söndag 5 september 2010

Kan man hoppas på att det rör sig om en desperation?

Flera gånger de senaste två åren har jag undrat över vad den påtagligt växande styrkan och ökande intensiteten i intolerans samt främlingsrädsla och dito fientlighet runt om vårt klot egentligen kan bero på. Det jag under sommaren ett flertal gånger tycker mig ha fått uppleva är en förnimmelse av desperation (väl gömt under ett ”vi vädrar morgonluft”); att denna ”extremhögervågens comeback” kanske egentligen handlar om inledningen till ett otäckt och destruktivt fenomens dödsryckningar; att dess styrka kanske egentligen är en spegling av medvetenheten om dess egna bräcklighet orsakad av dess högst tvivelaktiga moral och etik.

En tankegång, som ofta levereras som ett svar, i media i samband med framställningar eller diskussioner kring detta tema är denna om globaliseringen och dess konsekvenser. Denna utvecklingsprocess anses skapa osäkerhet och rädsla – hos vissa delar av befolkningen i respektive länder – inför en framtid som visar upp en allt mer accelererande samhällsutveckling och demografisk förändring. Jag accepterar denna teori, om än med vissa förbehåll. Men, den rimmar hur som helst väl med mina ovan framställda reflektioner.

Det fenomen som under förra seklet kom att få en så stark genomslagskraft hos både stater och enskilda individer, och som kulminerade åren 1933-45, tycks ha grundat sitt inflytande genom att det framträdde som en form av ”frälsning”. Med facit i hand kan man något raljerande säga att det i så fall har rört – och fortfarande rör – sig om en ”frälsning för (främst själsligt) svaga karaktärer”. Men, man bör också vara medveten om att man med sådana tankar är ute på minerad mark: vem är man att så självklart sätta sig över någon annan (vilket är just en av det aktuella fenomenets viktigaste grundsatser)?

Fenomenets styrka och intensitet idag ska enligt min teori således basera sig på ett förtvivlans raseri, sprunget ur den kollektiva vetskapen om att det i omgivningens ögon och till följd av andra världskriget var solkat av sin egen svärta och ruttenhet. Men, det besegrades dock bara. Det förgjordes inte (som alltför många uppenbarligen hade trott eller hoppats på under större delen av tiden fram till ”Murens fall”). Och trots att det och dess tillbedjare, samt dessas passiva respektive aktiva sympatisörer, fick sig en rejäl törn 1945, så har det endast bidat sin tid och samtidigt genomgått en metamorfos till något på ytan mera rumsrent. Samtidigt har världens utveckling gått därhän att jordmånen för denna egoistiska ”filosofi” återfått sin bördighet.

Jag får därmed intrycket av att fenomenets desperation skulle kunna bygga på att genomslaget och etableringen för ett verkligt globalt tänkande i förlängningen faktiskt innebär en uppluckring för hämmande och trångsynta inställningar och åsikter – som de flesta av oss faktiskt hyser i någon form, och i mer eller mindre grad. Det kan med andra ord formuleras såsom att fenomenet ”tävlar mot klockan”. Och för att inte riskera att marginaliseras ännu mer än det gjorde efter just 1945, så har det gått till offensiv på en skala bara jämförbar med det som utspelades under mellankrigstiden. Allt i ett ”sista” försök att få tillräckligt med anhängare för att bibehålla sin livskraft.

Jag är väl medveten om naiviteten och önsketänkandet i mina tankegångar. Samtidigt känner jag att det är viktigare än på mycket länge att ett sådant hopp frodas, stärks och syns för att kunna stävja detta fenomens tillväxt och eventuella kulminering – ett alternativ jag definitivt inte vågar tänka på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar