måndag 9 augusti 2010

Vikten av konsekvens...


Blev ofrivilligt vittne till en intressant konversation om ”ungars uppträdande och uppförande” mellan – vad som föreföll vara – två systrar, då jag under helgen stod i kassakön på det lokala varuhuset. Det var ett relativt engagerat samtal om framför allt hur ”de hade börjat flippa ut värre än någonsin då de fyllt tonår”, samt ”aldrig lyssnar på vad man säger till dem”.

Det fick mig oförblommat att tänka på en nyårsafton i början av detta sekel. En av de närvarande gästerna på festen jag var bjuden till var en väldigt god vän som hade ”pappavecka”, och följaktligen hade sina två söner med sig. Den äldre av dem – en femåring – hade större delen av eftermiddagen tjatat om att få ”tända mällare o aketer”, och i samband med Rapports sändning gick min bekant slutligen ut med de båda pågarna samt en påse mindre raketer. Jag blev ombedd att hänga på och biföll min bekants önskan.

Vårt mål var en större gräsplan intill villaområdet vi befann oss i, och under de kanske fem minuterna det tog att ta sig dit manade min vän sin femåring följande (ungefär som jag minns det):

– Du tar en raket (den minsta sorten, som bara ger ett visslande ifrån sig) åt gången och stoppar den i röret. Se till att du rätat ut stubintråden och tänder sedan på. Och så kliver du genast bort från raketen – minst en meter. Är det förstått?

Utläggningen upprepades kanske två-tre gånger i något olika formuleringar innan vi slutligen nått fram, och varje gång hade pågen nickat tyst, eller mumlat ett ”ja”, medan han tittat sin papps i ögonen. Och då vi väl var vid målet följde femåringen bokstavligt talat instruktionerna till punkt och pricka. Därefter var det ”de vuxna” som skulle leka.

Jag avböjde – för ovanlighetens skull – med motiveringen att jag kunde hålla ögonen på juniorerna, medan min vän brände av resten av påsens innehåll. Och redan då han placerade ut sina pjäser, var konsekvensen bruten. Istället för en raket åt gången, radade han upp tre. Dessa stacks vidare inte ner i något rör, utan direkt i gräset. Därefter tände han på samtliga i en följd och satt dessutom kvar på huk med näsan kanske tre decimeter från den närmaste raketen då denna visslade iväg. Det är väl knappast nödvändigt att beskriva femåringens ansiktsuttryck… eller?

Det är alltid lättare att vara klok, insiktsfull och objektiv när man så att säga står vid ringside – det är bara att exempelvis betänka alla ”experter” som står på läktaren under en match i någon lagsport. Att som neutral (och dessutom barnalös) åskådare blanda sig i andras tycke och tänkande visavi deras egna avkommor är i vissa bemärkelser som att tända en tändsticka i en krutdurk, där hälften av tunnornas innehåll runnit ut på golvet. Jag valde att inte yttra något, vilket jag ångrat i efterhand. Det går enligt mina senare erfarenheter (främst med min syster) att göra försynta påpekanden, utan att riskera en friktion som skulle kunna leda till den onödiga explosionen…

Vi vuxna betraktas och kallas barns och ungdomars ”förebilder” – oavsett om vi är föräldrar, lärare, ledare av en mängd sorter eller andra auktoriteter i samhället. Men, jag har ofta undrat över om vi inte skulle behöva reflektera mer över innebörden av just ordet ”bild”. En bild är ju visuell – man ”lyssnar” inte på den – och det är där den vitala skillnaden ligger om man ska dra paralleller till oss vuxna. Vi tycks alldeles för ofta glömma bort att barnen följer och upprepar vad ”förebilderna” gör, inte vad dessa ”säger”…

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar