torsdag 26 augusti 2010

Herrar över naturen? Vi är just "fina herrar"...


Efter att ha kommit hem från arbetet igår kväll gick jag igenom nyheterna på tre av våra största tidningars webbsidor. I DN stötte jag på rubriken ”Se borren besegra Hallandsåsen” och slaknade ganska rejält under några sekunder, för att därefter känna hur den där lätt koleriska och tonårsilskna aspekten bröt sig in i styrhytten i skallen och tog över…

”Besegra”? Jamenvaf..??

Just ett så typiskt ynkligt uttryck för vissa somligas komplex- och hybrismättade inställning och förhållande till naturen som ett både konkret och abstrakt fenomen. Ska jag hemfalla åt raljerandet (jupp, sagt och gjort), så ger sådana tankegångar och åtföljande ordval i mina ögon i mycket bara ett intryck av att alltför stora delar av vårt släkte tycks besväras av ett kroniskt dåligt självförtroende – och medföljande hävdelse- och prestationsbehov – i sin relation till naturen och miljön omkring oss. Om inget annat anser jag mig få belägg för denna företeelse i alla monumentalbyggen som mänskligheten presterat under den tid vi varit en del av planetens historia. Främst tycks mig nämnda företeelse dock speglas i vår – eller åtminstone vissa somligas – strävan efter att ”tämja, kontrollera och besegra” naturen…

Visst. Vi gör det för vårt eget bästa; för vår egen överlevnad… Jag är definitivt och absolut medveten om detta. Men vad har detta då med ett så påtagligt tävlingstillstånd att göra? Tävla med naturen? Vi är ju för höge bövelen en integrerad del av den, vilket betyder att vi endast tävlar med oss själva – och i slutänden bara kan besegra just oss själva!

Med ett resonemang kring tävlingar och segrar rör det sig i vårt (och i så) fall uteslutande om en variant på nollsummespel. Ett något vi enligt min mening ständigt visar genom diverse miljökatastrofer samt dito förstöring. Kort sagt är det en tävling vi hittills faktiskt förlorat var gång vi har ”vunnit”. Och hur många exempel på detta har egentligen inte såpoperan ”Hallandsåstunneln” stått för (för att inte nämna en sorgligt lång rad av andra miljörelaterade idiotier)? Man blir mörkrädd då man förstår att det finns en så stark komponent av just ”prestige” och ”rädda ansiktet” bland vissa somliga i dessa sammanhang.

”Herrar över naturen”… Suck! Varför just ”herrar”? Varför inte ”damer” också (nu när jag ändå är igång och raljerar)?

Örk! Blev urless vid bara tanken… Detta får bli ett tema för ett framtida inlägg…

4 kommentarer:

  1. Herrar, Strid, Seger, ... alla dessa "manliga" ord när det gäller att "tämja" och "behärska" naturen ...

    Fram för mer kvinnlig "omvårdnad" och "trivselskapande", "bevarande", "födande", "gödande" ...

    Fast jag är feminist i den bemärkelsen att jag verkligen inte vill "trycka till" herrarna utan att vi närmar oss varandra. Blir likställda, jämställda. De behöver inte "styra" och "kämpa" så mycket och vi kanske måste ta till de där "kämpatagen" ibland.

    Men nu kom jag långt ifrån ämnet ... att "vinna över naturen"

    Vinna och försvinna ...

    Kram!

    SvaraRadera
  2. Visst är det fascinerande (och aningen otäckt) med dessa uttryck och formuleringar? Min erfarenhet är dessutom att det ingalunda endast är just vissa somliga "herrar" som representerar dessa åsikter och inställningar, utan en skrämmande stor mängd "damer" också.

    Det sistnämnda fann jag tills för inte så länge sedan som ganska deprimerande, eftersom "damen" ju ska stå för de mjuka och "förstående värdena... sedan insåg jag att det bara är våra egna kulturer som konstruerar och reproducerar bilden av "damen" som just den mjuka och "förstående". Det beror på individen huruvida du "är" eller inte, även om det finns många aspekter som orsakas av just vår omgivning - och inte enbart gener och hormoner.

    Det är här jag tycker mig se att vissa somliga bland "damerna" apat efter "herrarna", eftersom det i mycket är just de som styrt och ställt, och således också är deras åsikter och inställningar som liksom stått som mall för dessa "damers" beteende...

    Kort sagt: det är bara knäppgökar som vill fortsätta tävla med och söka kontroll över det vi själva är en komponent i...

    Stor kram!

    SvaraRadera
  3. Besegra behöver man bara göra om man räds något? Om det nu skulle vara en manlig inställning, då är frågan vad denna rädsla sprungit ur? Av rädsla för att erkänna den skapande, okontrolerbara, kvinnliga sidan? Att förneka den måste således innebära att vi förnekar oss själva. Att vi måste åstadkomma och prestera, besegra naturkrafterna. Som om vi behövde bevisa att vi är förmer och oberoende av dem.
    Någon har sagt att vår största rädsla är att inse vilka vi egentligen är. Filmen earth2050 el. vad den heter:
    How come we did not change the situation while we still had the chance? -We did not realise we were worth it.

    SvaraRadera
  4. Välkommen, Wodo!

    Du gör iakttagelser, reflektioner och formuleringar jag finner tilltalande.

    Och: ja, jag anser definitivt att det finns alldeles för många av oss som tycks behöva bevisa något gentemot naturen, sin omgivning och sig själva...

    Sorgligast är att det bland annat är dessa som kommer att bidra till att vi eventuellt "faller" en dag - och så givetvis oförmågan att hindre dem hos resten av oss.

    Resterande angenäm helg önskas!

    SvaraRadera