torsdag 6 januari 2011

Tekniken är inte Gud...


En av många företeelser som både fascinerar mig och fyller mig med rejäl skepsis, är vurmen för och den i praktiken blinda tron på teknologins ”allsmäktighet”. Nej, jag är inte anti eller liknande. Uppskattar i högsta grad alltid att upplysa mig själv genom att se dokumentärer eller surfa på nätet om diverse ting och företeelser – samt deras utveckling och funktion – inom ramen för den så kallade teknik- eller ingenjörsvetenskapen. Men, det finns i mina ögon ett närmast religiöst förhållningssätt till teknologins möjligheter och däri inbakat det alldeles för ofta förekommande elementet av någonting ofelbart och ofarligt – ett konkret och påtagligt ”ändamålet helgar medlen”.

I många vardagliga sammanhang yttrar detta sig gärna i situationer som gör oss både lustigt och skrämmande handfallna. Inte förrän tekniken inte längre ”levererar” tycks vi vakna upp och vara förmögna att ”se”. De flesta av oss får en tankeställare om beroendet och utsattheten – grundat i detta närmast gränslösa förtroende – först då strömmen går, eller då en produkt eller en process av diverse anledningar och på olika vis plötsligt upphör att ”samarbeta”.

En annan aspekt är den enkelspårighet som närmast tycks vara en naturlag kopplad till fenomenet. I vårt förtroende för diverse tekniska apparater verkar de flesta av oss ignorera alternativ eller ”reservplaner”. Vi tycks helt enkelt bli direkt mentalt förslöade…

Ett gott exempel på detta är situationer med så kallade ”felkörare” jag upplever under åtta av tio arbetspass på Öresundsbron. Det rör sig främst om privatpersoner, men ibland också yrkesförare, på väg från kontinenten till en destination någonstans i vårt land eller grannländerna Norge respektive Finland. Dessa blir samtliga fullkomligt förvånade och förvirrade – ibland även direkt förtvivlade – då de får veta att de befinner sig i Sverige, utan att ha behövt ta färjan mellan Helsingör och Helsingborg. I samtliga fall har deras GPS tagit ”närmaste” vägen mot destinationsorten. Och kommer man via Köpenhamn är bron det närmaste alternativet och icke färjorna längre norrut. Det blir oftast något längre diskussioner med ”kunden” och i de flesta av dessa fall, då jag frågat, har vederbörande helt upphört att använda – eller, om det är en yngre person, aldrig gjort det – ”reservplanen” kallad kartbok eller vägatlas. Man har helt enkelt ”litat” på sitt tekniska under.

Okej, det finns mer eller mindre avancerade manicker av den aktuella sorten. Det finns de som ”levererar” och inte ”lurar” sin användare. Men, mitt intryck är att det alldeles för ofta litas på teknikens ofelbarhet – särskilt som jag ofta upplevde liknande situationer på min förra anställning, där säsongsarbetarna många gånger ”lyckades” orientera fel just på grund av att inte samtidigt ha haft fysisk koll på vägnummer och trafikskyltar.

Det finns betydligt fler – och värre – prov på teknikens ”förslavande”, men det ovan framförda är ett i min katalog tillräckligt talande exempel på företeelsen. Och även om jag inte är av meningen att vi sitter på en tickande bomb, är jag hyfsat övertygad om att det definitivt vore av godo med en ökad medvetenhet – både bland experterna och lekmännen - om att det finns för- och nackdelar med i praktiken det mesta som är kopplat till mänsklig verksamhet.

4 kommentarer:

  1. Jag vet precis vad du talar om, och jag håller med. Jag har nämligen varit med om hur det kan gå, om man blint litar på tekniska hjälpmedel.

    För ett par år sen var jag på väg från Oslo till Karlskoga. Givetvis körde jag efter GPS:en. På trafiklederna runt Oslo är tempot högt uppskruvat, och man måste ju hänga med i tempot för att inte orsaka köbildning. När GPS-rösten sa att jag skulle svänga, så befann jag mig i fel fil, och hade ingen möjlighet att svänga, så det var bara att fortsätta.

