Allt emellanåt händer det att man fortsätter att läsa en text trots att koncentrationen tröttnat och gått och lagt sig, eller åtminstone flytt till skallens fikarum. Blicken fortsätter följa bokstäverna som bildar ord, meningar och stycken, men det rör sig i själva verket om en form av vaken dvala. Ingenting av det som ögonen transporterar in till mottagningscentralen tycks bearbetas, utan går istället direkt in till det som kan kallas raderingsavdelningen.
Det är i dessa ögonblick jag kan få en något obehaglig känsla av att det egentligen är någon annan än jag själv som är sysselsatt med att förkovra sig i en eller annan sorts lektyr. Detta skedde senast i eftermiddags, då jag höll på att försöka avsluta en volym om en polis som arbetat under täckmantel i den där federationen på västra sidan av den stora pölen (kort sagt rörde sig den relativt fängslande berättelsen om en infiltration – av de avgjort mindre fängslande motorcykelgossarna – i helvetesänglarnas tragikomiska lekstuga).
Hursomhelst… jag fick läsa om större delen av det sista kapitlet till följd av att mitt (misstänker jag) undermedvetna uppenbarligen, och av någon anledning, hade gjort koncentrationen allt annat än samarbetsvillig. Omläsningen gick dock bara med nöd att genomföra eftersom koncentrationen efter sin paus tydligen hade fått någonting alldeles för uppiggande i sig, och envisades med att parallellt få mig att grubbla över det zombieläsande tillståndet samt den där bieffekten som ger känslan av att föra någon annans blick över de skrivna raderna.
Det var främst i samband med det sistnämnda som jag började undra över hur en tolk eller översättare kände sig då hon eller han för första gången stötte på ett idiomatiskt uttryck i exempelvis svenskan. En person vars karaktär kännetecknas av ett svagt logiskt tänkande, men en motsatt frekvens av vild föreställningsförmåga (erkänns… beskrivningen stämmer bra in på undertecknad), borde antingen riskera skrattsmärtor i käkar och bukhåla, eller värk i panna och hårfäste till följd av förtvivlade slag med öppen hand mot det första och dito slitningar av hårsäckarnas utväxter.
I samma ögonblick som jag slog igen boken, började en hel flock av vårt språks fraser att dansa sin ystra dans med fantasin. Samtidigt började jag leka med tanken på hur en person - med ovan beskrivna karaktär - som för första gången kom i kontakt med vissa av våra talesätt eventuellt kunde tänkas tolka dessa...
Tankegångarna pockade följaktligen på en fysisk tillvaro och nödsakade således denna avslutning (ber om överseende för det något obehärskade resultatet av grubblerierna):
1. Klart som korvspad…
- Hallå? Hur klart är egentligen det spadet som man har kokat korv i?
2. Vara på smällen…
- Men…öh...? Brukar representanter för denna folkgrupp ofta befinna sig ovanpå en explosion? Är det frivilligt eller..?
3. Nu går skam på torra land…
- Det var som… Skammen tillbringar övrig tid under vatten…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar