torsdag 5 augusti 2010

En liten titt ner i avgrunden…


Någonstans…

Någon gång…

Kanske…

Där stod de. De vars motto, vars stridsrop – ”Vi är bäst; Vi har rätten på vår sida; Vi, och endast Vi, ska segra!” – frenetiskt och som besatt hade ekat tills det nått crescendo i samma ögonblick som deras mål hade uppnåtts: att stå som ensamma segrare.

Där stod de... vinnarna, de suveräna vinnarna. De som näst intill feberaktigt hade förespråkat sin sak, sin tro, sin övertygelse. De hade besegrat sina antagonister – ”Dem”. Ja, de hade vunnit över dem. Men, inte endast ”övervunnit”… De hade utplånat dem – i begreppets alla tänkbara bemärkelser.

Där stod de… och vrålade och skrålade unisont: ”Vi hade rätt! Vi är bäst! De andra var sämst! DE hade fel! Nu finns bara vi! Bara VI! Nu är VI alla lika!”

Där stod de… medan segersötmans alla sensationer tunnades ut allteftersom andetagen och ögonblicken lämnade stridens klimax bakom sig. Euforins ballong tömdes obevekligt på sin luft. Blod, svett och tårar torkade in. Sår och blåmärken började deklarera sin värk. Eftertanken trädde in samtidigt med att stillheten och friden fann att de äntligen kunde ta plats.

Där stod de… Och då kändes det… Inte den vanliga och förväntade tomheten som kan infinna sig efter att ett mål har uppnåtts; efter att en seger har vunnits. Nej, det var någonting annat som istället började krypa in i deras medvetanden, in under huden, in i varje nerv, in i märgen.

Där stod de och kände ett tvivel tränga sig på. Ja, tvekans skrovliga tand började sakta gnaga deras sinnen. Insiktens skugga sänkte sig: det var ensamhetens oro och obehag som hade börjat göra sig gällande.

Där stod de. Överraskade. Misstrogna. Och de kände ensamheten växa från obehag till ett någonting som sakta slingrade sig kring och kramade dem. Rädslan som följde kom inte med den plötslighet som försätter en varelse i chockens barmhärtiga frånvaro och glömska. Rädslan växte fram med tortyrens långsamma, obevekliga och skadeglada precision…

…och insikten hade slutligen sjunkit in – de förstod. De förstod att tryggheten hela tiden hade legat lika mycket i likheterna som i det annorlunda – som i det mångfaldiga. De förstod att ”vara bäst, att vara vinnaren” inte betydde att alla skulle vara lika, utan först och främst att inte längre ha någon kvar att jämföra sig med. Och de började sinsemellan betrakta varandra med den skepsis och oro som uppkommer då en syndabock söks…

…för inte kan väl ”Jag” bära på någon skuld?

2 kommentarer:

  1. Är det nu "Dramatiska Sune" som är i farten igen?
    Skämt åsido, bra skrivet som vanligt med ett sting av ironisk humor.

    /Marie

    SvaraRadera
  2. Snarare "Tosseteatraliska Torsten"... ;-)

    Annars: tack, Marie - alltid gott att få den feedback!

    Kram!

    SvaraRadera