    Då ledde rösten in mig på en alternativ väg, som visade sig vara en liten smal skogsväg. Jag snurrade runt i de Norska skogarna efter röstens anvisningar, tills bensintanken var nästan tom. Som tur var kom jag så småningom till en liten by, som bestod av några hus, och en bensinmack.

    Efter att jag tankat och fortsatt att följa GPS:en, kom jag ut på stora vägen som leder till Sverige. Hade jag varit uppmärksam och tittat efter vägskyltar i Oslo, och inte litat blint på GPS:en, hade jag kommit rätt från början.

    En läxa som höll på att sluta med soppatorsk i den Norska vildmarken. Nu har jag en modernare bil, med command APS, alltså ingen GPS. Det är en sorts dator som styr en massa funktioner i bilen. Den talar om vad vägen heter och vilket vägnummer vägen har, och störs inte av höga berg eller tunnlar osv osv. Men nu vet jag att man inte ska koppla bort hjärnan bara för att man har tekniska hjälpmedel.

    SvaraRadera
  2. Man lär sig tyvärr oftast den "hårda vägen"...

    Ja, jag tror att en kombination av teknikens möjligheter och vår förmåga att verkligen kunna agera "självständigt" är det mest fruktbara i dett och liknande fall.

    Ha det bäst!

    SvaraRadera
  3. Du jobbar alltså vid bron, i nåt sammanhang!? När jag körde över bron, från Sverige mot Danmark, var den ganska nybyggd. Det jag har ett starkt minne av, är när jag kom till tullstationen, heter det så? När jag närmade mig området, tittade jag noga efter skyltar som talade om hur jag skulle köra, men jag upptäckte ingen skylt, så jag valde en väg. Då kom det ut en människa ur en hytt? kur? och vinkade att jag skulle ta en annan väg. Jag minns att jag blev irriterad över att de inte hade bättre koll på trafiken. Åtminstone nån liten anvisning om hur man skulle köra. Det kanske är bättre nu. Till saken hör att jag var enda bilen som skulle över bron vid tillfället.

    SvaraRadera
  4. Det första året hade betalstationen en mängd "barnsjukdommar" och mycket hade hunnit förbättras då bron fyllde 2 eller 3.

    Skyltningen för "val av banor" på betalstationen har i praktiken dock alltid varit densamma: det vill säga skyltar med samma utseende och storlek som tavlorna i respektive bana. Skyltarna är placerade 1,5 km och 500 m innan betalstationen, på ställningar som så att säga överbryggar filerna på motorvägen i båda körriktningar. Vid själva betalstationen hänger dessutom en tavla över varje bana - väl synlig! Dessa informationsskyltar är minst lika stora som de största destionationsskyltarna och visar upp utseendet för manuella, automat- respektive s k Brobizz-banor.

    Nykomlingar som arbetar på betalstationen förvånas i ungefär en till två månader, sedan blir de luttrade. Det kommer varje dag en mängd fordon, vars förare av olika skäl har "missat" skyltningen. Många missar också "varnings/upplysningsskyltar" om sista avfarten innan betalstationen.

    Kommer man första gången är det i mina ögon dock förståeligt om man kan känna sig förvirrad och inte vet hur man ska tolka skyltningen. Det finns t o m de som tror att överfarten är gratis, eftersom de ser bilar som "släpps igenom utan att stanna". Förare med "broavtal" har små apparater (brobizz) som automatiskt öppnar upp bommarna i de grönskyltade "brobizzbanorna". I de "blå automatbanorna" sköter kunden betalningen själv med antingen ett bank/kreditkort eller ett "brokort". O s v... Och intressant nog är ensamma bilar många gånger de med mest osäkra förare, eftersom dessa inte har möjlighet att iaktta "hur andra gör".

    Betalstationen är sannerligen en mycket bra plats för vem som helst som är det minsta intresserad av beteendevetenskap och psykologi!

    SvaraRadera