måndag 2 augusti 2010

Följetongen ”Vi och De”.


Häromdagen figurerade i media nyheten om att EU:s befolkning för första gången överskridit antalet femhundra miljoner – där bland annat vårt land samt länderna Belgien, Luxemburg och Slovenien hade störst ökning. Således är det länderna tillhörande lilleputtarna befolkningsmässigt som haft den högsta tillväxten i denna statistikkategori. Till detta ska fogas att ökningen främst bygger på invandring och inte på (de inhemska) invånarnas förehavanden vad driften att reproducera sig anbelangar

Vad som genast galopperade genom tankegångarna var uttalanden som relativt ofta kan höras under vistelser hos släkt och vänner i det lilla födelselandet på alpernas sydsida – och något som emellanåt också hörs här hemma. Det rör sig om pratet om ”hur små eller få vi är” eller ”hur litet vårt land är” och åsikterna om ”hotet mot det inhemska, ursprungliga, rena och äkta”, som i väldigt mycket brukar vila på just det förstnämnda. Det sistnämnda är dock inte någonting specifikt för slovenerna (som visserligen tillhör de minsta nationerna på denna vattensfär, men likväl känns något väl överdrivna i sina självuppfattningar), eller för den delen hos oss här uppe i norr, utan med väldigt stor sannolikhet ett tema som det tjatas om oavsett var debattörerna eller talarna befinner sig i dagens EU (eller övriga Västvärlden).

Den ovan nämnda nyhetens innehåll kommer med all sannolikhet att öka vissa somligas irritation, frustration och åtföljande framhärdande i sina krav på restrektioner beträffande immigration samt ökad intensitet i assimilering och anpassning. Det intressanta med de sistnämnda fenomenen är att vissa av dem som är mest högljudda i denna fråga egentligen ger intryck av att inte alls vara intresserade av just assimilering och anpassning, utan tvärtom tycks nära ett hopp om att kraven ska bli den mekanism som får människor att undvika att vilja anlända – och förmå dem som redan är på plats att vilja lämna.

Nu måste det tilläggas att jag här inte menar självklara framställanden om de lagar och regler – både skrivna liksom icke – som gäller i den nya miljön. Detsamma gäller för vissa så kallade värderingar och traditioner som uppfattas som genuint ”inhemska” (men som vid en närmare och mera djuplodande granskning oftare visar sig påminna om eller till och med likna varandra än det motsatta).

Då så kallad anpassning och assimilering verkligen och ärligt eftersträvas, sker detta enligt min uppfattning lättast och bäst om den nyanlände känner sig välkommen. Det är bara att reflektera kring sina egna eventuella reaktioner i liknande situationer – och dessa behöver inte handla om att lämna sitt land för ett annat. Hur skulle man exempelvis själv känna sig och agera om man dök upp på en fest där man inte känner någon förutom den som bjudit in en, eller på en ny arbetsplats – eller som nyinflyttad i en ny stadsdel eller på ny ort – om man blev behandlad som luft eller i värsta fall blev föraktfullt och/eller fientligt bemött?

En (av ett oändligt antal orsaker) mer timid och tillbakadragen karaktär kan förmodas få en rejäl själslig knäck – med alla negativa påföljder – av erfarenheter i ovan beskrivna sammanhang. Följande scenario är dock i mina ögon det sannolikaste:

…man börjar överdrivet framhålla sin egen identitet (eller den personliga föreställningen om vad denna är) och förskönar den villkorslöst, samtidigt som man avvisar, förlöjligar och/eller hånar allt det ”de andra” representerar. Vissa i den så kallade ”vi-gruppen” kan till och med se det som en plikt att på alla vis utnyttja och jävlas med ”dem”. Ja, det kommer alltid att finnas de som inte anser att ”de andra” har någonting att komma med; att ”deras” inte duger. Men de ingår då bara i samma intresseklubb som vissa somliga hos ”de andra” – oftast de som just tjatar om villkorslös anpassning och assimilering (och som i slutändan överhuvudtaget inte vill ha ”de där” som grannar). Vid ett direkt påpekande skulle antagonisterna med största sannolikhet förneka detta påstående som skitsnack och idioti… ”vi har väl för fan inte något gemensamt med dom?”…

Människan är en social varelse – även om vissa av oss kan vara direkt antisociala – och som sådan vill vi om inte få höra till den nya gemenskapen, så åtminstone känna oss välkomna och på så vis också bekräftade som individer. Vi anpassar oss oftast frivilligt och oreflekterat, men det torde säga sig själv att detta lättast sker om vi inte betraktas som en börda eller ett störande moment i vardagen. Och att känna sig ovälkommen behöver inte alls handla om öppen motvilja eller fientlighet, det räcker att man får uppleva diskriminering och/eller att (de man uppfattar som) ”de” till synes ignorerar eller undviker.

Om man kan tala om matematik i denna kontext, är den ytterst simpel, faktiskt på dagisnivå – minus är minus och plus är plus. Det är bara att vara snäll och vänlig mot den andre. Väljer man istället en negativ kurs, bör man helst vara beredd på att få skörda det man valt att så…

4 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet, Robban.
    Amen på det!

    /Marie

    SvaraRadera
  2. Håller med Marie ... mycket bra och väldigt tänkvärd "vinkel" att se på hur vi bemöter och tar emot våra invandrade grannar, kanske, eller så småningom landsmän, kanske.

    Man får vad man ger ... så att säga.

    Kram!

    SvaraRadera
  3. Bugar o tackar, Lovely Bird! =)

    Kram på dig oxå!

    SvaraRadera