lördag 21 augusti 2010

Lite gråskalegrubbel...


Enligt den gängse normen är optimister och pessimister varandras diametrala motsatser. Som vanligt känns dock sådana här tankegångar alldeles för enkla och (jupp, recycling) svart-vita. Jag menar att det finns en rad prov på då de faktiskt har mycket gemensamt också; då deras inställningar och attityder i istället, samt i slutänden, faktiskt kan få samma resultat. Tilläggas bör givetvis att det oftast torde röra sig om ytterlighetsfall – det vill säga de vanligt förekommande undantagen, som bekräftar både skrivna och oskrivna regler.

Ett fall i detta sammanhang är åsikter och ageranden visavi ett av vår tids kanske främsta diskussionsteman – klimathotet. En pessimist kan då tänkas anse och/eller yttra ett:

Det har gått för långt. Det är redan långt mer än för sent. Det är ju meningslöst att vi gör någonting.

Motparten – optimisten – omfattas å sin sida av följande åsikt:

- Det här överdrivs ju. Allt är egentligen som vanligt. Här råder ju ingen fara. Varför ska vi då slösa resurser på det här?

Resultatet av dessa båda polariteters argumenterande är följaktligen att det finns en viss risk för att ingenting alls görs. Trots motsatserna finns det med andra ord - och i detta fallet - en gemensam nämnare: passiviteten...

2 kommentarer:

  1. Mycket hoppfullt. Det är ändå försent men det är förresten ingen fara. Låt oss ta en fika istället. :-)

    Var tvungen att kolla in din blogg efter att ha tjuvläst dina kommentarer hos den där Alfamänniskan. Är förtjust! :-)

    Flaggan i topp.

    SvaraRadera
  2. Smickrande och uppmuntrande ord - jättekul!

    Du är varmt välkommen, Elin! Och nyfikenheten kommer självfallet att drifta mig iväg till din tankeholme... =)

    Och visst är Alfan väldans mycket i en klass för sig!?

    Allt gott!

    SvaraRadera