tisdag 14 september 2010

Rangordningens patetiska aspekter...


Ett ganska paradoxalt förhållningssätt som emellanåt kan upplevas i vårt kära land är denna då vi till en främling – som offentligt talar sitt modersmål, bryter kraftigt eller har svårt att formulera sig på vårt språk – otåligt, förnärmat eller syrligt kan morra något om att ”här talar vi svenska”, för att i nästa ögonblick kunna utbrista ett ”fuck”, ”shit” eller ”whatever”.

Att språket i vårt eget land har högst status ser med största sannolikhet alla som en självklarhet. Att vi – eller åtminstone vissa somliga av oss – vidare anser att ett främmande språk kan ha högre status än ett annat är lika sannolikt förbundet med det faktum att främlingar (något förenklat) brukar delas upp i kategorier som engelsmän, jänkare, australiensare, fransmän, italienare å ena sidan, och utlänningar och blattar eller svartskallar å den andra.

Men vad är det då som gör att svenskan i vissa sammanhang faktiskt tycks kunna få kliva åt sidan? Vad är det egentligen som gör att vi – eller åtminstone en ansenlig mängd av oss – uppenbarligen anser att ett främmande språk kan ha högre status än vårt eget? Och att detta inte uppfattas som något störande, utan tvärtom tycks betraktas som naturligt och till och med smickrande?

Ett exempel är begreppen ”sale” och ”outlet”. Vad sjutton är det för fel på ”rea” och ”utförsäljning”, alternativt ”lagerförsäljning”? Och hur kommer det sig att något så starkt förknippat med våra traditioner och kultur som ishockeyn, har klubbar som bär allt annat än svenska namn? I detta sammanhang är det bara speedwayklubbarna som tycks värna det inhemska.

Jag skulle kunna fortsätta men orkar helt enkelt inte. Frågorna får helt enkelt hänga där de hänger. Kan dock bara konstatera att vi – eller vissa somliga – gillar att rangordna oss själva i förhållande till ”de andra” (och till vår fördel), som i sin tur blir rangordnade enligt vårt självklara tycke och tänkande. Och samtidigt kan vi likväl ”sälja vår själ”…

4 kommentarer:

  1. Hahaha.

    "Här talar vi svenska. Fuck you, blatte."

    Ja, det är humor. Omedvetet inkonsekventa dumheter blir nästan alltid roliga, faktiskt.

    Jag är kluven när det gäller det övriga i det du skriver. Mycket kluven. Många års studier i lingvistik har gjort mig ödmjuk och mindre tvärsäker.

    Jag har svårt att ens börja tala om detta, då jag inte vill skriva en novell här i din fina blogg. Men några snabba:

    Språket speglar statusen - självklart. Att en del människor stör sig på turkisk brytning - men blir charmade av amerikansk dito - har ju inte ett dugg att göra med själva brytningen. Det är ingen språklig fråga. Det speglar bara attityder. På samma sätt signalerar t.ex. en affärsägare att svenska låter mossigt när han skriver "sale" istället för "rea". Engelska låter coolare, helt enkelt. Allt handlar om politik och attityder och status. Språket bara speglar detta.

    Visst kan man försöka få folk att använda svenska ord där sådan finns. Men hela resonemanget blir lite bakvänt. Man styr inte status med språket. Språket speglar statusen.

    Att ändra titlar på lågstatusyrken är lika meningslöst. "Städare" lät fult, så då ändrade man till "lokalvårdare". Ups - snart nog hann verkligheten ikapp och det nya ordet lät lika fult. Då ändrade man man till "hygientekniker" och "lokalvärd" istället. Och snart låter de nya titlarna lika lågstatus som nånsin "städare" gjorde! Tillbaka på ruta ett, alltså. Man styr inte status med språket. Språket speglar statusen.

    Det blir lite babbligt, Robban, när jag skjuter från höften om ett ämne som jag har så många åsikter om, men som jag inte har ork eller tid att formulera på ett snyggt sätt.

    Och DESSUTOM är det så att jag gillar att leka med språket. Och i lek är allt tillåtet, till och med att göra nåt så fult som att använda osvenska ord. ;-)

    But that's just me.

    Krampårej.

    SvaraRadera
  2. Tack! Håller med i dit resonemang - språk speglar status, tyvärr. Något som touchar en tanke jag framställde i ett tidigt inlägg (om att "språket är tankens fängelse")...

    Är dock spymätt på det faktum att vissa "de andra" har högre status än andra... Orka!

    Avslutningsvis: jag har definitivt nada problem med längre diskussionsutvecklingar - inspireras av folk som nyttjar sin brain capacity... ;)

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Hahaha. Jag är rädd att du skulle få en andfådd och exalterad ordström där högt och lågt och vetenskapliga fakta och personliga känsloargument blandades hejdlöst - snarare än "längre diskussionsutvecklingar". ;-)

    Är också spymätt på inskränkta cykloper. Det var därför jag skrattade så gott åt Subjektivitetens Logik - Akt 10. Hahaha, helt klockrent.

    SvaraRadera
  4. =) En andfådd och exalterad ordström med de uppräknade ingredienserna syns mig faktiskt som en riktigt tilltalande produkt!

    Och: tack till max - är smickrad!!

    Allt gott! :)

    SvaraRadera