lördag 25 september 2010

Favorit i repris - del 4!


Historia utan slut?

– Titta, där är en sådan där igen, anmärkte den förste med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.
– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde den andre i med dumdryg stämma.
– Det där är ju bara förnamnet, skrockade den förste. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…

Lusstittattuttala suckade tungt där han stod i kontorskorridoren på det stora företaget och iakttog de anställda som var på väg hem för dagen. Det tycktes aldrig vilja upphöra. Alltsedan han kom till Härland, för snart ett och ett halvt decennie sedan, hade han upplevt allt från försiktig och avvaktande nyfikenhet till öppen fientlighet. Dominerade gjorde visserligen ointresset och ignoreringarna, men underliga eller direkt dumma frågor om livet och levernet i Därland samt sårande kommentarer eller tillmälen kom inte så långt efter.

Lusstittattuttala suckade igen, det hade efter halvtannat årtionde blivit en vana. Den i begynnelsen så påtagliga känslan av en ytterst svåröverstiglig mur hade allteftersom åren gick reducerats till en i vissa sammanhang osynlig men stängd gränslinje mellan häringar och däringar. Det hela var nu mestadels bara en medvetandets fond i vardagen, kännbar endast i sådana sammanhang som detta. I övrigt rullade livet på relativt grått och rutinmässigt. Man levde i Härland, men var bland vissa somliga inte helt accepterad – oavsett hur mycket möda som lades ner på att försöka smälta in. Å andra sidan var det ganska sällan som någon av häringarna verkligen bemödade sig om att ärligt och förbehållslöst lära känna ”de där”, som det oftast uttrycktes.

Var det verkligen så stor skillnad? Lusstittattuttala kunde emellanåt fortfarande grubbla över det som i något högre grad från häringarnas håll framställdes och debatterades som olikheter. Han hade till en början – de första fem-sex åren – givetvis själv varit fokuserad på alla konstigheter och det annorlunda som han konfronterats med i det nya landet. Men med tiden hade även likheterna börjat framträda, och så småningom kunde han konstatera att det faktiskt var betydligt fler ting och företeelser som var gemensamma än vad som reellt skiljde häringar och däringar åt. Ja inte ens utseendemässigt var skillnaderna särskilt stora. Häringarna var till fyra fjärdedelar av befolkningen ljus- eller rödhåriga. Däringarna var till hälften mörkhåriga och i övrigt ljus- eller rödhåriga.

Den insikten bidrog i stor utsträckning till att det fortfarande var energikrävande att ”fonden” ibland – som nu – återgick till att kännas som en hög, kall och ovälkomnande mur. Direkta fördomar eller till och med öppen fientlighet var lättare att handskas med och bemöta. Det var gliringarna, ”lustigheterna” och mer eller mindre förtäckta nedvärderingar eller underskattningar som kändes mest. Att till exempel ”skoja” om namn eller efternamn istället för att ärligt bemöda sig om uttal – eller till och med vad dessa kunde betyda – var ett av många, både medvetna och omedvetna, metoder med vilka avstånd eller gränser bibehölls. Ja, att inte bli ”sedd”, att inte bli bekräftad som individ, var det som kom närmast tröstlösheten…

Lusstittattuttala avbröts i sina funderingar och lös synbart upp då han såg sina två kolleger och landsmän från det gemensamma företaget – städfirman – bana sig fram mellan alla tjänstekvinnor och män som i högre eller mindre grad jäktade iväg till helgledigheten. Utan att medvetet reflektera över situationen slappnade han av och kände lugnet som alla olika former av gemenskap frambringar. Han hälsade hjärtligt:

– Kvällens, grabbar. Läget?
– Jämna plågor, muttrade Konnstittnamn som han alltid brukade.
– Det knallar och går, log Merrklittnamn avmätt. Själv?

Lusstittattuttala ekade uttrycket, utan att överhuvudtaget tänka på att de båda hade brukat sig av ett som var typiskt för häringarna. De hade helt enkelt ”fördäringat” talesättet och använde det som sitt eget. Ett kallprat följde medan de väntade på att de sista av de kontorsanställda lämnat sina arbetsplatser och efter en knapp kvart skred de till verket.

En timme senare satt de i firmabilen på väg till nästa företagsbyggnad. Kallpratandet blev något ”varmare” då diskussionsämnet blev en ny restaurang som öppnat för bara någon månad sedan i stadens centrum. Lusstittattuttala fick veta att Merrklittnamn och Konnstittnamn varit där på besök med sina respektive familjer. Restaurangens ägare och anställda var komna från Annanstansien. De båda företagskollegerna berömde maten, men hade i övrigt mest lustiga eller fördomsfulla kommentarer att göra om serveringspersonalen. Lusstittattuttala fnittrade åt sina vänners utsagor och kommentarer medan han parkerade fordonet framför kontorshuset i vars lokaler de skulle tillbringa nästa timme. Medan de klev ut passerade en man och en kvinna som klart och tydligt visade att de var representanter för invånarna i Annanstansien.

– Titta, där går sådana där igen, anmärkte Merrklittnamn med blickarna fyllda av en blandning av avståndstagande och självbelåtenhet.
– Ja, och så låter de alltid så konstigt, fyllde Konnstittnamn i med dumdryg stämma.
– Det där är ju bara förnamnet, skrockade Merrklittnamn. De heter ju alltid någonting som knappt går att uttala…

4 kommentarer:

  1. Suveränt ... och genomskådande ... och sant!

    Kram!

    Det är upplysning, information och tolerans som behövs ... överallt ... i alla sammanhang. Människan är ett "flockdjur" med allt vad det innebär av djup misstro till allt som hon inte känner till och känner sig hemma med och som man inte gör eller säger i "hennes flock"...

    SvaraRadera
  2. Tack till max, Lovely Bird!

    På det andra: amen!!!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Men gud. :-) Inte förrän nu inser jag vad de heter egentligen. Jag har bara rasslat förbi de långa namnet, sett ordbilderna men inte uttalat dem för mitt inre. Inte förrän nu, alltså. Kul!

    SvaraRadera