måndag 20 september 2010

Dagen efter...


Förundras en hel del över den uppenbara förvåning samt chockstämning – och, på sina håll, till och med direkt vrede och bitterhet – som råder på väldigt många håll idag, till följd av att vårt lands parlament har utökats med ytterligare ett politiskt parti. Själv är jag inte förvånad eftersom jag i våras slog vad med en bekant om att röstsiffrorna för de ”endemiska” demokraterna skulle bli allt mellan fem och åtta procent. Däremot är jag trött till max. Jag uppskattar inte att just i det här specifika fallet ha få rätt (och vidare att framstå som en besserschmitt, även om vadet från mitt håll mer var menat som en vidskeplig besvärjelse mot en utgång som den vi har fått). Hur som helst anser jag att det senaste ett och ett halvt decenniet präglats av alltfler tendenser till ökad intolerans och polarisering på flera håll runtom klotet.

Vidare finner jag analyserna och diskussionerna i diverse media vara väldigt intressanta idag. Ofta stöter man på utsagor om att tillbakagången för det mest dominanta partiet i vår historia, samt inträdet för intoleransens och den småaktiga självtillräcklighetens förespråkare i riksdagen, gjort Sverige mer likt europeiska länder. Detta speglar ju en bild eller tankegångar som tyder på att en majoritet bland oss fortfarande tycks ha haft svårt att förstå att vi faktiskt inte är en isolerad del av kontinenten – vare sig fysiskt eller psykiskt. Det speglar tyvärr faktiskt också en viss naivitet hos alldeles för många: sådana som ”Le Pen och Haider och deras rörelser är ju kontinentala företeelser, typiska för dess turbulenta historia”.

Ska man vända på det här trista faktumet, måste man dock hålla i minnet att detta fenomen – som nu är en del av även vår vardag – representerar en minoritet, om än en röststark och starkt aktiv sådan. Det är (definitivt ytterst floskelmässigt uttryckt!) upp till alla som menar att de är medvetna om och villiga till  nyanseringar, samt har en förmåga att vilja sätta sig in i ”den andres situation”, att anta utmaningen från allt det som representerar det svart-vita, småaktigt missunnsamma och självtillräckliga – och som definitivt inte kan eller vill kunna ”sätta sig i den andres situation”.

5 kommentarer:

  1. Nä, chockad och förvånad kan man knappast vara. Vad är man då? Äcklad och ledsen ligger närmare till hands. Hörs mer snart.

    SvaraRadera
  2. Jag är chockad, äcklad, kanske inte så förvånad men ledsen. Äcklet ligger främst i att en samling människor som grundar sin människosyn på arv (religiöst, genetiskt etc.)kommer att ha mer eller mindre inflytande över detta lands framtid de närmaste fyra åren.

    Chockad över att inse att det finns så många rädda små människor i landet. Tror att vi (i bemärkelsen av många människor i detta land) haft någon tanke på att vi stått över de extremhögervindarna som funnits i Europa. Däri ligger om möjligt chocken; oskulden är borta, vi har inget val än att vakna upp och se problemet.

    Ledsamt är det i dubbel bemärkelse; både att partiet kommer in i riksdagen, men än mer att samhället blivit en värld där så mycket rädsla skapats.

    SvaraRadera
  3. Elin och Anonym: obehag och viss ilska är vad jag starkast känner att jag upplever i frågan. Samtidigt känns det också som att det nu är hög tid (och aningen sent tyvärr) att börja sätta så måmga käppar i hjulet för det självgoda, småsinta och missunnsamma, samr det svart-vita och förenklade.

    Anonym: det hade varit trevligt om du lämnat en signatur. Men du är givetvis fortfarande ytterst välkommen! =)

    Allt gott till er båda!

    SvaraRadera
  4. A-K, glömde bara signera:)

    SvaraRadera