onsdag 18 augusti 2010

(För andra gången) Hur individualistiska är vi egentligen?


Är fortfarande rejält skeptisk beträffande det där om att vår samtid skulle utgöra en del av en ”individualismens epok”…

Oavsett om vi för en enskild person eller ett helt sällskap deklarerar vårt tycke och tänkande för ett ting eller en företeelse, är det lika mycket ett påstående som ett sök efter bekräftelse. Och enligt mina erfarenheter dominerar det sistnämnda: vi önskar ju faktiskt veta huruvida vår omgivning uppskattar och godkänner vår smak eller inställning.

Ja, varför denna drivkraft att alls finna sina likasinnade? Vore vi äkta individualister – i bemärkelsen självständiga och oberoende – torde ursäkter, förklaringar, förnärmade reaktioner, sårade känslor och/eller munhuggning vara betydligt mera sällsynta, eller till och med frånvarande, än vad min uppfattning är att de faktiskt är.

Eller..?

2 kommentarer:

  1. Det är intressant, jag skulle inte säga att bekräftelsebehov är individualismen är dess motsats.. JAg säger att det är dess skugga, något som naturligt följer efter att ständigt gå egna vägar, tycka själv och sällan anpassa sig till grupp.
    Intressant är det :)

    SvaraRadera
  2. "Intressant" är egentligen bara förnamnet... att som en stark individ(ualist) likväl ha behov av flockens gillande - ergo: godkännande och därmed en garanti för att man "tänker rätt" - är rätt och slätt en paradox...

    Sådana här tankegångar kräver dock en bekvämt fluffih soffgrupp, en öppen spis och bira eller två, alternativt en butelj pinot noir! =)

    SvaraRadera