fredag 20 augusti 2010

Den trendiga orättvisan...


Det är ett märkligt och samtidigt fascinerande fenomen det där då någonting har varit ett samtalstema och så råkar man en kort tid därefter stöta på just detta någonting…

Häromdagen träffade jag en över genomsnittet sympatisk, livsbejakande och grubblande person. Att det fanns en del tygellösa tendenser och spontan tossighet med i bagaget är vidare bara den tilltalande pricken över alfabetets nionde medlem. Kort sagt var det en angenäm upplevelse att ha delat tid och diskussioner, samt ömsesidiga framställningar och utläggningar med personen ifråga.

Men nu ska det inte fladdras iväg alltför långt från det aktuella temat…

Det som bland annat kom upp var min uppfattning om vissa inställningar och åsikter, kopplade till vissa fenomen, som på senare tid (närmare bestämt de senaste solvarven) blivit alltmer påtagliga. I detta fall rör det sig om den så kallade individualismen och dess avigsidor, vilka hos vissa somliga uttrycker sig på ett vis som jag definitivt uppfattar som ett allt större fjärmande från det som simpelt kallas medmänsklighet.

Hade igår dessutom ett samtal med några bekanta om just detta, och ett begrepp dök i sammanhanget upp en hel del gånger: orättvisa. Det visade sig bland annat också att jag och en bekant hade samma erfarenheter av det här med personlig coaching (som är ett av många typexempel på diverse trender i dessa individualistiska tidevarv). Jag hade haft en rad ”personliga och utvecklande sessioner” i våras hos en rekryteringsfirma, och en av mina bekanta på sin arbetsplats under denna sommar. Under dessa möten hade vi båda då stött på just detta om ”att allt inte kan vara rättvist” och ”att just livet inte är det”, samt att vi som personer inte skulle ha fokus på och slösa tid på dylika tankegångar – utan först och främst på vårt eget självförverkligande och åtföljande välbefinnande.

Individualismen bär ju både medvetet och omedvetet med sig åsikter och inställningar såsom ”fokus på mig och mitt självförverkligande i första hand”, ”jag klarar det själv och därför ska andra också göra det” samt ”var och en är sig själv närmast”. I viss mån kan jag köpa det där; är man som individ tillfredställd själv har man i regel mer ork och lust att ge andra uppmärksamhet. Och jag är definitivt medveten om att – för att uttrycka mig filosofiskt – livet ger och tar i till synes godtyckligt olika portioner. Men jag vänder mig definitivt emot det som alltmer förefaller vara ett växande (men tyst) accepterande av orättvisor som exempelvis: hemlöshet och utslagenhet, försvårade livsvillkor för dem som faller under etiketten ”samhällets svaga” eller försvårade villkor för utbildning och fortbildning. Ja, enligt min mening är denna till synes växande företeelse inte bara rutten och stinker… den är rätt och slätt något sjukt hos ett släkte som kallar sig just ”socialt”.

För att avrunda det hela… På vägen hem under tidiga kvällen blev jag sugen på mjukglass och gjorde därför en kvick vända in till Centrum. I kön till godsakerna fick jag bakom mig två barnfamiljer som var ute i samma ärende. Främst papporna samspråkade livligt och diskuterade politik i allmänhet och det kommande valet i synnerhet. Då jag lämnade kön kunde jag inte annat än ljudligt snäsa ett:

Visst är det underbart att det finns svaga och veka själar så att övermänniskorna kan få synas så mycket mer!?

Min något infantila och tölpaktiga reaktion berodde i första hand på följande übercyniska utsaga från det ena paret:

Solidaritet? Seriöst? Hö hö! Har ni två gått och blivit så´na som tror att folk ärligt gör något gratis?

Sannerligen ett prov på att vissa somliga inte skulle känna igen vanlig vänlighet eller empati om de så blev påkörda av dessa…

2 kommentarer:

  1. Ja ... det är för sorgligt ... att 70-talets solidaritetstankar övergick i Tänk-på-dig-själv-och skit-i-alla-andra-idéer ... Och det är speciellt en bortskämd yuppie-generation som tog ledningen med de här tankarna när det gick bättre än bra för Sverige. Då gällde det att "roffa åt sig" ...Och de här girigbukarna och osolidariska typerna finns överallt ... i alla partier (om man nu skall dra in politiken) Mycket ansvar ligger hos föräldrarna förstås, som verkligen skall uppfostra och "rätta" till sina telningars själviska beteenden när de dyker upp ... för det gör de hos alla barn.

    - Min min min ... låter det i sandlåderna

    ...och har låtit i alla tider ... men då gäller det att "rätta till" och förmana ...

    Jag tillhör ju en äldre generation som med förskräckelse ser på en del yngres framfart ... och en del äldres också förstås ... det är inte baaara unga som beter sig ... det vill jag verkligen inte påstå ... och då måste jag också tillägga att det finns hur mycket fina ungdomar som helst och att det här supermaterialistiska tänkandet och girigheten ändå syns mer för att det är så "högljutt".

    Hoppas jag åtminstone.

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Håller med dig i stort. Och definitivt i det där om "föräldrars ansvar"... vilket jag skulle vilja förlänga till: alla vuxnas ansvar...

    Men, vad ska man göra då en kusligt stor del av vuxenvärlden själv har "min, min, min" som motto i sandlådan som utgör vår värld?

    Känns som om en viktig buffert är just personer som du och många andra av våra gemensamma bloggkolleger...

    En ypperligt god helg önskas!

    SvaraRadera