lördag 14 augusti 2010

Syra och ilska...


Ny varuhuskö. Nytt samtal – denna gång mellan två yngre par. Tema: arbeten med status.

Till följd av plastkortstrul stod kön stilla tillräckligt länge för att jag skulle börja få fnatt på konversationen framför mig. Kort och gott gick det ut på hur oumbärliga dessa uppenbarligen var i sina egna yrken (någon form av marknadsförare/försäljare/reklambranschrepresentanter) – och tycken. Samt hur oförstående (och något överlägsna) de var inför dem som valt att engagera sig och förbli i fysiska, enformiga och/eller slitsamma arbeten.

Okej, jag har själv varit kaxig som en flock bandybollar i mitt första ”riktiga” arbete (långtidsvikariat på en bank). Men jag kan inte minnas att jag någon gång kände mig förmer än exempelvis min mor som gummifabriksarbetare, eller de närmaste vännerna som var anställda som verkstadsarbetare eller mekaniker. De ovan beskrivna ”karriäristerna” fick mig följaktligen att tänka på två ting:

Det första var vissa somliga jag lärde känna då jag arbetade på en reklambyrå – och med vilka det ofta blev dispyter beträffande synen på ”vanliga dödliga” i arbetslivet. Det andra var ett citat, vilket jag hittade bland anteckningarna då jag rensade i skrivbordslådorna under torsdagskvällen, och som jag hade god lust att fräsa fram till mina grannar i kön (men fegade tyvärr ut – vilket naturligtvis spädde på min ilska då jag kommit hem):


Om du har varit i ett sällskap där du skämts för ett par händer slitna av arbete, har du varit i dåligt sällskap.

(Björnstjerne Björnson 1832-1910)



5 kommentarer:

  1. Käre Roberto,
    Varför ödsla tid på människor som inte är värda.
    Säg mig...
    Spara din dyrbara energi.

    /Marie

    SvaraRadera
  2. Mycket bra fråga...

    Samtidigt är jag likväl övertygad om att vi alla då och då hamnar i situationer, där man helt enkelt inte kommer undan en frustration. Något inom en kan/vill inte "släppa"...

    Jag hade att välja mellan att blåsa i vuvuzelen tills jag fick fläskläppar, vråla i tills jag blev hes, eller att skriva dyngan av mig. Jag valde det sista eftersom jag har en småbarnsfamilj till grannar...

    Allt gott, vännen!

    SvaraRadera
  3. Jag tror att de där attityderna inte finns lika ofta bland människor som vuxit upp i typiska industrisamhällen som t ex Borlänge och Oxelösund. Där har man haft skolkompisar som man lärt känna i grunden och som kanske haft andra förhållanden hemma än man själv. Vi bodde t ex på en gata i Borlänge där vi alla umgicks med varandra väldigt mycket och det var högre tjänstemän, ingenjörer, arbetare, butiksbiträden, sekreterare och lärare o s v ... Min son är fortfarande bästa vän med doktorander, lagerarbetare, skiftesarbetare o s v ... Själv är han fritidspedagog. Jag tror ingen har kommit på tanken att jämföra och tycka att någon är "förmer" än någon annan ... Men jag vet ju att det finns. Speciellt i de segregerade storstäderna där man bara träffar "likadana" som man själv. Kram!

    SvaraRadera
  4. Eller som Oscar Wilde (tror jag det var) sa: I'm not young enough to know everything.

    SvaraRadera
  5. Lovely Bird: en intressant teori du har där.

    Tror oxå att attityder av aktuella slag är sällsyntare i mindre samhällen där de flesta "känner varandra". Å andra sidan kan mindre och "tightare" samhällen istället känna sig "förmer" än grannsamhällena - jämförandet, tävlandet och konkurrerandet tillhör ju några av vårt släktes starkaste drivkrafter...

    Stor kram!

    Svavavalkyrie:

    Det var en kul överraskning! Välkommen hit! =)

    Och oavsett om det är Wildes utsaga eller ej: den är väldigt "mitt i prick"!

    Allt gott!

    SvaraRadera