söndag 26 september 2010

Favorit i repris - del 5!


Öppet brev till Jan T. Lagén

Jag skulle mycket gärna få svar på några frågor jag hunnit samla på mig under mitt hittillsvarande liv i din närhet; i din relativt hegemoniska närvaro. Tyvärr har jag inte över hövan stora förhoppningar om att faktiskt få dem besvarade. Dels för att du inte låter dig nås frivilligt. Men, kanske främst för att du på något vis är en så självklar och integrerad del av vardagen och livet i dessa våra trakter, att så få verkligen tycks anstränga sig för att en gång för alla kunna lyckas ställa dig mot väggen. Därav detta öppna brev.

Jag är nog framför allt nyfiken på vad som driver dig; vad som styr ditt tycke och tänkande. Men jag funderar också ofta över vad som ligger bakom det faktum att du – om än kanske inte medvetet och överlagt – är konformismens apostel och väktare par excellence. Vidare försöker jag förstå den narcissism som ibland kommer till uttryck, men som så väl döljer sig under ytan av måttfullhet, lågmäldhet och ödmjukhet.

Ja, jag måste fråga: hur känns det att ha upphöjt avunden, småaktigheten, trångsyntheten och självbelåtenheten till en dygd? Och varifrån kommer allt det till synes konspiratoriska och – på gränsen till – paranoida betraktandet av omvärlden? Varför tycks du tro att någon eller någonting på allehanda vis vill komma åt eller ”trycka till” just dig – som om just du skulle vara det mest betydelsefulla i oavsett vilka sammanhang (ja, din mentalitets tentakler når sannerligen långt... som synes...)?

Men, tänk om det skulle kunna vara som så att när du drabbas av eller utsätts för någonting du anser vara irriterande, kränkande eller stötande, att detta faktiskt inte är inriktat på och emot just dig, utan bara sker därför att du råkar befinna dig just där just då? Har du någonsin reflekterat över det faktum att tillvaron kanske inte är så svart-vit som du så enträget önskar eller förväntar dig att den ska vara?

Med tanke på den måttfullhet, behärskning och passivitet du förespråkar och säger dig inkarnera, är den mängd med energi och den ihärdighet du investerar i att förmå din omgivning att ”inte sticka upp” sannerligen ett paradoxalt fenomen. Jag frågar mig ofta vad bristen på självdistans och självinsikt egentligen bottnar i..?

Jag vill avrunda med att framhålla (och poängtera) följande saker: det är inte mitt eller andras fel om du ständigt känner dig ”trampad på tårna”. Det är heller inte mitt eller andras fel att du anser det vara alla andras skuld att du kommer till korta. Vidare är jag eller andra inte skyldiga till din uppenbart kroniska brist på en frisk och fruktbar självkänsla, och hävdelsebehovet som är konsekvensen av detta. Ja, att du känner en i praktiken ständig nödvändighet av att svartsjukt bevaka fördelningen av leksaker i den sandlåda som utgör ditt liv och leverne, är ingenting du ska anklaga mig eller andra för.

Sist men inte minst är det verkligen beklagligt att du anser dig behöva stävja mig och andra i våra tycken och tänkanden; att trycka till sina egna för att samtidigt gå utomhus och uppfylld av hybris brösta dig med ett: hemma gör vi faktiskt så här… fattas bara, jag har ju civiliserat folk(et) i hemmet…

3 kommentarer:

  1. Tror inte Janne uppskattar att bli synad alldeles för närgånget...

    Kort sagt: Njet! ;-)

    SvaraRadera
  2. Jag föll av stolen av förvåning. :-)

    SvaraRadera