lördag 4 september 2010

Va!? Fick du bara en?

Inläggen här inleds relativt ofta med att jag nämner att någonting – i regel en ”företeelse” – ”fascinerar” mig. Reflekterade över detta faktum häromdagen och kunde bara konstatera att: det visserligen är mycket jag inte alls är intresserad av, men att detta definitivt inte gäller för våra – människans – alltför ofta instinktiva, oreflekterade och förgivet tagna utsagor och/eller ageranden. Det var bara att rycka på axlarna och hoppas på att fantasin fortsättningsvis kan bidra till att inledningarna inte blir alltför upprepande.

Hursomhelst… en av många uppvisningar inom ramen för vad vissa kallar ”sportfiske” som medverkar till att tankemaskineriet – och främst dess ifrågasättaravdelning – blir irriterat, är denna om fisketurers resultat. Ja ja ja (tänk inte så kvickt – jag hinner ju för höge bövelen inte med!), här finns en brasklapp:

Jag gillar fiske själv (även om det har lugnat sig rejält sista årtiondet). Emellanåt mer än vad vissa kring mig förmodligen anser eller har ansett vara normalt, och jag gläds naturligtvis också åt att kunna få ha en eller flera fenförsedda varelser på matbordet.

Vad jag är ute efter är detta då fisket uppenbarligen inte grundar sig på egentlig strävan efter lite rekreation, och inte är ett trevligt sätt att själv ordna med råvarorna till en måltid. Utan, då fisket enbart tycks vara ett medel med vars hjälp en (uppenbarligen) skral självkänsla ska försöka stärkas. Här kommer vi åter in på jämförandets och tävlandets samt avundens och missunnsamhetens destruktiva aspekter, vilket i dessa sammanhang långt ifrån enbart omfattar de direkt involverade – detta fenomen styr och ställer gärna och ofta med även de flesta i omgivningen.

Det är sannerligen en intressant (för att inte säga något hämmad, tröstlös och patetisk) inställning denna:

A är en dubbelt så bra fiskare som B… A har ju fångat två och B bara en (alternativt: A har ju fångat en dubbelt så stor som B; A har ju fångat något).

Till detta kan så läggas de som ”känner A” och som oftast omedvetet demonstrerar att de gärna vill spegla sig lite i glansen av ”mästarinnan/mästaren”:

Hörde du va A fick igår? Ja, du, jag känner A och vi ska faktiskt ut tillsammans till helgen…

Resonemanget kan säkerligen överföras på sammanhanget jakt också, men vi stannar vid fisket och går vidare till nästa och lika intressanta inställning(ar). Denna kan jag ganska ofta på stöta under turer till kust eller vattendrag, men också under diskussioner med personer som visar sig ha fisket som ”fritidsintresse”. Den uttrycker sig med vissa variationer men grundläggande är ett (emellanåt närmast besatt):

Jag måste ha fisk!

Satan också! Fiskjäveln släppte!

Helvete! Jag fick ingen fisk! Jävla fiskjävlar!

Men, alltså… är det fiskens fel? Hos vissa somliga tycks allt ansvar för ett fysiskt och/eller psykiskt välbefinnande vila på allt annat än dem själva. (Skulle vara intressant att få veta huruvida denna företeelse även förekommer i svamp- och bärplockarnas skara.) Man får ju nästan intrycket att själva överlevnaden beror på just fångad fisk, något vi i I-länderna definitivt inte behöver bekymra oss för. Det är som om fisken skulle ha skyldigheter – en tankegång som tycks kunna överföras på det mesta vissa somliga har någon form av relation till.

Hade jag själv inte någon gång mumlat surt efter en tur, skulle jag ha uppmanat dessa vissa somliga följande:

– Väx upp! Eller sök hjälp!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar