sammanhang har jag verkligen lätt för att glömma bort att jag helst betraktar mig som humanist...

Stötte idag också på följande artikel på dagens kultursidor i Sydsvenskan. Den tar sig an vargjakten på ett filosofiskt och tankeväckande vis. Följaktligen rekommenderar jag den med viss hetta…

4 kommentarer:

  1. Ett MYCKET Bra inlägg! Jag reagerar också på uttryck som "skräpfisk" "skadedjur" osv. Naturen har självfallet inte framställt existenser som är avsedda att vara skräp. Det är en vidrig syn på naturen och livet, som vissa har. Det som inte kan exploateras betraktas som skräp.

    Jägarförbundet kunde avfärdas som en galen sekt, vilket de ju själva har bevisat att de är, om inte deras vidriga utövning fått så allvarliga konsekvenser. Och det som är ännu allvarligare, är att vi har en regering som sanktionerar denna sjuka syn på livet och naturen.

    Visst har den enskilda människan ett ansvar, men då högre makter hejar på denna vidriga syn på liv som inte är mänskligt, så befäster det min uppfattning att vi befinner oss på en ytterligt låg kulturell nivå i det här landet.

    För att ytterligare belägga hur långt ner på etikens skala vi befinner oss (som om det skulle behövas) kan vi ta som exempel minkuppfödarna, som håller djur fångna för att sedan flå dem, och sälja deras pälsar. Vi behöver inga djurpälsar idag för att skydda oss mot kylan. Detta sker helt öppet med regeringens goda minne.

    SvaraRadera
  2. Tack, Conny!

    Vad gäller minkfarmarna är de en direkt vidrig företeelse. Dock är jag inte särskilt positivt inställd till de som gör sabotage och släpper ut djuren heller. De utgör enligt mig inget annat än den andra extremen av fenomenet...

    Allt gott!

    SvaraRadera
  3. Det finns onekligen en hel del "skräpmänniskor" också ... och "skräppolitker" ... och ...

    Nej man skall vara rädd om orden ... de är dynamit och börjar man kalla något för "ogräs" eller "skäp" är ju nästa steg att "rensa bort" ... eller hur?

    Som vanligt får man något att tänka på härinne hos dig.

    Kram!

    SvaraRadera
  4. Det var en alldeles fantastisk och tänkvärd utsaga, Lovely Bird. Blir faktiskt aningen avis, eftersom jag själv inte har lyckats tänka så långt!

    Du har verkligen hjärna och hjärta på rätt ställe!! =)

    Stor kram!!!

    SvaraRadera