onsdag 15 september 2010

Att ett mångfaldigt och självständigt tänkande kännetecknar oss i Europa? Jo, visst, tjänna…


Med viss anknytning till förra inlägget…


Det finns en rad företeelser kopplade till våra rangordningar av ”de andra” som jag kan bli så infernaliskt trött på. Ett av dessa är den – ur vårt subjektiva perspektiv – ”status” vissa länder eller kulturer har i jämförelse med andra.

Att vi rangordnar är en sak. Det ingår i våra prioriteringsmekanismer och är således nödvändigt för vår tillvaro. Men det jag finner destruktivt är det faktum att vissa positioner i det närmaste tycks vara permanenta. En inställning eller attityd frambringas och sprids av dem med olika former av inflytande, för att så småningom reproduceras i en växelverkan mellan just de inflytelserikas påverkan och mottagarnas oförmåga eller ointresse av att ifrågasätta. Med detta inte sagt att de ”inflytelserika” själva inte skulle ha oförmåga eller ointresse av att ifrågasätta – snarare tvärtom. Hursomhelst tycks detta alstra en förgivet tagen tradition, vars makt i dessa sammanhang inte ska underskattas.

Ett banalt, simpelt eller löjligt (beroende på vars och ens respektive inställning) exempel på detta fenomen fanns tydligt att ta del av under sommarens världsmästerskap i fotboll. Närmare bestämt i samband med diskussionerna, anmärkningarna och utläggen i respektive tv-kanals studio under evenemangets gång. Det var ingen tvekan om vilka deltagarnationer som i dessa ”experters” ögon låg på de övre stegen i statustrappan, och vilka som inte gjorde det – det vill säga vilka som oavsett vad kom att få mer uppmärksamhet än andra.

Det bästa exemplet upplevdes i samband med att Slovakien spelade ut Italien ur VM. Vad som följde i studion var på gränsen till patetiskt. Man analyserade och diskuterade ”jättens” nederlag och oförmåga att prestera, och ignorerade i praktiken fullständigt segraren. Över hela situationen låg det en kompakt och solid tankespärr med titeln ”Vad gick fel, Italien?” istället för ett vidsynt och intresserat: ”Bra gjort, Slovakien!”

Visst, det är absolut förståeligt att de traditionella halv- och helgiganterna, med sina långa traditioner och framstående positioner inom ramen för världens fotbollshistoria, kom att få störst utrymme och uppmärksamhet. Fattas bara – framgång (och vissa misslyckanden) säljer. Och att erbjuda det kunden (tittaren) förutsetts vilja ha är en viktig faktor för en tv-kanals fortbestånd. Men då utrymme och uppmärksamhet främst tycks ha med igenkänningsfaktorn att göra, blir jag rejält trött. Att ett besegrat Italien får mer utrymme än en segrare vid namn Slovakien (som fotbollsexperterna å det bestämdaste menar inte är en blåbärsnation – ”det finns inga sådana i ett VM”) är på gränsen till löjligt och över gränsen till det sorgliga. Särskilt om man tar i beaktande att det faktiskt är två länder från en och samma kontinent.

Okej, idrottsjournalister kanske inte är de mest ”allmänbildade” i en bredare allmänhets ögon. De är trots allt dödliga de också. Men allting är relativt och det finns de som visar prov på både hög bildningsgrad och ett allt annat än trångsynt sinnelag. Läggs dessutom till att just en journalistikens viktigaste aspekter är (åtminstone borde vara) en (själv)kritisk förhållning gentemot sitt värv, då anser jag att det vore hög tid att verkligen börja spegla en världs mångfald, istället för att fortsätta med framställningar av den begränsade världsbild som ingalunda bara gemene man – utan kusligt många ”inflytelserika” – tycks äga.

2 kommentarer:

  1. Jag vet ingenting om fotboll, men jag är säker på att det går till som du säger. "Vad gick fel, Italien?" Suck. Jag bara skakar på huvudet. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag är förvånad.

    SvaraRadera
  2. Visst är det lätt deprimerande att "vi" i (västra) Europa fortfarande orkar dela upp kontinenten i ett A- respektive B-lag?

    Innan den stora utvidgningen av EU 2004, kunde man via media ofta få intrycken att Asien började på andra sidan Östersjön, på östra stranden av Oder och söder om Alperna. Och tyvärr kan det fortfarande finnas tendenser till detta synsätt...

    Sandlådebeteende par excellence...

    SvaraRadera